Fröknarna i Luleå (på fröken Frimans tid)

Under fjolåret fick jag en spännande förfrågan från Mediabruket i Stockholm. De jobbade med en dokumentär om kampen för kvinnlig rösträtt och sökte spår i arkiven av Ann Margret Holmgrens Norrlandsresa år 1903. Holmgren höll föredrag på olika orter i hela Sverige för att uppmana till bildandet av lokala grenar av Föreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt (FKPR), och reste norrut under hösten 1903.

Jag blev genast entusiastisk – det är inte bara ett ämne som intresserar mig, utan också något som vi har en hel del fint material kring. Bland de många arkiven hos oss på Arkivcentrum finns exempelvis en vacker fana, protokollsbok och medlemsförteckning för Luleåavdelningen av FKRP, daterad 1907-1909.

I Norrbottens-Kuriren hittade jag såväl annonser inför Holmgrens föredrag som artiklar som beskriver dem. Besöket i Luleå beskrivs i detalj och tycks ha varit mycket lyckat, med 40-talet namnunderskrifter, medan Kirunaborna var betydligt mer svårflirtade med mestadels män i publiken.

Filmteamet beslöt sig för att följa Ann Margret in i länet, till Malmberget och Kiruna, innan de avslutade med ett besök hos oss. Arkivcentrum (och jag själv) figurerar alltså i första delen av dokumentärserien ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Även om mina trettio sekunder i strålkastarljuset är roliga så är det faktum att kvinnorna lyfts ur historiens glömska än bättre – särskilt i mina egna hemtrakter.

Sedan flera år tillbaka har jag lekt med tanken att på ett eller annat sätt lyfta fram de många starka och betydelsefulla kvinnor som dyker upp i offentlighetens ljus i Norrbotten vid 1900-talets början. ”Alla dessa fröknar” heter projektet i mitt huvud. I fokus står de många beundransvärda kvinnor jag stött på i arkiven. Dessa kvinnor, födda omkring hundra år innan min egen generation, har varit med och skapat de rättigheter och livsförutsättningar som jag vuxit upp med och länge tagit för givna.

Att de var just fröknar är ingen slump, då gifta kvinnor i regel fick avsäga sig sina egna karriärer och mycket av sin självständighet. Flera av kvinnorna på min lista var dessutom lärarinnor, och alltså fröknar dubbelt upp!

Fokus hamnar på Luleå av den anledningen att här finns den enda (vad jag vet i alla fall) bevarade protokollsboken från lokala FKPR-avdelningar i Norrbotten. I staden fanns flera viktiga faktorer på plats som möjliggjorde att kvinnor kunde slå igenom på områden som tidigare varit förbehållna männen. Här fanns en stark medelklass och kvinnor som tidigt organiserat sig – faktum är att Luleå Fruntimmersförening, bildad 1857, är en av stadens allra äldsta. En annan viktig pusselbit var utbildning – Luleå Elementärläroverk för flickor startades år 1875 av Elina Benckert och Ester Lönnegren. Flickskolan kom att bli grogrunden för mycket av det som komma skulle.

I det här inlägget vill jag alltså ta chansen att teckna några ”idolporträtt” av de starka kvinnor som lyfte FKPR:s fana i Luleå. De kämpade inte bara för rösträtt, utan för en bättre värld; för jämlikhet, utbildning, social trygghet och rättvisa, fred och frihet.

Anna Gustafsson (1860-1944), ordförande / vice ordförande i FKPR Luleå.

1995001600099

Länsmejerskan Anna Gustafsson. Fotograf: Henry Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Kunskap är makt var mottot för hennes arbete inom alla områden.” (W.L . Wanhainen)

Anna Gustafsson var länsmejerska i Norrbottens Hushållningssällskap under åren 1892-1924/25. Hon var en driftig, orädd och mångbegåvad lantbrukardotter från Kållandsö som efter utbildning till mejerska antog utmaningen att bli länsmejerska i det avlägsna Norrbotten. Långa resor, främmande språk som finska och de konservativt motsträviga bönderna tacklade hon med framgång där många innan henne misslyckats. Anna Gustafsson räknas med rätta som en pionjär inom sitt fält.

