Operation Paul

eller

Hur Sverige kunde ha blivit indraget i andra världskriget

Andra världskriget i norr har ofta betraktats som en avlägsen sidoarena. Men var det verkligen så?

När väl den tysk/sovjetiska invasionen av Polen var avslutad i oktober 1939, hände det till en början inte så mycket. Låtsaskrig, Phoney War, drôle de guerre eller Sitzkrieg var några termer som användes i de krigförande länderna. Till exempel genomförde det brittiska flygvapnet inledningsvis mest räder där man, i stället för bomber, enbart fällde flygblad.

Men kriget tog återigen fart, och det gjorde det här uppe i norr. Sovjetunionen anföll Finland i slutet av november 1939. Striderna pågick under vinterns kallaste månader och Finland gjorde en oväntat stark insats. Sovjetiska trupper besegrades i Suomussalmi och längs Raatevägen, men övermakten var trots allt för stor. Fred slöts i mars 1940, innan vårvärmen hann ge de sovjetiska trupperna, av vilka många var ukrainare, ytterligare fördelar, utöver den numerära överlägsenheten.

Rysk krigsmateriel på Raatevägen 1940. Foto: Raatteenporti museum.

När vinterkriget väl var avslutat, var det Norges tur att hamna i det tyska kikarsiktet. Det fanns flera skäl till detta. Den tyske marinchefen Erich Raeder ville gärna få tillgång till norska hamnar för att kunna underlätta de tyska krigsfartygens handelskrig på Atlanten. Ett annat skäl var en möjlighet att anlägga väl skyddade ubåtshamnar i Norge.

Ett tredje skäl, som eventuellt var det viktigaste under 1939, var den svenska järnmalmsexporten och malmhamnen i Narvik. I september 1939 lär hela 82 % av Tysklands järnmalmsimport ha kommit från Sverige. I denna siffra ingår då både malmtransporter via Luleå och via Narvik. Till skillnad från Luleå är Narvik isfritt under vintern och malmtransporterna därifrån kunde alltså ske året runt, utan avbrott för vintrar och isbeläggning. Vid den här tiden bröts det nämligen inga isrännor för vintriga malmtransporter i Bottenviken. Det kan dock också påpekas att malmen från malmfälten i Norrbotten, med sitt höga fosforinnehåll, inte är lämplig till pansarplåt, utan i stället fick användas till järnvägsräls och annat.

Å andra sidan var Narvik lättillgängligt också för den brittiska sidan. Avståndet mellan den brittiska flottans huvudbas, Scapa Flow, på Shetlandsöarna och Norge är ju inte särskilt stort. Och britterna hade fortfarande den största flottan i världen. De tyska malmtransporterna längs den norska kusten var alltså möjliga att angripa. Och det var också troligt att detta skulle ske. Med andra ord var malmtransporter från Luleå bättre ur tysk synvinkel.

Ett malmfartyg för ankar i Luleå hamn i december 1942. Norrbottens museums bildarkiv, acc.nr. 1988:26, Fotograf: Börje Berglund.

Aktioner mot den svenska malmexporten hade diskuterats i det brittiska krigskabinettet redan den 16:e december 1939. Det första alternativet för britterna innebar sabotage, men om detta inte lyckades kunde man eventuellt tänka sig en väpnad aktion utförd av Royal Navy.

Under vinterkriget hade även en brittisk-fransk plan på att utnyttja malmbanan för att störa malmexporten utarbetats. De allierade tänkte sig ockupera eller kanske rent av förstöra järngruvorna i Kiruna och i Malmberget, och möjligen också malmhamnen i Luleå. Detta skulle, så att säga, kunna ske i förbifarten, under transport av soldater, från Narvik till krigsskådeplatserna i Finland. Det fanns nämligen också planer på att sätta in brittiska och franska soldater i vinterkriget, på den finska sidan. Vinterkriget tog dock slut innan dessa planer kunde sättas i verket. I skotska hamnstäder fanns dock dessa soldater tillgängliga.

