Norrbottens museum har under ett antal år diskuterat möjligheter till ett militärhistoriskt projekt, vilket från början grundar sig i att en del av allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar som kommer in, vid granskning i fält visar sig vara just militärhistoriska lämningar. I samband med kontakter med Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker, lyftes frågan om det fanns intresse av att delta i ett militärhistoriskt projekt i syfte att studera Norrbotten under andra världskriget. Lars Gyllenhaal var mycket intresserad och föreslog även att historikerna vid Luleå Tekniska Universitet vore en lämplig samarbetspartner. Gyllenhaal föreslog även att det vore önskvärt att dokumentera lämningarna efter Kari, en kommunikationscentral som nyttjades av den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Norrbottens museum ansökte därför om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att genomföra en dokumentation av Kari under 2020. Planen var att i förlängningen göra ett större och mer fördjupat projekt om andra världskriget i norr. Tyvärr erhölls inga medel från Länsstyrelsen på grund av att andra projekt behövde prioriteras, men istället blev Norrbottens museum kontaktad av Lars Gyllenhaal och det finska media-bolaget NTRNZ under försommaren 2020, som undrade om vi ville genomföra en arkeologisk dokumentation av Kari och att arbetet i så fall skulle bli en del av dokumentärserien Untold Arctic Wars.

Norrbottens museum tackade ja till erbjudandet, sökte och fick tillstånd till metalldetektering från Statens fastighetsverk som äger marken i området kring Kari, och hösten 2020 åkte undertecknad och arkeolog Lars Backman helikopter upp till Kari tillsammans med Lars Gyllenhaal och två kameramän från NTRNZ. Syftet med den arkeologiska dokumentationen var att få kunskap om vilka spår den militära verksamheten på platsen har lämnat efter sig, och för att se om det arkeologiska materialet kan ge mer kunskap om Kari-basen jämfört med skriftliga källor. Dessutom ville vi samla in några typiska artefakter från platsen, för att införliva dem i Norrbottens museums samlingar och bevara dem för eftervärlden.

Kari och Sepalsbaserna
Kari är belägen mycket nära den svensk-norska gränsen norr om Torneträsk, och är väl dold i det omgivande landskapet. Basen upprättades då ett allt större fokus på Nordnorge under andra världskriget medförde ett behov av flera radiostationer och underrättelsebaser. Kari byggdes upp redan hösten 1943 i samarbete med brittiska SIS (Secret Intelligent Service) och det svenska försvarets hemliga underrättelsetjänst C-byrån. Kari var en fristående informations-/kommunikationscentral för den norska underrättelsetjänsten XU.

Radiostationen vid Kari, Brunhild, var huvudsändare för XU i Troms och blev därför en naturlig förbindelseled för flera understationer. Dels för olika radiostationer på norsk mark, dels för de allierades underrättelseverksamhet i London samt för motståndsrörelsens bas i Stockholm. Från Kari sändes det dagliga väderobservationer, och sannolikt hade basens telegram och meddelanden hösten 1944 en viss betydelse för bombningen av det tyska slagskeppet Tirpiz, som befann sig i Nordnorge. Telegrafisterna på Kari hade en hel vecka i förväg sänt väderrapporter flera gånger om dagen till London och Stockholm. Inte alltför långt bort från Kari etablerades också Sepals-basen Gorgon/Marit/Lotte. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare. Arbetet vid Sepals Gorgon var i huvudsak inriktad mot sabotageverksamhet mot tyska ställningar, förläggningar och andra strategiska mål. Dessutom arbetade manskapet vid basen även med transport av vapen, materiel och förnödenheter till övriga Sepalsbaser och för upprustning av militära förband, framförallt i Troms fylke.

Radioanläggningen vid Kari togs i full drift först i början av december 1943, på grund av problem med laddningen av batterierna som krävdes till strömförsörjningen. Problemet löstes med hjälp av ett vinddrivet elverk som Fahle Isberg vid svenska C-byrån införskaffat i Stockholm. När Kari avvecklades lämnades byggnaderna och en del material kvar på platsen, medan det viktigaste och mest brukbara togs tillvara.