Mejerinäringen var outvecklad, för att inte säga primitiv då Anna Gustafsson kom till Norrbotten – praktiskt taget all mjölk förädlades fortfarande till smör i hemmen. Anna Gustafsson moderniserade mjölkhanteringen med både utbildning, organisering och ny teknik. En mejeriskola och omkring trettio andelsmejerier skapades under hennes ledning, och hon lade grunden för det som skulle komma att bli Norrbottens Producentförening (senare Norrmejerier).

Hennes engagemang slutade inte där – alla sidor av lanthushållning intresserade Anna Gustafsson, som flitigt höll föredrag och kurser, skrev artiklar och anordnade studieresor för husmödrar. Hemslöjden och trädgårdsskötseln var favoritområdena bland en rad andra.

Utanför Hushållningssällskapets tjänst var Anna Gustafsson lika energisk, och tog sig an ett stort antal förenings- och förtroendeuppdrag. Hon var t ex ordförande i landstingets skolköksstyrelse och verksam inom husmodersföreningen, djurskyddsföreningen, Fredrika Bremerförbundet och inte minst Norrbottens museum. Anna Gustafsson var nämligen den första kvinnan i Norrbottens museiförening, den organisation som med tiden blev Norrbottens museum.

Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, intendent och sekreterare i museiföreningen, var Anna Gustafsson en drivande kraft i skapandet av friluftsmuseet Hägnan, till en början förlagt till Gültzauudden. Samma radarpar låg också bakom skapandet av Norrbottensdräkten år 1912. Genom de många och långa resorna i länet införskaffade hon också många föremål till museets samlingar, mestadels textilier.

Anna Gustafsson tilldelades Norrbottens Hushållningssällskaps guldmedalj vid sin pensionering.

Siri Holm (1870-1960), medlem i FKPR Luleå.

1996006400027

Fröken Siri Holm, lärarinna vid Luleå flickskola 1891-1930 och Luleå stads första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot. Siri satt i fullmäktige perioden 1910-1919. Fotograf: Erik Persson, Luleå kommuns stadsarkiv

”Idealist av renaste vatten” (om Siri Holm då hon fyllt 70 år, NK)

Sigrid eller Siri Holm var uppvuxen i Luleå, dotter till läroverksadjunkt O. M. Holm. Efter utbildning i Stockholm blev hon år 1891 lärarinna vid flickskolan i Luleå, en tjänst hon innehade fram till pensionen 1930.

Nykterhetsrörelsen var stark i Luleå i början av 1900-talet och Siri Holm var en av förgrundspersonerna. Hon bildade Luleås kvinnliga nykterhetsförening (LKN) år 1902. Föreningen diskuterade inte bara nykterhet, utan behandlade en rad andra sociala och rättsliga frågor, inte minst kvinnosaken. ”Är det önskligt att kvinnorna skola ha samma lön för samma arbete?”, frågade man sig exempelvis vid ett av mötena.

2013000700036

Luleå Kvinnliga Nykterhetsförening demonstrerar genom Luleå. Till höger Rektorsgården i korsningen Tullgatan – Storgatan. Fotograf okänd, Luleå kommuns stadsarkiv

LKN uppgick i Vita bandet 1913, men var fortfarande i högsta grad förknippad med Siri Holm, som var dess ordförande ända fram till 1953.

Holm var dessutom engagerad i en rad andra ideella strävanden, till exempel djurskydds- och fredsrörelsen, missionen och rösträttsrörelsen. År 1910 blev Siri Holm den första kvinnan i Luleå stadsfullmäktige och sjätte inröstade kvinnan i fullmäktige i Sverige. Hon var ledamot av fullmäktige fram till 1919. Under 1910-talet förbjöd stadsfullmäktige flera gånger detaljhandel med brännvin.

O.M. Holm hade suttit i fullmäktige i närmare trettio år, bland annat som ordförande. Dottern Siri följde i hans fotspår och hade alla de rätta förutsättningarna för att lyckas – förutom just det att hon var kvinna. I en liten artikel i NK 1964 kan man läsa om de kvinnliga pionjärerna i stadens politiska styre. Där låter det som att hon utan problem och med självklarhet klivit in i fullmäktige. Men själv noterar hon i en jubileumsartikel om nykterhetsrörelsen att det inte var utan friktion.

