De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Sikforsbygden och dess Kraftverk

För att förstå Nuet, måste man känna till Historien, för det är Historien som har skapat Nuet. Det är också bra att känna till Historien, så man inte upprepar de beslut om Framtiden som inte blev så bra. Det gäller i högsta grad även för Sikforsbygden.

”Vid Sikforsen finns det en by vars namn är efter forsen” står det i 1558-års jordabok som Gustav Vasa upprättade när han sökte sig mot norra Sverige för att kunna hitta skatteintäkter för sin verksamhet.

Vad har då Sikforsbygden för historiska händelser innan Gustav Vasa? Ja, många tecken visar att för 4000 år sen gick havets strandlinje ovanför Sikfors. Med tanke på att havsnivån då var 40 m högre än idag, i förhållande till landbacken, och de berg som finns här idag, var troligen öar i den skärgård som då befanns här. Det är uppgrävda flintyxor, spjutspetsar, fångstgropar, rester av säl, m.m. som utgör de tecken som visar att på den tiden fanns det människor här. Sen har ju landhöjningen flyttat strandlinjen mer och mer åt det håll den befinner sig idag. Men hela tiden har dessa människor strävat efter att överleva genom jakt och fiske, och följt med strandförskjutningen i takt med landhöjningen.

Vad som sen hände fram till i början av 1300-talet är svårt att få fram, men det var då som Piteälvens dalgång uppläts för kolonisation, vilket innebar att Sikfors var en av de första byarna i nedre delen av dalgången. Det var det rika fisket i Sikforsen och viltet i skogen som var en viktig komponent för dessa människors överlevnad.

Under de första åren av koloniseringen, är källmaterialet ytterst torftigt, och beträffande de olika byarnas uppkomst och utveckling saknas källmaterial helt. Det är först genom den nitiske Gustaf Vasa som områdets utveckling och byarnas storlek började ge sig till känna.

I historien om Sikfors, så har fisket varit en stark dragningskraft, vilket också visar de många ”strider” om fiskerätten mellan Kyrkan, Kronan, Piteå stad och Sikfors byalag. ”Striderna” avbröts 1827 då HD i en dom fastställde att Sikfors byalag hade fiskerätten. Historien berättar också att man i Norr- och Västerbotten fiskade lax med 11 olika metoder, och på alla dessa ställen så var det bara i Sikforsen som man kunde håva laxen.

Fisket hade också en viktig social funktion. Bönderna fiskade tillsammans, och delade sedan fisken efter fastigheternas storlek enligt mantalet. Fördelningen skedde vid ”Fiskboite”, en liten stuga i närheten av forsen. Laxen var en handelsvara och det man bl.a. betalade skatter med, medan siken och nättingen fanns på matbordet. Vid festliga tillfällen kunde man dock unna sig en laxmåltid. Älvfisket var viktigt, men träskfisket hade också en viktig funktion. Då tog sig bönderna till bl.a. Granträsk och Arvidsträsk för att få tag på insjöfisk, vilket även idag låter väldigt långt från byn.

Men Sikforsens historia har också tragiska händelser. 1897 rodde två unga flickor, Elin 19 år och Hildur 12 år, tillbaka över Piteälven ovanför forsnacken, efter att ha varit och mjölkat korna i sommarladugården på andra sidan älven. Det var på vårsidan när det flöt som mest med timmer ner mot kusten. Flickorna blev instängd i en timmerbröt som låg mot stranden där de skulle gå iland.  De kunde inte ta sig loss från timret, trots att ”flottningsgubbarna” gjorde vad de kunde för att hjälpa dem. När timret sakta började dras med strömmen, drogs båten med mot forsnacken, och det sista man såg av flickorna var när Elin slöt sin lillasyster skyddande i sin famn. Senare på sommaren hittade man deras kroppar nedanför forsen.

K-A Forsén, som var kusin till flickorna, skrev text på en melodi om hela denna tragiska händelse, som heter Sikforsvisan. En inspelning är gjord på denna visa av några musikanter från Sikfors, som har försökt att återspegla den panik som rådde vid detta tillfälle och den uppgivenhet som avslutade händelsen.

Så flöt livet vidare på i Sikfors fram till 1907, när Hilding Flygt, mest känd för tillverkning av dränkbara Flygtpumpar och upphovet till ASEA, kom till Sikfors i ett syfte att av bönderna köpa mark runt Sikforsen och dess fiskerätt. Den som hade markrätten hade också rätt till vattnet. Vad var syftet med detta köp? På slutet av 1800-talet började elektriciteten att utvecklas. Det som ökade mest intresse var utvecklingen från vattenhjulet till vattenturbinen, samt vidare utvecklingen av likström till växelström, vilket möjliggjorde transport av elström på längre avstånd än 10-15 km. Nu behövde inte elkonsumenterna ligga i närheten av kraftverken, som var ett måste när det bara fanns likström.

Visst är det en gåta hur en industriman från Mälardalen visste av Sikforsen uppe i Norrbotten, och började planera att bygga ett kraftverk här, för det fanns ju ännu inga elkonsumenter här uppe, vi visste ju knappt vad elström var. Belysning för oss sköttes med karbid- och fotogenlampor, och lite stearinljus. Men Flygt hade nog förstått att elektricitet skulle bli en viktig komponent i den framtida samhällsutvecklingen. Men det handlade inte enbart om att producera el, det gällde också att hitta konsumenter till varan.

Flygt kom överens med bönderna om ett pris på 117.000 kronor, vilket då var en stor förmögenhet. Man kunde läsa i en dagstidning att ”när bönderna fått sina pengar gick de åstad och köpte sej nya hästar”. Hästen var ju den tidens statussymbol.

Men för Flygt var det nu inte bara att sätta igång kraftverksbygget, för nu visade det sig att några månader innan uppgörelsen med bönderna, hade en man från Piteå, Atle Burman, gjort en överenskommelse med bönderna om att vara förste köparen av forsen. Detta kontrakt fick Flygt lösa för 30.000 kronor. Vilka signaler hade Burman fått om forsens attraktionsvärde? Lättförtjänta pengar för Burman.

Nu åkte Flygt tillbaka till Stockholm med ett kontrakt som kostat honom ca 150.000 kronor. Där bildade han ett konsortium som skulle stå som ägare till egendomarna i Sikfors. Förutom Flygt själv bestod konsortiet av åtta personer, välutbildade inom industribranschen.

Ett år senare 1908, bildades Sikfors Kraftaktiebolag. Bolagets styrelse skulle ha sitt säte i Stockholm, och aktiekapitalet skulle vara minst 800.000 kronor. Det som kostade Flygt 150.000 kronor hade nu plötsligt ett värde på minst 800.000 kronor. Ingen dålig förräntning av kapitalet. Nu startade arbetet med att skaffa kapital och finansiärer för en utbyggnad av forsen.

Nya dammen byggs

Nya dammen under uppförande. Året är 1923. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

I Sikfors var förväntningarna stora, om man får tro krönikören Öjvind i Norrbottens Posten. Han skrev den 7 mars 1910 i ”brev från Sikfors” angående Flygts löften: ”Vi undrar om han står fast vid sitt beslut, att sända hit en trehundra man stark här och förvandla vårt Sikfors till Stockholm, som vi tror det ska bli när allt kommer på sin rätta plats. Men skulle alla våra luftslott gå upp i rök, då finge vi Sikforsbor stå och titta mot söder efter det som komma skulle, men aldrig kom”. Att tänka sig att få belysning i hemmen och i ladugårdarna, vilken sprängkraft det hade den tiden, som idag är svårt att sätta sig in i.

Sikfors Kraftaktiebolag lånade ihop över två miljoner för att finansiera bygget. Det var olika banker som satsade en miljon, och Kreuger & Toll satsade 500.000 kr. Men även Sikforsbönderna var med och satsade 30.000 kr. På de lånade pengarna betalade bolaget 5 procents ränta.

Stora dammreparationen

Den stora dammreparationen 1953. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

Parallellt med kraftverket i Sikfors, byggdes i Karlshäll strax utanför Luleå, ett Träsliperi (Massaindustrin), som blev den första industrin här uppe som drevs med elektricitet.  Trots det så var avsättningen av elektricitet för liten, vilket innebar att ekonomin för kraftbolaget inte gick ihop. Man hade problem med att betala den årliga räntan på 100.00 kr, för det totala kundunderlaget var för lågt.  Problemet löstes i viss mån, när Kreuger & Toll med bil kom till Sikfors 1914, och köpte upp aktiemajoriteten. Till historien sägs att bilen var så stor att den inte rymdes på färjan över Piteälven i Sikfors. Så den 5 december valdes en ny styrelse där Paul Toll, Ivar och Torsten Kreuger ingick.

Efter 1931 hade Sikfors Kraft AB en skuld till Kreuger & Toll på 2,9 miljoner kr. Men genom diverse aktieförflyttningar och köp blev Munksund AB, som var en del av Svenska Cellulosa AB (SCA), som hade skapats av Ivar Kreuger 1929, dess nya ägare. Kraftbolaget ingick då som dotterbolag till Munksund AB. Den 1 januari 1948 upphörde Sikfors Kraftaktiebolag som namn och även som aktiebolag

När SCA gjorde förändringar 1954 och samlade alla sina elkraftföretag i en gemensam organisation, Bålforsens Kraft AB (BÅKAB), förlades huvudkontoret i Sundsvall. Sikfors kraftverk tillhörde BÅKAB fram till 1 juli 1986, då ägandet övergick till Vattenfall genom en bytesaffär.

Eftersom kraftverket, som nu efter 74 år drevs med två sårbara tubrar, så hade en projektering av ett nytt kraftverk redan satts igång av BÅKAB, men som nu övertogs av Vattenfall. Det nya kraftverket började byggas 1986 och stod klart 1992.

Brukligt är att när Vattenfall inviger nya aggregat, så döps dom efter den dagens namnsdag. Med tanke på den tragiska händelsen med flickorna, så fick vi efter förhandling med Vattenfall de två nya aggregaten döpta till Elin och Hildur. Det gamla kraftverket stängdes 1990, och överläts då till Sikfors Intresseförening, som rustade upp det till ett museum.

Efter ett par år så gjorde Vattenfall och Skellefteå Kraft AB en bytesaffär, så kraftverket i Sikfors fick ännu en ny ägare. Idag ägs det av Skellefteå Kraft AB till 70% och av AB Pite Energi till 30%. Ett kraftverk helt under mark mot tidigare helt ovan mark.

Nå, när, av vem, och hur byggdes då Norrbottens första större kraftverk, som banade vägen för elektrifieringen av den Norrbottniska industrin? År 1911 kom bygget igång, efter att Aktiebolaget A H Ekström gick in den 25 februari och garanterade ett banklån på 1,5 miljoner kr och som huvudentreprenör ansvara för att stationen skulle byggas.  Nu var det bråttom, för enligt kontrakt med Träsliperiet i Karlshäll, skulle el börja levereras 15 januari 1912.

A H Ekström utförde inga arbeten själv utan anlitade i sin tur underentreprenörer. Han skrev kontrakt med byggnadsfirman Kreuger & Toll att bygga dammen, stationsbyggnaden och tuber för 537.000 kr. Nya Förenade Elektriska AB (ASEA) fick ansvaret för all elektrisk utrustning, inklusive kraftledningar till Luleå och transformatorstation i Bergnäset. Byggandet av turbiner, regulatorer och svalltorn beställdes från Karlstads Mekaniska Verkstad i Kristinehamn, som hade kunskap på det området. Alla komponenter till det elektriska och till turbinerna kom med järnväg upp till Älvsbyn och sedan med hästtransport ner till Sikfors, vilket inte alltid gick smärtfritt.

Som kontrollant vid bygget anlitades ingenjören Mats Hedlund, f.d. direktören vid Vattenbyggnadsbyrån. Han hade i privat regi även ritat och konstruerat hela anläggningen. Huvudbyggnaden är byggd i Funkistil (funktionell stil), en byggstil som kom till Sverige fem år efter att denna byggnad uppfördes. Denna byggstil går ut på att istället för att bygga en ”fyrkantig låda” och sen placera alla komponenter där inne, så ritar man först var alla komponenter bäst passade, och sen bygger ett ”skal” runt det, därav det unika utseende som byggnaden har.

Platschef för bygget blev ingenjören Hjalmar Wänn från Stockholm. Han anställde ca.200 man, varav de flesta från orten. Ett lokomotivdrivet elverk gav belysning och gjorde det möjligt att arbeta i dubbla skift. En annan och större lokomobil användes för att driva en stenkross.

Dammen, modell Nåldamm, bestod av en kista av grus och sprängsten upp till den planerade dämningshöjden. På det stod det järnbockar som var tätad med plank, som man då kunde reglera vattennivån ovan dammen med. Visst var det en bräcklig konstruktion som skapade många problem vid isbildningen och vid högvatten. Kreuger & Toll ville göra en kraftigare damm av betong, men fick inte det på grund av kostnadsskäl. Ett annat problem var att styra timret som flottades utefter älven, som skulle förbi dammen och ner till kustens sågverk. Det uppstod många riskfyllda moment att hålla igång denna anläggning när sen kraftverket kom igång.

I dammen anslöts via en intagskanal, förutom en fisktrappa för att vandringsfisken skulle kunna ta sig förbi dammen och vandra vidare till lekplatserna uppefter älven, även två trätubrar, som levererade vatten till turbinerna i kraftverket. Tubrarna gjordes av 3″x 8″ plank, med var sin längd på 400 m och med en diameter på 3,2 m. Planken togs från Baltiska Trävaruaktiebolaget i Törefors. Tuberna byggdes på en grusbädd och drogs ihop med band av 32 mm rundjärn. Den tiden var det inte så vanligt med rastvagnar på byggen, så när arbetarna skulle äta sin medhavda mat, satt de inne i tuberna och eldade med galt för att hålla värme under den kalla årstiden. Entreprenören Karl E Jansson från Lindesberg garanterade att dessa skulle hålla i 20 år, men kunde eventuellt hålla i 40 år. Efter 78 år togs de ur bruk. Då såg de ut som två långa vattensprutande fontäner.

Tuberna anslöts sen till ett svalltorn, vars uppgift var att utjämna trycket om det blev ett hastigt frånslag i stationen. I änderna på tuberna inne i maskinhallen satt turbinerna som drev generatorerna, som då alstrade 5000V växelström, som sen matades in i transformatorerna. Ut kom 40.000 V (40kV) som gick vidare till ställverket och sen ut till konsumenterna. Troligtvis det enda kraftverk där alla komponenter till denna process fanns i samma byggnad. Vid provkörning av kraftverket uppstod vissa problem med diverse sprickbildningar i betongtuberna mellan svalltornet och kraftverksbyggnaden, vilket försenade idrifttagandet av kraftverket. Efter att betongtuberna blev ersatt av tubrar av järn, kördes kraftverket igång igen. När den blivit tillräckligt stabilt, så kunde lite försenat, Träsliperiet den 21 augusti starta sin verksamhet.

När kraftstationen vid Sikforsen var färdig, bestod den av huvudsakligen tre delar

  1. Dammanläggning med intagskanal uppe vid forsnacken
  2. Tilloppstuberna med stigtorn (svalltorn)
  3. Stationsbyggnad med maskinhall, transformatorer, ställverk och utloppskanal i forsens nedre del.

Dessutom var en bostadsbyggnad för driftpersonalen samt en smedja och snickarverkstad uppförd invid stationen, liksom även en hängbro över älven, så att personalen som ju bodde i byn, kunde ta sig till sin arbetsplats. Som mest arbetade där 35 man från maskinister, dammpersonal, linjefolket samt de som åkte runt och läste av konsumenternas el-mätare.

Efter att Kreuger & Toll färdigställt sitt åtagande i Sikfors, flyttade de sin utrustning till Stockholm där de redan hade påbörjat grundläggningen för Stadshusbyggandet. Det bygget kom i andra hand efter kraftverket i Sikfors, vilket sagts med en liten glimt i ögat.

Ett nytt problem uppstod när Kungl Majt tillät SJ att bygga en järnväg mellan Älvsbyn och Piteå och att en järnvägsbro skulle byggas i anslutning till kraftverksdammen. Kraftbolaget protesterade för det skulle försvåra utbyggnad av dammen, som dom hade angett var provisorisk. Man tog inte ansvar för om vattnet började skära sig vid norra landfästet. Men bron började byggas 1912 och var färdig 1914. Järnvägen togs i drift 1915.

Om järnvägsbron i Sikfors, skrev Riksantikvarieämbetets broexpert Bengt Spade i boken ”Våra broar – en kulturskatt”:

Under åren 1911-15 byggdes den fem mil långa Statsbanan Älvsbyn-Piteå. Banan var en av de många som fick anläggas mellan städerna utmed norrlandskusten och den långt inne i landet gående norrländska stambanan.

Vid Sikfors korsar Pitebanan den djupt nedskurna Piteälven och här byggdes 1912-14 en ganska stor bro över älven.

Sedan 1912 fanns på platsen ett elektriskt kraftverk, vilket för övrigt är det enda som har byggts i Piteälven.

Bron byggdes rakt över forsen och genom kraftanläggningen, vilket kraftbolaget av naturliga skäl motsatte sig. Vid brons projektering menade man bl.a. att det vid frivattentappning ur dammen fanns risk för att brons underbyggnad skulle skadas genom erosion, en bedömning som visade sig vara fullt riktig sedan anläggningen slutförts. Dammen byggdes därför om åren 1922-24. Problemet kvarstod dock om än med minskad omfattning.

Ett nytt kraftverk byggdes slutligen 1986-92 med en ny damm.

I såväl tekniskt som estetiskt avseende kom järnvägsbron att bli en av landets märkligaste. Brons läge invid vattenkraftverket med dammanläggning gör att man här får en ovanligt välbevarad teknikhistorisk miljö med såväl pedagogiska som estetiska värden.

Sikfors kraftverk 1975

Järnvägsbron och vattenkraftverket. Fotograf: Adolf Hjort. © Norrbottens museum

Till följd av de topografiska förhållandena var det möjligt att leda brons brobana så högt över älven att bärverket helt och hållet kunde placeras under spåret. Själva älvspannet utfördes med två parallella plåtbalksbågar, lagrade i leder (fasta lager) på mellanstöden, medan sidospannen, ett landspann mot väster och ett landspann samt ett vattenspann mot öster, utfördes som valvbroar av betong med påmurade sidor.

Tekniskt sett var framförallt plåtbalksbågarna en nyhet i landet för järnvägsbroar. Estetiskt var huvudspannets ovanligt påkostade stöd, och sidospannens betongmurverk särskilt iögonfallande.

Brons konstruktion och utformning visar tydlig påverkan av dåvarande chefen för Järnvägsstyrelsens broavdelning, konstruktören och esteten Otto Linton.

Den mycket ståtliga bågbron har stått modell för Årstabron i Stockholm från 1929.

Broplatsen ligger i ett älvlandskap med en nedskuren älvfåra. Kraftverk och bro är fortfarande så invävda i varandra att de förtar något av varandras storslagenhet under perioder då ingen eller ringa frivattentappning sker genom dammluckorna.

Dammvakt genom isen

Dammvakt Per Andersson, Västerfjäll, går ner genom ett hål i isen för att lossa dammluckan. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

När vattnet däremot får forsa fram genom luckorna blir bilden en helt annan. Då reser sig den kontrastrika bron majestätiskt över vattenröken och det häftigt strömmande, mörkblå vattnet ger liv åt hela kompositionen.

Bengt Spade RAÄ

På grund av marknadens behov av mer elektricitet, så såg man ekonomi i att bygga en ny damm med högre fallhöjd. Kraftbolaget sökte då 1915 tillstånd om att bygga en ny och större damm, nedströms den gamla. Det togs sju år innan Kungl Majt gav tillstånd under förutsättning att man utförde skydds- och förstärkningsarbeten för järnvägsbron. Arbetet genomfördes under åren 1922 – 1924.

Men nu tillverkade man den i betong med järnluckor, och höjde dessutom fallhöjden från tidigare 12 m till 17 m. Nu blev det riskfyllda arbetet med nåldammen eliminerade. Det gick också mycket fortare att reglera vattennivån och med större precision än tidigare. Nu kunde man släppa igenom 50 m3 vatten per sekund genom tuberna. I och med den nya fallhöjden blev det dessutom nödvändigt att ytterligare höja svalltornet motsvarande höjningen av fallhöjden.

Genom den nu ökade fallhöjden så skulle man kunna öka elproduktionen. Men till det var de gamla turbinerna och generatorerna för små. 1925 bytte man då ut dessa till större och effektivare komponenter, vilket då resulterade i en högre produktion.

Tekniska uppgifter:

Gamla Kraftverket efter

Ombyggnaden 1925

Nya Kraftverket

1992

Bruttofallhöjd

Utbyggnadsvattenföring

Installerad effekt

Energiproduktion normalår

17,0 m

50 m3 /sek

6 MW

50 GWh /år

19,1 – 21,0 m

250 m3/sek.

40 MW

185 GWh / år

 

Hur har allt detta påverkat Sikforsbygden? Ja, i och med kraftverksbyggandet så skapades det en kraft och vilja i befolkningen att utveckla byn vidare. Det gjorde man genom att bilda flera olika föreningar. Mest känd blev nog Sikfors Skidklubbs midsommar fester nere på Udden, som startade 1926 och höll på till 1971. Alla Sveriges toppartister har haft sina uppträdanden där, och som mest hade vi ca. 30.000 betalande besökare på två dagar.

Mitten på 50-talet bildades Sikfors Vatten- och avloppsförening u.p.a. Vi var nog en av de första byar som själv grävde och installerade byns vatten och avloppssystem, som sen 1984 övertogs av Piteå Kommun.

Föreningslivet eller civilsamhället blev starkt. En period så fanns det elva föreningar med olika intressen i byn med ca.300 innevånare.

1985 bildades Sikfors Intresseförening som skulle verka som en Paraplyorganisation för byn. Den föreningen hade vi stor nytta av när det nya kraftverket började byggas 1986. Vi satt med i några arbetsgrupper med bl.a. Vattenfall, Vattendomstolen, Fiskeriverket och Kommunen. Genom den nära kontakt det skapade, så kunde vi förhandla fram flera projekt till byn och bygdens glädje. Det stora projektet är Sikfors Konferens och Campinganläggningen, som byggdes för övernattning för de anställda i kraftverksbygget. Efter diverse arrendatorer drivs nu anläggningen i privat regi av ett Fastighetsbolag boende i byn.

När ICA-affären var på väg att läggas ner, bildade vi Fastighetsbolaget i Sikforsbygden AB med enskilda aktieägare i byn. Men även från Arnemark och Tvärån, som kände ett värde av en affär i Sikfors. Även företag och föreningar gick in som delägare. Idag driver bolaget själv affären med namnet Forsens Livs.

Alltsedan första kraftverksbygget så har det funnits en skola i Sikfors. När kommunen efter tredje försök tänkte lägga ner skolan, så sökte vårt Fastighetsbolag om att driva en egen friskola, åk 1-6 samt fritids. Det fick vi igenom, så nu driver vi skolan med Friluftsfrämjandets pedagogik ”I Ur Och Skur”.

Vi har dessutom en fin idrottsanläggning som brukas både sommar som vintertid. Ett Folkets Hus som flitigt används, dessutom med ett eget Gym med ca.15 aktiviteter.

En bekräftelse på den kraft som byggts upp hos byborna fick vi 1999, när Sikfors blev Årets by i Piteå kommun, i Norrbottens län och Folkrörelserådets utmärkelse Hela Sverige Årets by. Dessa utmärkelser bottnar i den Kraft som under åren byggts upp i Sikforsbygden.

Men samhället förändras och det gör även vi människor. Kommer dagens unga generationer att ta till vara på den kraft som krävs för att bibehålla den service och trygghet som har lett till det vi har idag? Det får framtiden visa, men som ordspråket säger: ”Som man bäddar får man ligga”.

Erik Lundström
Sikfors