De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.