”Den där ohängda S.H., henne skulle man då vilja få bort.”, sade en okänd ledamot av fullmäktige, medan skribenter i tidningen Norrskensflamman gjorde sig lustiga över hennes vana att ta med sig stickningen till mötena.

2016 beslutade Luleå kommun att namnge de nya cykelbroarna i staden efter Siri Holm, tillsammans med Märta Bucht, Linda Fagerlin och Lotten Burman. Alla fyra var engagerade i rösträtts- och nykterhetsfrågor i Luleå i början av 1900-talet och pionjärer inom det kommunala arbetet.

Anna Svensson (1873-1947), sekreterare i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

anna-svensson

Anna Svensson, ur Märta Buchts privatarkiv, Norrbottens museum.

”Hennes undervisning var som hon själv – klar, saklig och fri från alla oväsentligheter.” (Karin Lindgren-Rietz)

Anna Svensson föddes i Östergötland där hon gick i Linköpings flickskola. 1887 flyttade familjen Svensson till Luleå. Den 15-åriga Anna inledde sin långa lärargärning 1888 vid den Norbergska privatskolan i staden, för att snart övergå till Luleå Elementärläroverk för flickor. Efter vidareutbildning i Stockholm återkom hon till skolan 1897 och tog över ägarskapet och rollen som föreståndarinna – senare kallat rektor – från Elina Benckert år 1909.

Anna Svensson var, liksom kollegorna Siri Holm och Märta Bucht, både politiskt och ideellt engagerad trots att ansvaret för skolan måste ha tagit upp mycket av hennes tid. Hon blev den andra kvinnan i stadsfullmäktige i Luleå, ett år efter Siri Holm. Från 1912 och ända fram till 1934 var Anna Svensson ledamot i fullmäktige och arbetade idogt för de frågor som intresserade henne, framför allt nykterhet, fred och kvinnorörelsen. Liksom vännen Märta Bucht var hon medlem i Frisinnade kvinnoklubben och skolans SSUH-förening, samt förstås FKPR.

Att Anna Svensson var en känd profil i sin dåtid är tydligt, men för mig känns hon som lite av en doldis, kanske mer bortglömd än de andra. I flickskolans jubileumsskrift beskrivs Anna Svensson som en skicklig pedagog med gedigna kunskaper, ständig innovationslusta och god organisationsförmåga. Hon blev storslaget firad då hon gick i pension år 1933 och blev belönad med kunglig medalj för medborgerlig förtjänst. Samtidigt övergick flickskolan i kommunal regi och en epok avslutades.

reflex-1918-luleaansikten-anna-svensson

Ur Anna Svensson och Betty Strayes arkiv, Norrbottens museum.

Märta Bucht (1882-1962), ordförande fr o m dec 1908 till föreningens upplösande 1920.

1994002800373

Märta Bucht, 1907. Fotograf: Henny Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Samhället behöver många sådana kvinnor, kloka, goda, modiga och mänskliga.” (Anna Svensson)

Märta Bucht, dotter till kartografen G. W Bucht, växte upp i Luleå. Hon fick sin utbildning vid flickskolan, där hon efter vidareutbildning i Stockholm tog plats i kollegiet år 1907. Hon var lärarinna vid skolan fram till pensionering år 1948, men fortsatte att arbeta med vikariat ett flertal år. Dessutom var Märta Bucht starkt engagerad i ett antal ideella och politiska strävanden, där hennes outtröttliga entusiasm och goda förmåga att uttrycka sig tal och skrift gjorde henne till en viktig och drivande kraft.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet byggdes upp på den avsky för krig och våld som skapades av första världskriget. Märta Bucht reste som en av tolv svenskor till Zürich för bildandet av förbundet, och förblev sedan Luleåkretsens ordförande i 40 år. Att ett dekret kom från huvudstaden i maj 1940 om att alla medlemsmatriklar och protokoll skulle brännas vittnar om att arbetet för fred ingalunda var utan kamp och faror. Hitlertiden var svår, berättar Bucht i en artikel i NK 1961. ”[…] vi visste ju alla att vi stod på tyskarnas svarta lista.”

Märta Bucht engagerade sig också i Frisinnade kvinnoklubben i Luleå, Vita Bandet, Norrbottens föreläsningsförbund m fl föreningar. Hon var ledamot i stadsfullmäktige och i folkskolestyrelsen (1911-1930), dessutom barnavårdsman och innehade förtroendeuppdrag av landstinget. För SSUH:s barnkoloni i Måttsund gjorde Märta Bucht stora insatser via flickskoleföreningen Rimfrost. Hon blev belönad med kunglig medalj och orden för sina insatser i samhället.

Emma Isakson (1880-1952), kassör i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

emma-isakson

Emma Isakson, ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Norrbottens museum.

”Hon stod på egna ben och såg med egna ögon.” (Ivar Frick)

Emma Isakson var dotter till Norrbottens-Kurirens grundare, Nils Petter Isakson, och fick liksom sina systrar sin utbildning på flickskolan i Luleå. Precis som bröderna Georg och Rudolf arbetade Emma tidigt i familjeföretaget. Hon tog över posten som kassör från Rudolf år 1908 och blev därmed en maktfaktor vid tidningen och den som höll i företagets hela ekonomi. 1924 valdes hon in i företagsstyrelsen, där hon 1945 tog över som ordförande. Samma år blev hon även ansvarig utgivare för tidningen. Ändå var och förblev hon ”kassörskan”, trots att hon med rätta kunnat titulera sig direktör.

Utöver arbetet var Emma Isakson aktiv inom lottakåren, som kassör och ordförande för Luleå Lottakår och en tid som chefslotta i överstyrelsen som representant för hela Norrland. Hon var kassör i FKPR Luleå (som naturligtvis kunde annonsera gratis i Norrbottens-Kuriren) samt i styrelsen för Luleå Fruntimmers Pensions- och Understödsförening.

Hon beskrivs i jubileumsspalter och minnesord i den egna tidningen bl a som klok, sansad och beslutsam, med ett rättframt och stundtals barskt sätt men också ett gott hjärta. ”Sträng men rättvis”, sägs Emmas valspråk vara.

Emma Isaksons egna ord, förevigade på diktafonrulle nedlagd i tidskapseln som begravdes i Kurirenhuset 1936, är blygsamma i uttryckandet av den roll hon själv spelar:

”Att nu vara kassörska i Norrbottens-Kuriren är nu ej så svårt. Visserligen är utgifterna stora, men vi ha också inkomster. Annat var det för ett 70-tal år sedan, då min far, boktryckaren N.P. Isakson, kom hit upp. Dagskassan var ibland 37 öre. Tiderna ha gått framåt, och genom arbete, sparsamhet och gott förstånd har företaget blivit vad det nu är. Måtte nu även kommande släktled fortsätta i samma fotspår, så hoppas jag att Norrbottens-Kuriren skall få fortleva i många generationer och vara till arbetsglädje och utkomstmöjligheter för dem, som ärligen arbeta inom företaget.”

Trots att hon knappast förhäver sig i ord så råder det inget tvivel om att Emma Isakson var den som bestämde – och trots att brodern Rudolf talar betydligt längre så är det Emma som får ordet först.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie

Mer om fröknarna i Luleå och den kvinnliga rösträttsrörelsen i:

Rönnbäck, Josefin. 2004. Politikens genusgränser – den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap. Stockholms universitet. Stockholm

Florin, Christina. , 2006. Kvinnor får röst – kön, känslor och politiska kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Atlas. Stockholm.

”Flickskolan i Luleå 1875-1965”, Svea Bergström och Bengta Risberg, 1965

Norrbottens-Kurirens arkiv (deponerat vid Norrbottens museum). Se särskilt Marianne Söderbergs berättelse om Emma Isaksson: http://www.kuriren.nu/nyheter/150-ardel-6-kassorskan-en-kvinna-att-rakna-med-6156694.aspx

Märta Buchts privatarkiv (NF 1978)

Anna Svensson och Betty Strates privatarkiv (Nbm 77)

Vita Bandet Luleå (NF 785)

Norrbottens Läns Hushållningssällskap (NF 143)

Sigurd Dahlbäck

I somras fanns här ett intressant inlägg om museets allra tidigaste tid författad av min kollega Nils. Anledningen till artikeln var att det gått 130 år sedan museiföreningen bildades. Och 80 år sedan museibyggnaden uppfördes. Låt oss nu gå ytterligare tjugo år bakåt och uppmärksamma att det i år är 150 år sedan en annan av länets tidiga eldsjälar, Sigurd Dahlbäck, föddes.

Sigurd Dahlbäck var född i Falun den 23 juni 1866. Han var son till Carl Jonas Dahlbäck och Sofia Vilhelmina Sundelin. Carl Jonas var filosof och tillhörde den så kallade Boströmskolan, uppkallad efter Christopher Jacob Boström. I likhet med sin förebild var också Carl Jonas född i Piteå, där hans far var skeppstimmerman och, sedan han väl gått i land, snickare. Sigurds mor, Sofia Vilhelmina, var en prästdotter från Lycksele av samisk börd. Både hennes farfar och farfarsfar, bägge med namnet Nils Sundelin hade varit kyrkoherdar i Arjeplog.

sigurd-dahlback

Sigurd Dahlbäck

Advokaten
Sigurd studerade i Uppsala med inriktning på juridik, trots ett stort intresse för humanistiska ämnen. Efter examen, och en tids domstols­tjänstgöring i Falun, valde han att starta en advokatfirma i Sundsvall.

En av hans vänner under den här tiden var Frida Stéenhoff (1865-1945), en kontroversiell debattör i en mängd olika ämnen. Hon var till exempel den som introducerade begreppet feminism, i dess nuvarande betydelse, i Sverige. Hon kämpade också för kvinnlig rösträtt, rätten till friare kärleksförbindelser samt en fredlig unionsupplösning.

Kanske var Frida en inspiration, kanske hade han med sig engagemanget hemifrån, kanske var tiden rätt för de socialistiska idéerna. Hur som helst kom Sigurd i alla fall att bli verksam som advokat för arbetarrörelsen. Både vänstersocialisten Hinke Bergegren och Gustav Möller, som senare blev socialminister, kom till exempel att bli hans klienter, men han försvarade också rösträtts- och andra aktivister.

Giftermål och skilsmässa
Sigurd hade gift sig 1896 med Ellen Laura Löfgren från Högsby i Småland. Under äktenskapet fick de fem barn, Eva, Bengt Jonas, Britta, Märta och Erik. Men äktenskapet var inte lyckligt och 1907 blev det skilsmässa. Fram till 1915 gällde 1860 års förordning, där paret först skulle varnas av kyrkoherden och sedan av kyrkorådet. Om dessa varningar inte hjälpte skulle rätten döma paret att bo isär ett år och eventuellt utdöma förbud mot att träffa den andre partnern under det året. Först efter dessa prövningar tilläts skilsmässa. Enligt Sigurd var det hustruns utbrott som blev outhärdliga för honom, men han medgav också att det förmodligen var han själv som var orsak till dessa utbrott.

Efter skilsmässan flyttade Ellen till Argentina tillsammans med åtminstone tre av barnen. Och ännu idag lever hennes och Sigurds barnbarn där. Ellen avled 1945 i Buenos Aires.

Författaren
Helt oväntat hamnade hans skönlitterära debut på dåtidens bestsellerlistor under våren 1914. Boken skrevs under pseudonymen Erik Fahlman och hette Firman Åbergson. Den skildrade ett förflutet, preindustriellt Sverige, sett från en lanthandel i Falun. Handlaren, Vilhelm Åbergson, skildrades som dubbelnatur, kluven mellan stort och smått. Boken blev populär, både bland publik och bland kritiker. Den utkom i många upplagor och betraktas fortfarande som en mindre klassiker. Av den fortsatta litterära karriären blev det dock inte mycket. Hans efterföljande verk, Teckningar, respektive General Döbeln, nådde aldrig samma uppskattning som debuten och därmed var Sigurds lilla stund i rampljuset över. Teckningar innehåller för övrigt resebrev från hans första Norrlandsresa.

Nordiska museet
Skansens och Nordiska museets skapare, Arthur Hazelius hade tidigt sett till att skaffa sig lokala kontakter, så kallade insamlare, för att förse hans Nordiska Museum med intressanta föremål från hela landet. Här uppe kom Sigurd Dahlbäck att få, eller ta på sig, den rollen. Hösten 1914 reser Sigurd under två månader omkring i Västerbotten och framför allt på Holmön utanför Umeå. Drygt 200 föremål samlades in för Nordiska museets räkning till en kostnad av 610 kronor. Sigurd kommer också att delta i en arkeologisk undersökning på Holmön.

Han kommer även under senare år att samla in föremål för Nordiska museets räkning.

