Norrbotten värt en resa!

Såhär i semestertider vill jag tipsa om några fantastiska utflyktsmål som finns här i Norrbotten. Jag har kikat i Norrbotten värt en resa och plockat ut några platser. Norrbotten : värt en resa är Norrbottens museums årsbok från 1994 och en av de årsböcker som snabbt blev slutsålda. 2008 kom en reviderad utgåva

Altappen

I Luleå skärgård ligger Altappen, där ett av Norrbottens största sågverkssamhällen låg 1871-1908. Här finns lämningar efter sågverk, ångmaskin, gjuteri och arbetarbostäder. När verksamheten startade bestod Altappen av flera små holmar. Idag är det en stor ö, som delvis består av barlast från fartygen och spillvirke från sågen. Spink- och splitvedskajerna bjuder fortfarande på fina hamnplatser för besökarna.

Svartvitt foto med fem hus, samt timmer i vatten
Arbetarbostäder på Altappen år 1904. Bostäderna var numrerade och från vänster syns 2:an, 3:an, 4:an, affären och längst till höger 5:an. I vattnet i förgrunden ligger timmer magasinerat till sågen. © Norrbottens museum, 1976:24:3

Omkring 500 personer bodde på ön och här fanns skola och affär, samt en herrgård med en vacker park. Nästan alla byggnader ödelades vid en stor brand 1908, vilket blev slutet för verksamheten.

Arbetarbostädernas skorstenar efter branden 1908. © Norrbottens museum, 1983:451

Jävre

Alla som någon gång kört på E4:an och passerat länsgränsen mellan Västerbotten och Norrbotten har även passerat Jävre. Ofta är det nog just det man gör – passerar; för att det är så nära hemifrån om man är på väg bort och nära hem om man varit borta (beroende på var man bor och var man varit, förstås). Det finns dock flera anledningar till att stanna till i Jävre: den malplacerade fyren, den fantastiska turiststationen, Jävregården och såklart arkeologistigen.

Fyren med den märkliga placeringen heter Skags fyr och står inte på sin ursprungliga plats. Den är flyttad från Örnsköldsviks skärgård, där var den i drift mellan år 1871-1957. Den placerades i Jävre som ett monument över fyrbyggnadstiden vid Sandholmen. Där byggdes kassunfyrar (en annan typ än Skags fyr) år 1957-1987.

Småbåtshamn med fyr. en lyftkran står vid fyren
Skags fyr byggs upp i Jävre. Foto: © Norrbottens museum, Kjell Lundholm, 1970

Även turiststationen blev plötsligt felplacerad ett år efter invigningen. Porten till Norrbotten hamnade på fel sida om vägen när vi la om till högertrafik 1967. Nu är det inte längre ett problem att svänga vänster, då det finns en planskild korsning. Läs gärna Erica Duvensjös inlägg om turiststationen.

Likaså Jävregården är flyttad till sin nuvarande plats. Den byggdes ursprungligen 1802 i Öjebyn.  Den timrade byggnaden flyttades till Jävre 1972 och då byggdes även de små campingstugorna. Tillsammans fungerade de som semester- och rekreationsanläggning för Vattenfalls anställda.

Svartvitt foto med hus med vita knutar
Bagarstugan tillhörande Vattenfalls fritidsanläggning i Jävre. © Norrbottens museum, Margaretha Nabrink 1973

De arkeologiska lämningarna är de som är mest markfasta, även om den liggande hönan sannolikt flyttats och lagt på plats på sina tre ”ägg” av inlandsisen. Stigen går genom ett område med ett 20-tal fornlämningar i form av gravrösen, stensättningar och boplatslämningar. Här finns informationsskyltar och rastplatser med fantastisk utsikt över havet.

Utsikten från ett röse vid arkeologistigen i Jävre. Foto: Norrbottens museum, Frida Palmbo

Lappstaden, Arvidsjaur

I norra Arvidsjaur ligger Sveriges bäst bevarade samiska kyrkstad. Här finns timrade kåtor och härbren, vissa med anor från 1600-tal. Lappstaden, eller kyrkstaden, byggdes dock på 1820-talet, i samband med att den nya kyrkan uppfördes.

Vid hembygdsgården (gamla prästgården) finns resterna efter den första kyrkan och den första kyrkstaden. Det finns en stig med information om de olika objekten inom fornlämningsområdet. Gå gärna in på hembygdsmuseet och kika på alla fina gamla föremål de har.

Lappstaden med sina timrade kåtor och härbren 1931. Foto: H. Groth

Rackträsk-Dellaure

Strax väster om Arjeplog ligger ett område med böljande sandåsar mellan sjöarna Rackträsk och Dellaure. I området finns bland annat härdar, kokgropar och fångstgropar. Från väg 95, som går tvärs genom området, kan man se en av fångstgroparna alldeles intill vägen. Fångstgroparna är daterade till omkring 1200 f. Kr. medan de flesta härdar och kokgropar härrör från 400 – 1200 e. Kr.

Vasikkavuoma

Väster om Pajala finns norra Europas största slåttermyr, Vasikkavuoma. Genom myren rinner bäcken Vasikkajoki, som har dämts under våren för att vattna och göda myren. Fram till 1950-talet nyttjades myren för slåtter – det var ett sätt att säkra vinterfodret till kreaturen. Som mest ska det ha funnits omkring 300 lador här. År 1995 påbörjades restaurering av lador och myren började slås igen, för att återskapa miljön. Idag finns här ett 80-tal lador, ett fågeltorn, vindskydd och eldningsplats. På myrkanten står även en så kallad krypkoja. Takhöjden är så låg att den som skulle övernatta fick krypa in.

Karta över Vasikkavuoma med alla lador (de små grå prickarna). Nere i vänstra hörnet är några tjärdalar (röda prickar). Lantmäteriets topografiska webkarta, CC BY
En gammal timrad liten koja
Den så kallade krypkojan som användes för övernattning under slåtterarbetet. Foto: Norrbottens museum, Åsa Lindgren

Jokkfall

Jockfall ligger vid Kalixälven, några mil norr om Överkalix och är ett vattenfall som är cirka 10 meter högt. Förutom den vackra miljön och det fantastiska fisket finns även många forn- och kulturlämningar i området. Bland annat finns ett område med skogsarbetarkojor som flyttats hit från Överkalixområdet.

Här finns även flera fornlämningar i form av kokgropar, boplatsgropar och härdar. Läget vid den forsen har lockat fiskare sedan lång tid tillbaka. En av kokgroparna är daterad till sen vikingatid-tidig medeltid (980-1200 e. Kr.). Sannolikt finns här betydligt äldre lämningar. För omkring 6000 år sedan steg området ur havet och Kalixälvens dalgång var därefter länge en smal havsvik som under lång tid bjudit på goda livsbetingelser.

Karta över området kring Jockfall, med kända forn- och kulturlämningar markerade. Lantmäteriets topografiska webkarta, CC BY

Nu är det hög tid att leta rätt på ett exemplar av Norrbotten värt en resa och börja planera – för Norrbotten ÄR värt en resa!

Vid tangentbordet denna gång
/Åsa Lindgren, arkeolog

Tillfällen som förändrade Norrbottens förhistoria

Inom loppet av 10 år har Norrbottens museum vid tre avgörande tillfällen förändrat bilden av Norrbottens förhistoria. I förra veckan ägde det senaste rum när vår fördjupade utredning av högarna på Selholmen gav klara indikationer om att det faktiskt är gravhögar.

Först ut var upptäckten av den 10 600 år gamla boplatsen i Aareavaara, några mil norr om Pajala, som sköt tillbaka den äldsta bosättningen här i norr med 1000 år och tvingade forskarvärlden att skriva om teorin om hur isavsmältningen gått till och hur bosättningen framskridit vid isens kant. Upptäckten ägde rum inom ramen för museets forskningsprojekt ”Mellan is och hav” som drevs dåvarande kollegan Olof Östlund som tillsammans med Frida Palmbo var de som hittade boplatsen. Vill ni läsa mer om betydelsen av denna upptäckt så kan ni med fördel lyssna på avsnittet av Kulturmiljöpodden där undertecknad för ett samtal med Olof om den äldsta bosättningen i norra Sverige.

Det andra var upptäckten av avancerat metallhantverk och järnframställning vid Jernbacken i närheten av Sangis. Med en ålder på 2300 år, funnet i en jägar-samlarmiljö parallellt med stensmide var det något helt nytt. De metallföremål och rester efter metallhantering som hittades indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Dessa resultat byggde vår kollega Carina Bennerhag vidare på, resultat som hon nu doktorerar på vid LTU, ett doktorandprojekt som drivs tillsammans med Norrbottens museum. För den som vill veta mer kan lyssna på vårt avsnitt om järnålder i Norrbottens kustland! Ambitionen är att inom kort också göra ett poddavsnitt där vi intervjuar Carina Bennerhag om hur hennes forskning framskrider.

Och nu har vi alltså gravhögarna på Selholmen! Markradarbilderna visade vad som med största sannolikhet kan tolkas som en kantkedja i en av högarna. Dessa högar skulle då klassas som storhögar, de enda norr om Sundsvall. En fantastiskt upptäckt som gjordes av Frida Palmbo. Tack vare ett gediget förarbete av henne kunde vi också inom vår verksamhet avsätta medel för att genomföra den fördjupade utredning som nu så snart har gett resultat. Gravhögar av den storlek som vi nu med stor sannolikhet kan säga att högarna på Selholmen är förutsätter en samhällsorganisation och en bygd som vi tidigare inte kunnat spåra i vårt län eller denna del av Sverige.

IMG_0469

En av högarna på Selholmen. © Norrbottens museum Foto: Nils Harnesk

Grunden för de senaste 10 årens fina kunskapsuppbyggnad är vårt länsmuseum, Norrbottens museum. För den delen alla de upptäckter som har gjorts även innan dess. Utan kompetent och målmedveten personal med förutsättningar att avsätta både tid och ekonomiska resurser för att driva interna forsknings- och fördjupningsprojekt skulle ingen av dessa upptäckter någonsin ha gjorts.

Våra länsmuseer är därför ytterst viktiga för att medborgarna ska få reda på mer om vår gemensamma förhistoria. Att få vara chef över såna medarbetare är en ynnest och att få leda kulturmiljöverksamheten är ren glädje. Vi gör inte revolutionerande upptäckter varje vecka, men vår långsiktighet, varje dag, varje vecka och ett envetet, målmedvetet och ihärdigt arbete gör att vi, i likhet med elitidrottare, kan prestera resultat när det verkligen gäller och denna typ av upptäckter som steg för steg förnyar, förändrar och förmerar vår bild av Norrbottens förhistoria.

Jag ser fram emot i kommande inlägg att få presentera våra andra två verksamhetsben, den byggnadsantikvariska och etnologiska verksamheten. För vår avdelning spänner sig från den allra äldsta förhistorien, över historisk tid och det stående kulturarvet in i samtiden. Ett ytterst spännande verksamhetsfält. Tack!

2010_261_228_Jernbacken

I orange varseltröja återfinns en relativt färsk arkeolog som fick delta vid undersökningar av järnframställningsplatsen vid Sangis som ett av de första uppdragen vid Norrbottens museum. Från vänster: Åsa Lindgren, undertecknad, Olof Östlund, Carina Bennerhag och Frida Palmbo. Av de arkeologer som jobbar hos idag så saknas Lars Backman, Jannica Grimbe och Emma Boman. © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.