Men dessa planer hade snappats upp av Tyskland och Hitler kom nu att beordra planläggning för ett anfall mot Norge, via Danmark, som också skulle angripas. Britterna planerade å sin sida att inom kort minera norskt farvatten för att provocera fram en tysk motåtgärd. Denna åtgärd skulle då göra det möjligt för britterna att ockupera Narvik och även andra norska städer.

Och det blev britterna som tog det första steget genom att den 8:e april 1940 lägga ut minor på norskt farvatten (operation Wilfred). Detta gjordes för att tvinga ut malm-transporterna på internationellt vatten, där de sedan skulle kunna angripas av brittiska flott- eller flygstyrkor. Endast ett mindre minfält, i Vestfjorden innanför Lofoten kom att läggas ut denna dag, men stridigheter med tyska fartyg förekom.

Operation Weserübung
Men egentligen var ju redan de tyska trupptransportfartygen på väg. Tyskarna hade nämligen redan den 2:a april inlett operation Weserübung, anfallet mot Danmark och Norge. På morgonen den 9:e april rullar så tyska stridsvagnar över den danska sydgränsen och tyska trupper landstiger samtidigt också i Oslo och i flera andra norska städer. Den tunga tyska kryssaren Blücher sänks dock i infartsleden till Oslo vilket gör att såväl regering, som hov, hinner fly, vilket bland annat fick stora konsekvenser för den norska handelsflottan.

Malmhamnen i Narvik ses som ett viktigt anfallsmål och staden är en av de norska orter som angrips. Det stora avståndet gör dock att endast små styrkor, i huvudsak transporterade på jagare, kan avdelas för detta mål. Försörjningen av dessa trupper blir också problematisk. Två äldre (byggda 1899) norska pansarskepp, Eidsvold och Norge, löpte ut för att försvara staden, men de sänktes omgående av de moderna tyska jagare som ingick i anfallsstyrkan.

Karta över operation Weserübung, det tyska anfallet mot Danmark och Norge den 9:e april.

I anfallet mot Narvik deltar delar av en tysk bergsjägardivision, sammanlagt knappt 2 000 man. Striderna i Narvik blir hårda och en i all hast insatt expeditionsstyrka, bestående av de soldater som varit på väg till Finland, återtar tillsammans med norska styrkor, så småningom staden efter en intensiv beskjutning från brittiska fartyg. Samtliga tio tyska jagare som hade deltagit i invasionen sänktes av de brittiska flottstyrkorna i fjordarna runt staden. De tyska sjömän som nu blev av med sina fartyg kom att användas som infanteri under smeknamnet ”Gebirgsmarine”, [Bergsflottan]. Men den lilla och svårförsörjda tyska styrkan tvingas efter hand retirera i riktning mot Sverige.

Narvik i juni 1940 efter striderna. Fotograf: Franz Hollerweger/Kepplinger, Arkiv i Nordland.

Katarina och Paul
Brittisk marinminister under Norgefälttåget var den ständigt initiativrike och alltid lika aggressive Winston Churchill. Han hade också varit marinminister under en del av det första världskriget och bland annat varit ansvarig för det misslyckade fälttåget till Gallipoli i nuvarande Turkiet år 1915. Under Norgefälttåget avgick så premiärministern, Neville Chamberlain. Han ersattes av Winton Churchill den 10:e maj 1940. Churchill ville gärna sprida ut krigshandlingarna och han såg Nordkalotten som en synnerligen viktig krigsskådeplats, vilket även var Adolf Hitlers åsikt. Både Churchill och Hitler betraktade, så länge kriget varade, Nordkalotten som en av de allra viktigaste krigsskådeplatserna. Vid krigsslutet var till exempel fortfarande omkring 300 00o tyska soldater förlagda i Festung Norwegen [fästningen Norge].

Winston Churchill och hans företrädare, Neville Chamberlain, 1935. Wikimedia Commons.

Churchills första plan för att störa malmtransporterna till Tyskland skulle ha ägt rum i Östersjön, och den skulle ha kallats för operation Catherine, döpt efter Katarina den stora, Rysslands Tsarevna eller kejsarinna under slutet av 1700-talet. Planen innebar en expedition med äldre och överflödiga, men dock fortfarande slagkraftiga, slagskepp till Östersjön, för att där sänka malmfartyg och störa transporterna. Denna, något sjörövaraktiga plan föll dock bort redan i januari 1940.