Det arkeologiska fältarbetet vid Kari
När Norrbottens museum kom upp till Kari hösten 2020 genomfördes en kartering av området. Förutom själva husgrunden efter basen så påträffades fyndmaterial och en skräphög i området runt om basen. Fyndmaterialet består av metallburkar, konservburkar, glasflaskor, glasskärvor, porslin, patronhylsor, kängor, kokkärl, vajerfästen, byggnadsdetaljer m.m. Dessutom registrerades fyra härdar i området, som visar på att området också nyttjats i samband med renskötsel.

Husgrunden efter Kari består av två byggnadssektioner i vinkel, där en sektion består av ett regelverk med på utsidan uppspikade fjällbjörkstammar och på insidan reglade masonitskivor. Runt själva träkonstruktionen är torv- och jordväggar. Inne i husgrunden finns rester av ett skåp, en säng och en byrå. Den andra sektionen består av ett nedgrävt golvplan med rester av ett trägolv, som delvis är omgivet av torv- och jordväggar. I denna del av husgrunden ligger rester av en stolpe, som bedöms vara rester efter det vinddrivna elverk som monterades upp vid basen för att kunna ladda batterierna till radiostationen Brunhild. Vår gissning är att den första sektionen är den ursprungliga, och att basen byggdes ut allteftersom.

Framförallt Kari-basen, men även Sepals Gorgon/Marit/Lotte besöktes av bybor från både Kattuvuoma och Láimoluokta. Det var framförallt Kari, även kallad för partisanstugan, som besöktes då den låg närmast bebyggelsen. Samerna i området arbetade dels med att hjälpa flyktingar som kom in i Sverige men också med att föra förnödenheter och bränsle till Kari.

Ilmar Stöckel som skrivit boken Kattuvuoma under andra världskriget beskriver att Kari-basen delvis byggdes upp av reglar, bjälkar och panelvirke som i regel bars upp till området för hand. Därtill användes björk, som höggs i angränsande björkskog på lägre höjd, men även torv. Delar av byggnaderna torvades, både för att lättare kunna hålla värmen i byggnaden men även ur kamouflagesynpunkt. Torven kunde tas ur området närmast bygget. Alla dessa uppgifter kan vi belägga i det arkeologiska materialet på platsen.

Det finns uppgifter på att minst en luftlandsättning med hjälp av fallskärm ägt rum i anslutning till basen. Det ska ha rört sig om en engelsk agent, sannolikt av norskt ursprung, samt sex containers och tre lådor med materiel och förnödenheter. Eventuellt ska leveransen ha innehållit den radioutrustning som skulle användas på basen. Luftlandsättningen ska enligt uppgift ha utförts med en Halifax, av Royal Air Force, 138e Squadronen vid Tempsford. Flygningen startade från Kinloss i norra Skottland 16 oktober 1943 kl 19.08 och planet landade i Kinloss igen 17 oktober 1943 kl 07:35. Det var den längsta luftlandsättningsflygningen dittills under andra världskriget.

På insidan av regelverket, bakom masoniten ovanför fönstret längs husgrundens ena långsida, hittades fragment av vad som sannolikt utgör en norsk illegal tidning/motståndspamflett. Tyvärr hade stora delar av tidningen blivit en del av ett musbo, vilket gjorde att vi endast kunnat hitta fragment av tidningen. Tidningen har sannolikt gömts undan och även fungerat som isolering. På utsidan i anslutning till fönstret hittade vi också rester efter en underställströja samt ett bokomslag från Nordiska bokhandeln i korsningen Fredsgatan/Drottninggatan i Stockholm. Både tröjan och bokomslaget har precis som den illegala tidningen fungerat som isoleringsmaterial. Bakom tröjan hittades en flaska solvent, Hoppes nr 9, fortfarande med innehåll kvar i flaskan.

Vi lokaliserade ett flertal vajerfästen i området runt husgrunden. De har använts för att staga upp antennerna till radiostationen Brunhild samt till det vinddrivna elverket. Fynd av porslinsisolatorer och batterier hör också samman med radiostationen.

En förmodad skräphög hittades en bit utanför husgrunden. I denna togs ett mindre schakt upp, för att vi skulle kunna avgöra om det verkligen var en skräphög eller ej. I schaktet framkom fynd av bland annat patronhylsor, hela och delar av glasflaskor och glaskärl, fragment av lampglas och fönsterglas, del av en liten porslinsisolator, fragment av ett fat i vitt fajansgod med gulddekor vid kanten, matkonserver/konservburkar, lampveke, textil- och läderfragment, gummihölje till en kabel, brännare till lampa, ett hänglås, ett rakblad, trådspik, en bordskniv, benfragment av ren, älg och ripa samt batteridelar och en grafitstav till ett batteri. Vi kunde därmed med säkerhet avgöra att högen som påträffats var en skräphög. Materialet i högen samlades sannolikt ihop och slängdes samman i samband med att basen avvecklades.

De batterier som påträffades vid karteringen kring Kari-basen utgörs bland annat av batterier med 7×12 och 6×10 celler. Enligt uppgifter är det sannolikt att batterierna har använts under andra världskriget, möjligen för att driva en större vanlig radiomottagare.

I området runt Kari-basen påträffades rikligt med ammunitionsfynd, främst patronhylsor men även kulor och laddramar. Den ammunition som har påträffats och vi samlat in till Norrbottens museums samlingar är från sju olika kalibrar. De kommer från olika tillverkare i Sverige, Finland, USA, Storbritannien och Tyskland. Detta talar tydligt för en tillgång till både vapen och ammunition från ett flertal olika länder. Enligt uppgifter köptes vapen för den norska motståndsrörelsen inledningsvis på svarta marknaden i Sverige, men kom därefter att föras in med hjälp av flyg till Bromma för vidare transport till bland annat Sepalsbaserna i norr.

Majoriteten av ammunitionen utgörs av cal 6,5×5,5 mm, som motsvarar en gevärspatron som var standard inom både den svenska och norska armén, men även spridd i civilsamhället. Av de hylsor som har kunnat bestämmas är alla utom en av svensk militär tillverkning. En hylsa är tillverkad i Finland på en licens till de mausergevär modell 69 som Finland fick genom Sverige. Det finns även ett antal hylsor i cal 30 carbine, vilket är en amerikansk automatkarbin som tillverkades från 1942 och framåt. Alla hylsor i cal 30 carbine har kunnat identifieras som amerikanska. Bland ammunitionsfynden förekommer även en del hylsor i cal 9×19 och cal 45, vilka kan ha använts i både kulsprutepistoler och pistoler. Cal 45 var standardpatron för amerikanska armén och deras tjänstepistol mod 1911, men har även kunnat avfyras i k-pistar som exempelvis den amerikanska Thomson mod 1921. Även Storbritannien använde sig av cal 45, i exempelvis Webleyrevolvrarna. De hylsor av cal 45 som har kunnat identifieras är tillverkade av Royal Laboratory. Cal 9×19 användes i olika k-pistar av de flesta av de krigförande länderna, som exempelvis Finland, Tyskland och Storbritannien, men även av Sverige. Cal 9×19 var även en av den mest använda pistolammunitionen. De hylsor som har identifieras är av svensk och amerikansk tillverkning. Cal 32/7,65 mm är i huvudsak en pistolpatron, varav många små s.k. fickpistoler tillverkades i denna kaliber. De hylsor som har kunnat identifieras är tillverkade av amerikanska Remington och brittiska Kynock.  Cal 25/6,35 mm är uteslutande en patron för små fickpistoler. De hylsor som har identifierats är tillverkade i Tyskland och USA. Cal 22 LR är en mycket liten patron, använd i både gevär och pistoler/revolvrar och har i huvudsak använts till vapen för träning eller jakt på småvilt. Hylsorna som har identifierats är från USA, Tyskland och Storbritannien.

Bland burkarna/konserverna/behållarna som hittats kan nämnas en brittisk nödransonsburk, en konservburk som sannolikt innehållit kondenserad mjölk, då den är märkt med Sweetend… och Nestles products, 1 färgburk som innehållit kromoxidgrön färg (några av byggnadsdetaljerna som påträffades runt basen var målade med kromoxidgrön färg), 1 oljedunk med kulhål, 1 brittisk stubintrådsburk märkt med IV No32 HL, 1 oljeflaska märkt For sko og laer. E Dauman AS Prinsengate 2 Oslo, 1 skokrämsburk märkt Collan Gult Svecia Vax och 1 konservburk märkt Brands Mayfair London.

