Detta är inte ett försök att skildra vattenkraftutbyggnadens samlade konsekvenser. Det faller utanför ramen för ett enkelt blogginlägg och passar bättre för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer där Norrbottens museum är involverade. Däremot är ambitionen att försöka ge en känsla av vilken påverkan utbyggnaden hade på kulturmiljö och kulturarv och mer specifikt på det samiska samhället med hjälp av ett antal fotografier som Ernst Manker tog i samband med etnologiska studier vid höjningen av Suorvadammen 1939-1940.
För den som vill läsa mer om projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer kan läsa om aktuella arbeten på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. För den som vill fördjupa sig ännu mer kan läsa rapporten från förstudien som finns att läsa här.
Fotografierna nedan togs av Ernst Manker vid etnologiska studier han genomförde på uppdrag av Nordiska museet. Målet med dokumentationen var att beskriva samernas samhälle och kultur i området i samband Suorvadammens höjning 1939-1940. Resultaten och ett urval av fotografierna kom att publiceras 1944 i boken “Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar – en etnografisk inventering inom uppdämningsområdet vid Suorva“.
Det var just 1939 som Manker knöts permanent till Nordiska museet och arbetade under drygt tjugo år bland annat med fältundersökningar, fotografi, föremålsinsamling och bokutgivning.
När Manker genomförde sina fältarbeten låg redan många av de samiska vistena i området under vattenytan vilket kom att medföra att en del av arbetet kom att ske med båt. Ett flertal torvkåtor, förrådsställningar och andra byggnader var delvis synliga ovanför vattenytan.
“Träd, buskar och ris hade redan slagit ut och stod i sin skiraste vårgrönska när vattnet steg, och nu när vår båt gled fram mellan trädkronorna, fann vi det alltjämt grönskande riset under oss som en bisarr, grönskimrande korallvärld.” – Ernst Manker.
Det första fotografiet visar Nils Sakarias Omma i sin båt vid en av de kåtaplatser som registrerades under fältarbetena. Ernst Manker bodde ofta hos honom och hans familj i Ritsem när han genomförde sina fältarbeten vid Luleälvens källsjöar. Totalt registrerades omkring 250 kåtaplatser och andra fyndplatser men enligt Manker själv hade det kunnat vara långt fler om platser med mer tillfällig vistelse registrerats. Det finns med andra ord ett stort mörkertal av lämningar. Manker var dessutom fokuserad på att registrera relativt samtida lämningar vilket medför att förhistoriska boplatser och lämningar inte registrerades.
År 1919 inleddes uppförandet av Suorvadammen vid Lilla Sjöfallet. När Manker genomförde sina fältarbeten genomfördes en första höjning av dammen vilket höjde vattennivån till 13 m från tiden före dämningen. Vid den första utbyggnaden höjdes vattennivån 6 m och föregicks då inte av några antikvariska dokumentationer eller inventeringar överhuvudtaget. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen varierar under året.
Vattenkraften etablerades i nationalparken Stora Sjöfallet, nationalparken som inrättades av riksdagen 1909 i huvudsak för att bevara vattenfallet Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet. Samma riksdag beslutade 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta valde man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.
Utbyggnaden av vattenkraften fick omfattande konsekvenser för kulturlandskapet, det ledde till en enorm förstörelse av forn- och kulturlämning som aldrig dokumenterades och fick en stor påverkan på de platser det skedde på den bosättning som fanns i dessa områden.
Vid tangentbordet, Nils Harnesk.