I maj 1940 dyker så operation Paul upp i det brittiska krigskabinettets papper. Denna plan var döpt efter Katarinas äldsta son, Tsar Paul I. Planen gick ut på en minläggning i Tjuvholmssundet, det vill säga i inloppet till hamnen i Luleå. Inloppet är relativt trångt, så ett minsprängt fartyg skulle dessutom ha kunnat blockera passagen under relativt lång tid. Inloppet var också grunt, medeldjupet var vid den här tiden endast 25 fot, vilket till exempel gjorde att de största malmfartygen inte kunde lastas helt fulla.

Ursprungligen ingick så många som 60 flygplan från tre olika hangarfartyg (HMS Ark Royal, HMS Furious och HMS Glorious), men ganska snart krympte omfattningen av planen. Och, eftersom den innebar minläggning och farvattnen runt Luleå inte blir isfria förrän mot slutet av maj, måste operationen vänta till juni månad innan den skulle kunna genomföras.

Luleå malmhamn, Svartöstaden cirka 1930. Fotograf: okänd, Statens Järnvägars jubileumsskrift 1931.

Hur skulle då denna operation ha gått till? Vid den här tiden hade britterna ännu inte tillgång till Lancasterbombplan, som senare kom att användas vid långa avstånd, till exempel vid attackerna mot det tyska slagskeppet Tirpitz i Nordnorge 1944. Något annat stort bombplan med tillräckligt lång räckvidd fanns inte heller. Flera olika alternativ diskuterades. Det första av dem innehöll 60 (eller möjligen så många som 78?) stycken flygplan av typen Fairey Swordfish, utrustade med långdistanstankar och baserade på hangarfartyg någonstans utanför Lofoten. Men med tanke på det långa avståndet och inte minst på att tyskarna kanske kunde ha baserat jaktplan i Bodö, på Skaanland eller i Bardufoss, fruktade man att förlusterna skulle bli mycket stora. Ett alternativ som övervägdes var också att flygplanen skulle kunna fortsätta till Finland för att där bli internerade och i och med det, förstås förlorade för britterna.

Flygvägarna till Luleå. Flygvägen mellan Narvik och Luleå är ungefär 380 km.

Fairey Swordfish var vid denna tid ett tämligen omodernt hangarfartygsbaserat attack- eller torpedflygplan. Det var, trots att det togs i bruk så sent som 1936, en ålderdomlig dubbeldäckare med tre mans besättning (pilot, observatör och radiooperatör/skytt). Observatören fick dock stanna hemma när långdistanstankar var installerade. Trots utseendet blev dessa plan kvar i tjänst under hela kriget och de blev också ganska populära bland sina besättningar. Ett smek- eller öknamn var ”Stringbag”, vilket betyder nätkasse och det syftar kanske på alla stagvajrar mellan planets vingar. Eller också på att, likt en nätkasse, kunde flygplanet användas till allt möjligt.

En Fairey Swordfish förses med minlast. Fotograf: okänd.

Norgefälttåget
HMS Glorious löpte ut den 8:e maj. Ombord fanns 12 långdistanstankar för fartygets 12 Swordfishplan. De andra hangarfartygen, HMS Ark Royal och HMS Furious, som också var på väg mot Norge, hade däremot inga sådana tankar ombord.

HMS Glorious till havs 1936. Fotograf: okänd.

Winston Churchill utsågs som sagt till premiärminister den 10:e maj och redan den 14:e beordrade han att operation Paul skulle äga rum inom tre veckor. Den nytillträdde stabschefen, Sir Hastings Ismay, fick besked om hur viktigt det skulle vara att ”plantera grönsaker” i inloppet till Luleå. Grönsakerna syftade i detta fall på de ”gurkformade”, eller cylindriska minor som skulle användas. Churchill var den starkast drivande kraften bakom denna operation.

Ett äldre svenskt sjökort försett med ett brittiskt tillägg – de planerade minspärrarna. Ur Operation Paul – Winston Churchills planerade flygangrepp mot Luleå 1940.

Den 17:e maj genomfördes, vad man kanske kan kalla för en liten generalrepetion, operation Bottle, då sex Swordfishplan från flygbasen Hatston, på Orkneyöarna, utrustade med långdistanstankar och minor, minerade hamnen i Stavanger, på 415 km avstånd. Två av planen gick förlorade på återfärden. Detta på grund av oljebrist, men räden ansågs ändå vara lyckad. Dock menade Marinchefen, Dudley Pound, att det maximala avståndet för en lyckad räd mot Luleå kommer att vara 400 km och att förlusterna i värsta fall skulle kunna bli mycket stora.

Alternativa utföranden av den kommande operationen kom nu att övervägas i marinstaben. Startplatser i, eller utanför Porsangerfjord, Varangerfjord eller Petsamo diskuterades. Det brittiska utrikesdepartementet var dock oroliga för reaktionen från den amerikanska allmänheten vid en eventuell attack mot ett neutralt land. De nämner dock ingenting om den svenska allmänhetens reaktioner. Men eftersom de politiska reaktionerna befarades bli svåra, skulle de hur som helst se att malmfartygen torpederades ute i Bottenviken.

En vecka senare, den 23:e maj poängterar Churchill vikten av att minera inloppet till Luleå ”to the maximum possible extent” [till största möjliga utsträckning]. Men samtidigt har den tyska inmarschen i Nederländerna och Frankrike gått så fort att en reträtt från Narvik nu börjar ses som ofrånkomlig. Hamnen, lastkajen och järnvägen till Sverige måste dock förstöras innan trupperna kan dras tillbaka.

Vid ett möte med försvarskommittén dagen därpå beslutas att operation Paul ska inledas snarast, och framför allt innan de allierade soldaterna har hunnit retirera och lämna Narvik och dess hamn till tyskarna. Churchill poängterar än en gång vikten av att största möjliga antal minor ska läggas ut i inloppet till Luleå.

I slutet av maj genomför så Tyskland ett blixtanfall mot Frankrike och de allierade trupperna är snart inringade i Dunkerque och några andra nordfranska städer. Mellan den 27:e maj och den 4:e juni genomförs evakueringen av de inringade soldaterna från norra Frankrike (operation Dynamo) och fler än 330 000 soldater räddas över till England. Men därmed avgörs också Frankrikes öde.

This operation called Paul is indispensable. Make sure we do not find ourselves prevented by any neutrality agreement” [Denna operation vid namn Paul är nödvändig. Se till så att vi inte blir förhindrade av något neutralitetsavtal] säger Churchill till generalstabschefen den 3:e juni. Bakgrunden till detta uttalande var förmodligen ett förslag, som ursprungligen kom från den svenske affärsmannen Birger Dahlerus. Förslaget innebar att en demarkationslinje skulle dras söder om Bodö och att allt land norr därom skulle ses som neutralt. Den norska regeringen var mycket skeptisk till denna, så kallade ”Mowinckelplan” och förslaget gick heller aldrig vidare.

Den 5:e juni tar händelserna åter fart när amiralitetet sänder ett meddelande till de fartyg som befinner sig utanför Narvik. I detta meddelande stakas operationens förberedelser ut. De fartyg som ska användas i den kommande räden är HMS Ark Royal och HMS Furious och flygplan ska, tillsammans med minor tas ombord på flottbasen HMNB Clyde på Skottlands västkust. Dessutom beslutas nu att man inte ska släppa ner några varnande flygblad innan attacken genomförs. Vid den här tiden var det annars fortfarande vanligt att varna civilbefolkningen innan ett luftangrepp skedde.

Ark Royal eller Glorious?
Nästa dag, den 6:e, krymper styrkan från två till ett hangarfartyg, Ark Royal, och från 60 till 18 flygplan. Detta beror kanske på att den brittiska flottan faktiskt inte sägs ha mer än 75 Swordfishplan som är stationerade i Storbritannien vid denna tid. Många av dem lär dessutom ha varit baserade i södra England. Att nu sända 60 av dessa flygplan till Sverige på en operation med befarat stora förluster sågs nog inte som realistiskt. Kanske börjar amiralitet rent av svänga bort från operation Paul? En rapport om att Luleå just har blivit isfritt och öppet för sjöfart inkommer också nu, på den svenska flaggans dag.

Under natten till den 8:e juni skriver Amiralitetschefen, Sir Dudley Pound, till Churchill att Ark Royal kan ta ombord minor först efter att ha avslutat evakueringen från Norge och att en modifierad operation Paul ska genomföras snarast.

Men av flera skäl verkar det kanske troligare att det i stället var Glorious som till slut fick detta uppdrag. Varken Ark Royal eller Furious hade nämligen minor eller långdistanstankar ombord. Och inte heller några av de flygplansbesättningar som tidigare hade tränat inför operationen. Kanske beslutades det av någon (befälhavande Amiral eller någon ännu högre upp i befälskedjan?) att HMS Glorious var det hangarfartyg som skulle kunna lämna evakueringen och den skyddande konvojen för att snabbt återvända till flottbasen Hatston och där hämta upp minorna, eventuella långdistanstankar, samt de återstående flygplanen och deras besättningar. Det är betydligt kortare väg mellan Narvik och Hatston än vad det är till Clyde, vilket kanske skulle ge en eller rent av flera dagars tidsvinst. I alla fall lämnar den äldre Glorious snabbt evakueringkonvojen i sällskap med två eskorterande jagare medan den nybyggda Ark Royal blir kvar.

I efterhand har det ibland angetts att Glorious hade ont om bränsle och att det var därför hon lämnade konvojen. Men ibland sägs det också att fartygschefen hade bråttom till en krigsrätt i Storbritannien. Dessa skäl brukar dock inte ses som trovärdiga, utan snarare som efterhandskonstruktioner.

På förmiddagen den 8:e juni avslutas evakueringen från Nordnorge och utrymmet för operation Paul krymper fort. Inga flygfält i Norge kommer längre att vara tillgängliga när operationen ska genomföras och det hangarfartyg som används bör också sätta en västlig kurs, mot säkrare farvatten, så snart flygplanen har lämnat det. Planen är nu att alla flygplan ska landa i havet och i och med det, gå förlorade. Besättningarna ska förhoppningsvis kunna plockas upp av mindre örlogsfartyg.

Men på eftermiddagen den 8:e juni sänktes så hangarfartyget HMS Glorious och hennes två eskorterande jagare, HMS Ardent och HMS Acasta, av de tyska slagkryssarna, Scharnhorst och Gneisenau, någonstans mellan Norge och Skottland. Omkring 600 man följde dem till havets botten. Av de 900 som gick i livbåtarna överlevde till slut endast 41 personer detta drama. Dessa räddades så småningom av norska fiskebåtar och av ett tyskt sjöflygplan. Detta sägs ha varit den brittiska flottans största förlust, i människoliv räknat, under det andra världskriget. Även Scharnhorst skadades under striden. Hon träffades av en torped, avlossad från en jagare. Denna träff krävde 48 sjömäns liv och fartygets skador krävde omfattande reparationer.

Bild: Granathylsa (Nbm 28257) från en tysk 28 cm fartygskanon. Scharnhorst och Gneisenau hade just sådana kanoner. Foto: Ola Norén/Norrbottens museum.

Fortfarande den 9:e juni är Churchill märkbart frustrerad över att Operation Paul ännu inte har utförts, men planeringen av operationen fortsätter dock. Senare, under samma dag sänder han ett ilsket brev till Generalstaben där har återigen kräver en militär åtgärd, ju snabbare desto bättre. Mineringen bör dessutom åtföljas av torpedattacker mot malmfartyg. ”If these attacks resulted in sinking neutral ships, we could express our regret in suitable terms.” [Om dessa attacker slutar med att neutrala fartyg sänks, kan vi uttrycka vårt beklagande i lämpliga termer.] Operation Paul var nu godkänd av alla parter och Luleå kunde när som helst bli attackerat från luften.

Dagen därpå, när vetskapen om Glorious öde börjar bli uppenbart, mycket tack vare de tyska radioutsändningarna, är Churchill något mer återhållsam. Nu finns inte längre någon reell möjlighet att snabbt, det vill säga inom någon dag, minera inloppet till Luleå.

Men, oavsett om det var Ark Royal eller Glorious som skulle användas i operationen, och när den hade kunnat genomföras, räddades Luleå slutgiltigt av händelser på andra fronter. På morgonen den 10:e juni bröt nämligen den tyska armén igenom på västfronten, den franska regeringen gav upp Paris och så småningom också landet och Italien förklarade krig med Storbritannien och Frankrike, vilket också gjorde Medelhavet till krigsområde. Men framför allt innebar det tyska genombrottet att man nu fick tillgång till de stora franska malmfälten i Lorraine/Lothringen. Den svenska järnmalmen var inte längre lika viktig. Dessutom var Storbritannien nu självt hotat av invasion. Man behövde alla tillgängliga resurser på hemmaplan. Händelseutvecklingen sprang helt enkelt bra mycket fortare än planeringen!

Så den hastigt hopsatta sista version av operation Paul, skriven efter evakuerings-konvojens hemkomst, och som innebar en räd bestående av 18 flygplan från en plats någonstans utanför Tanafjordens mynning och som räknade med en förlust av alla dessa flygplan, fick nu försvinna i tystnad. Operation Paul var död och begraven.

Kunde då operationen ha lyckats. Ja, definitivt, måste svaret bli, även om förlusterna säkerligen hade blivit stora. Och dessa förluster hade knappast berott på det svenska luftförsvaret.

För på våren 1940 fanns ännu inte Norrbottens flygbaskår, eller ens något färdigt flygfält på Kallaxheden. Fältet öppnades i augusti 1940. Det svenska jaktflyget bestod vid den här tiden av ett trettiotal dubbeldäckade Gloster Gladiator (J8) baserade på Barkarby. De 60 (av beställda 120), något modernare jaktplan av typen Seversky EP-106 (J9) som levererats från USA hade under våren 1940 med stora svårigheter fraktats med lastbilar hela vägen från Petsamo vid ishavet, ner till Haparanda och därefter med järnväg till flygverkstäderna i Linköping för att där monteras och sedan provflygas. Men dessa flygplan var förstås ännu inte i tjänst.

Vilken effekt en minering skulle ha fått, och hur lång tid den skulle ha drabbat sjöfarten och malmtransporterna, är mera osäker. Minor går att svepa, men ett sänkt fartyg mitt i den smala och grunda farleden tar säkert betydligt längre tid att få bort.

Så Luleå 1940 kunde kanske ha hamnat på samma sida i historieböckerna som torpedangreppet mot den italienska flottbasen Taranto i november 1940 (med 21 Swordfishplan!) eller det japanska anfallet mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii i december 1941. Och operationen kunde, i värsta fall ha lett till att Sverige dragits in i det andra världskriget. Till råga på allt på den tyska sidan.

Efter kriget har operationen och omständigheterna kring densamma inte uppmärksammats. Churchill nämner, trots sin uppenbara entusiasm under våren 1940, överhuvudtaget inte operation Paul i sina memoarer, amiralitetsrapporten över sänkningen av Glorious och de två jagarna blev hemligstämplad i 100 år(!) och dokument som berör operationen visar sig ha försvunnit spårlöst ur Churchills privatarkiv. Dessutom anges, som sagt flera tveksamma eller åtminstone svaga skäl till att Glorious lämnade evakueringskonvojen. Många av de historiker eller författare som skrivit om denna period av kriget har inte haft någon kunskap om operationen. Inte ens brittiska flottans officiella historieskrifter säger desto mer om den.

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Källor till detta inlägg har framför allt varit:

Barker, Ben, 18 Aircraft, 18 Mines – Churchill, Operation Paul and the sinking of HMS Glorious, Ardent & Acasta, 2019

Hore, Peter, Operation Paul – Winston Churchills planerade flygangrepp mot Luleå 1940, ur ”I Fred och Örlog”, 2021

Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal