Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal

Lite om marinarkeologi och det blöta kulturarvet

Jens Lindström heter jag och jag arbetar som intendent/marinarkeolog på Sjöhistoriska museet i Stockholm och jag har blivit inbjuden att vara gästbloggare här på Norrbottens museums Kulturmiljöblogg denna vecka. Kul och tack för förtroendet!

Under de senaste tio åren så har vi på Sjöhistoriska varit uppe i Luleå vid flera tillfällen och då främst i kulturmiljövårdens tjänst. Kulturmiljövård UNDER vattnet det vill säga. Det finns ju en hel del vatten i Luleå. Både hav, sjö och älv. På samma sätt som man gör arkeologiska undersökningar på land inför till exempel ett vägbygge så behöver man ibland göra arkeologiska utredningar under vattnet där det finns en risk att fornlämningar kan komma att förstöras. Vi på Sjöhistoriska museet är ett rikstäckande museum och för oss marinarkeologer innebär det att vi jobbar över hela landet, men merparten av jobben gör vi i mälardalsregionen.

Vad finns det då för lämningar under vattnet i Luleå kanske du frågar dig? Ja som överallt annars i vårt avlånga land skulle jag vilja säga. Fartygsvrak kanske är det första man tänker på men det finns även andra typer av lämningar som klassas som fornlämningar under vattnet. Det kan vara gamla hamn- och bryggkonstruktioner, kulturlager, industrilämningar, fasta fiskeanläggningar etc.

Stora delar av havet och våra sjöar och vattendrag är vita fläckar på den arkeologiska kartan och detta på grund av att det aldrig genomförts några systematiska inventeringar av sjö- och havsbottnar. Den vanligaste typen av undersökningar som vi gör är därför utredningar där vi inte har en aning om vad som finns på botten. Då brukar vi först använda oss av ett geofysiskt instrument som heter side scan sonar vilket kan beskrivas som ett sidotittande ekolod som kan upptäcka uppstickande föremål på botten. Efter en så kallad sonarkartering granskar vi sonarfilerna noggrant och väljer ut ”objekt” som ser ut att kunna vara av arkeologiskt intresse varefter vi ger oss ut i fält och dykbesiktar dessa. Det är alltid spännande att dyka ner i djupet utan att ha en aning om vad man kommer att träffa på. Särskilt när det är mörkt och dålig sikt i vattnet, vilket det ofta är. Ganska ofta så påträffar vi moderna och medvetet sänkta fritidsbåtar och allt möjligt skrot som man slängt i vattnet men ibland så hittar vi faktiskt riktigt spännande saker.

Det är just arkeologiska utredningar som har fört oss upp till Luleå. Den senaste utredningen gjorde vi utanför Karlshäll i Notviken väster om Luleå och här hittade vi lämningar från sågverksepoken vid Karlsvik från slutet av 1800-talet och från trämassefabriken utanför Karlshäll som var i drift fram till 1960-talet. Runt om i landet, framförallt i storstadsområden, lägger man ned mycket pengar och resurser på att snygga till gamla industriområden och göra om dessa till attraktiva bostadsområden, gärna med havsutsikt. Praktexempel på detta är Hammarby sjöstad i Stockholm och Eriksbergs varvsområde i Göteborg. Bottnarna utanför dessa industriområden är däremot oftast helt oretuscherade och här ligger allsköns skrot och bråte från industriverksamheten kvar på botten och är det enda som påminner om den tidigare verksamheten. Precis så är fallet på botten utanför Karlshäll och Karlsvik där det i stort sett bara är massamagasinen, eller de så kallade ”Tyskmagasinen” som vittnar om den tidigare industriverksamheten. Vill du läsa mer om våra undersökningar i Luleå så finns rapporterna att ladda ner här:

Utredning i Karlshäll
http://www.sjohistoriska.se/Documents/Marinarkeologi/2016_4.pdf

Luleå farled
http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9271

Vraket i Norra hamn
http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7543

1. Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

2. Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal..

Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal.

3. Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Resande Mannen
Ibland får vi tillfälle att göra andra undersökningar än utredningar. Östersjön är ett fantastiskt hav för bevarande av gamla trävrak och nu i veckan har vi tillsammans med Sjöpolisen i Stockholm genomfört en besiktning av ett fantastiskt vrak i Stockholms södra skärgård. Vraket har identifierats som Resande Mannen som förliste i en storm den 27 november 1660. Vraket som hittades för ett par år sedan vilar på 15 meters djup och är på många sätt ett fantastiskt vrak. Ända sedan 1950-talet har vraket efter Resande Mannen stått högt upp på varje vrakletares önskelista och många har letat efter det utan framgång. Bland annat Anders Franzén som återupptäckte Vasa i Stockholms ström.

4. Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Fartyget var på väg till Polen med greve von Slippenbach som efter Karl den X:s död hade fått förtroende att förhandla om fred på kung Karl XI:s förmyndarregerings uppdrag. Det sägs att när Resande Mannen hade kolliderat med en klippa och börjat sjunka, räddade man greven och skepparens älskarinna i en mindre båt men den kapsejsade och alla drunknade utom greven som lyckades ta sig tillbaka till vraket och klättra upp i stormasten. När skepparen såg sin älskarinna drunkna ska han ha dragit hatten över huvudet och kastat sig i vågorna. Under århundradens lopp har det bildats många myter kring vraket, framförallt på grund av att fartyget sägs varit lastat med dyrbara gåvor till den polska kungen. Vill du läsa mer om Resande Mannen så finns det en arkeologisk rapport här: http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:618884/FULLTEXT01.pdf

5. Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

6. Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hjälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Ja det var lite kort om vårt arbete med det blöta kulturarvet. Tycker du att det verkar spännande och vill veta mera så är du välkommen att besöka vår egen blogg som finns på: http://www.sjohistoriska.se/marinarkeobloggen

..och vem vet.. snart kanske vi dyker upp i Luleå igen! 🙂

/ Jens Lindström
Intendent Sjöhistoriska museet