Fornforskaren
År 1916 får Sigurd statsbidrag för en forskningsresa i ”de norra regionerna”. Han planerar att studera ”folkkännedom”. Detta är hans eget begrepp, som han menar bättre stämmer överens med hans egen bild av verkligheten och av forskningen som den borde bedrivas.

Sigurd kom också att behöva en nystart i sitt liv, så han flyttade 1917 upp till sina föräldrars hemtrakter i Norrbotten. Först till Raitajärvi och sedan, 1922, till Landsjärv. Båda orterna ligger i Överkalix. Han gifte också om sig med diakonissan Selma Hildegard Magnusson från Botkyrka.

1982_695

Sigurd Dahlbäcks gård i övre Lansjärv. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:695.

Anledningen till flytten är oklar. Kanske fanns en romantisk dröm om hembygden och ett enklare liv, kanske ville bara han bort från prestationskrav, stress och penningproblem. Mats Rehnberg, som skrivit om Sigurd i boken ”Gångstigslandet”, menar att han hoppades kunna försörja sig på statsanslag. Det förkastas av Svante Lindroth i ”Norrbotten 1963”, som istället nämner Sigurds svåra dövhet.

År 1917 får han också Riksantikvarieämbetets fullmakt att vårda och tillse fornminnen i Norrbottens län. Inget litet uppdrag, minsann! Under flera år, fram till 1931 skickade han också in rapporter till Riksantikvarieämbetet. Han deltar också i utgrävningen av Alvastra kloster 1917, främst för att få en inblick i praktisk arkeologi.

Brevet 1919
I januari 1919 författade Sigurd ett brev med sina tankar om ”Norrbottens­museet” och dess första 40 år, 1878-1918. Han menar att museet har en liten, vacker, delvis mycket värdefull, men också ytterst ojämn samling. Vardagsföremål saknas nästan helt. I stället finns ”några få ståtliga eller konstiga saker”. Ojämn är också den geografiska spridningen.

Museets enda inventarium är en urklippsbok med uppgifter om gåvor till museet samt några ”ytterligt få notiser om egna inköp”. Bortsett från ett inköp från Dr Hogner i Kalix 1889 om 107, mestadels samiska föremål har museet tillkommit slumpvis genom gåvor. Ytterst få inköp har gjorts. De sista tio åren (1907-18) har knappt något alls tillkommit.

Jubileumsutställningen
1921 skulle Luleå stad fylla 300 år och en stor jubileumsutställning anordnas. Museiföreningen såg en möjlighet att slippa ifrån de trånga lokalerna i södra flygeln till residenset och skapa en permanent utställning i en lämpligare lokal. Samt att dessutom skapa ett mindre ”Skansen” med byggnader från länet och en inkomstbringande festplats. Platsen för detta blev Gültzauudden i centrala Luleå.

Sigurds kritik mot museet togs tydligen emot på rätt sätt, för han fick i uppdrag att skapa de första utställningarna i den kopia av Luleå gamla rådhus från 1693 som museet fick disponera på udden. På sätt och vis var det här museets första ”riktiga” utställningar och de kom att finnas kvar till dess att museets egen byggnad kunde invigas 1936.

Nu kom också samlingarna att till stor del förtecknas och registreras. Museet fick även tillgång till byggnader som kom att användas förvaring av dessa samlingar.

Men kanske fanns det ändå en misstro kvar, för Sigurd kom snart att arbeta på ett eget museiprojekt, ett Torne-Kalixmuseum i Matarengi. Tyvärr ledde detta till en konflikt med landshövding Gösta Malm, tillika ordförande i Norrbottens läns hembygdsförening. Nordiska museet stödde till en början projektet men kom senare att undandra sitt stöd varpå museitanken dog.

Sigurd Dahlbäck avled den 27 augusti 1932. Som en epilog kan vi kanske karakterisera hans dödsboauktion året därpå. Museet kom att köpa in 84 olika, och främst norrbottniska allmogeföremål, alltså sådana som Sigurd hade saknat på museet år 1919 och sedan samlat in till sitt planerade museum i Matarengi. Köpesumman för dessa var 1 700 kronor ”att kontant betalas”.

Tack till Olof Bygren som kommit med flera inlägg om Sigurd.

Vid tangetbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar