Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.
En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.
De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.
Källa: Lantmäteriet
Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.
Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.
Källa: Järnvägsmuseet
Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.
De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.
De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.
Källa: Tekniska museet
Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.
Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.
Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.
Källa: Nordiska Museet
I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.
Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku.
Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie
Vidare läsning
Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989
Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999
Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987
Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994
Veckans blogginlägg kommer att handla om projektet Veku Vaku som är i full gång här på Norrbottens museum. Veku Vaku betyder Vattenkraftens kulturarv och är ett treårigt Interreg Nord projekt som startade 2019 i samarbete med Finland.