När det gäller föremål i glas förekommer hela eller delar av glasburkar, flaskor och kärl, men även fönsterglas och lampglas. Bland glasflaskorna kan nämnas 1 brännvinsflaska från Aktiebolaget Vin och Spritcentralen, 1 medicinflaska med texten teaspoons, delar av en blå glasflaska (rakvatten?), en burk med skokräm märkt Viking 7 och en glasflaska med droppmynning (medicinflaska?).

I skräphögen påträffades som nämnts ovan obrända ben från ren, älg och ripa, varav en del fragment med slaktspår, vilket visar att manskapet vid Kari inte enbart livnärde sig på konserver och brittiska nödransoner. Enligt uppgifter så jagade manskapet ripa under vintern och sålde till lokalbefolkningen i Kattuvuoma och Laimoluokta, men det arkeologiska materialet visar att det lyckade resultatet av ripjakten inte enbart gick åt till försäljning. Säkerligen bidrog jakt till ett välkommet kosttillskott för männen som vistades vid Kari, som antagligen till stor del livnärde sig på de konserver och de förnödenheter som transporterades upp till basen. Bland ammunitionsfynden kan de patroner som påträffats i cal 22 LR ha använts till ripjakt.

Vid Kari gjordes även ett fynd av ett järnrör, ihopbockat i bägge ändar, som eventuellt skulle kunna vara en egentillverkad bomb. Järnröret och den brittiska stubintrådsburken talar för att manskapet vid Kari även sysslade med sabotageverksamhet, något som inte framgår i den litteratur och de arkiv som har undersökts inom ramen för detta projekt. Enligt de skriftliga uppgifter som har studerats fungerade Kari enbart som en kommunikationscentral, medan agent- och sabotageverksamheten bedrevs från Sepalsbaserna.

Sammanfattningsvis så påträffades en hel del fyndmaterial som går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen, men även ett antal fynd av personlig karaktär. Fyndet av ett bokomslag från Nordiska Bokhandeln i korsningen Drottninggatan/Fredsgatan i Stockholm visar att männen som vistades på basen utöver det militära underrättelsearbetet även ägnade sig åt fritidssysselsättningar såsom att läsa böcker. Likaså visar fragmenten från en sannolik norsk motståndstidning/pamflett på att människorna på basen fick information om vad som hände i hemlandet. Fynden av en brännare till en lampa och lampglas visar på att enbart ljuskällan från kaminen inte har varit tillräcklig för de människor som vistades på basen. Manskapet vid Kari har även ägnat sig till materielvård, vilket skovaxburken, en flaskan med läderolja samt flaskan med Hoppes vapensolvent berättar om. Fynd av bland annat en oljedunk i metall som är full med kulhål visar på att skytte övades i området runt basen, något som också skildras genom samtida fotografier från basen.

Den arkeologiska dokumentation Norrbottens museum genomförde av Kari-basen är en del av dokumentärserien Untold Arctic Wars som hade premiär i Finland i mitten av februari i år och som kommer till SVT någon gång under våren.

Dokumentationen vid Kari blev också startskottet för en förstudie rörande andra världskriget i norr, som genomfördes under 2021. Tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har Norrbottens museum för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr. Om vi får finansiering så kommer vi att få all anledning att berätta mer om andra världskrigets spår i norr här på Kulturmiljöbloggen! Dessutom så genomfördes som en del av förstudien även en dokumentation av Örnberget, en fjällägenhet i Arjeplogs kommun, som var en del av den allierade Sepalsverksamheten under andra världskriget! Om denna dokumentation kommer jag att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen senare i år, så håll ögonen öppna om du vill veta mer!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Gyllenhaal, Lars (2012). Historien om Sepals-baserna. USA:s hemliga baser i Sverige. I: Soldat & Teknik nr 6, 2012.

Gyllenhaal, Lars (2019). Andra världskriget i Sverige: främmande makter på besök. Lind & Co, Stockholm.

Göta vapen. Headstamp Markings on Swedish 6,5 mm Ammunition. [Elektronisk resurs]: www.gotavapen.se/gota/sverige/hylsmarkning.htm

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.

Wikipedia. List of military headstamps. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_military_headstamps