Konsten att samla konst. Om Region Norrbottens konstsamling, mellan inköp, utlåning och registreringsarbete

Dagens inlägg handlar om Region Norrbottens konstsamling som lånas ut till vårdmiljöer samt administrativa kontor i länet. Då företrädaren redan hade berättat om vikten av konstplacering på vårdmiljön (Konst i vårdmiljö | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)), ligger nu fokus på arbetsprocessen som ligger bakom regionens konstsamling.

En (personlig) premiss
Personligen brinner jag för konstsamlingar. Har alltid tyckt att det är fascinerande att forska om en samlings tillkomst, att besöka museer samt att botanisera grupper av konstverk och hitta en röd tråd mellan dem.
”Varför en börjar att samla konst?” är en fråga jag tar med mig sedan universitetstiden och specialiseringsåren. Där jag hade äran att gå igenom två privata samtidskonstsamlingarna och att praktisera på ett konstmuseum. Mitt första arbetsuppdrag på fältet var just att besöka kommunala kontor i Milano och att inventera/se över konstsamlingen som utplacerades där. Roligt, då det är ungefär det jag gör nu, fast på regional nivå och – liten detalj – i ett annat land.
Men varför en börjar att samla konst då? Det finns flera anledningar till en konstsamling, som till exempel (intellektuellt, historiskt, men även ekonomiskt) intresse, entusiasm, men också en svaghet och en viss anknytning till ett konstföremål.

Några av Region Norrbottens konstverk som är tillgängliga till utlån. Foto: Silvia Colombo

Vad gör en konstutvecklare i sin tjänst?
Region Norrbotten började samla konst för flera decennier sedan, men processen blev systematisk sedan 1980/1990-talet. Nu består konstsamlingen av flera tusen verk som är utspridda på flera hälsocentraler, sjukhus och tandvårdscentraler i hela länet.
Konstutvecklare är nya namnet på rollen jag har tagit över sedan årsskiftet och det betyder att jag ansvarar över regionens konstsamling, från inköp och inventering samt registrering i digitalt register till utlåning till anpassade vårdmiljöer eller administrativa kontor. Övergripande är inköp grundade på högkvalitativ konstnärlig nivå och variation (i term av konstnärer men också av konstformer). Dessutom är de på något sätt kopplade med Norrbotten och Norden.

Efter att ett konstverk köpts in är det dags att inventera det, så att det officiellt blir en del av Region Norrbottens konstsamling. Inventeringen sker både fysiskt på konstverk (varje konstverk har ett inventeringsnummer på baksidan) och digitalt i registret som är gemensamt med Norrbottens museum. Alla flytt som en tavla eller en skulptur gör antecknas där och resultatet är en konstkarta som tar plats i hela länet. Samtidigt som registrering sker även fotografering, så att det blir enklare att identifiera ett konstverk när det behövs.

Annika Persson Åkeblom, Hittar du hem? (2011), detalj. Region Norrbottens konstsamling. Foto: Silvia Colombo

Från inventering till utlåning
När ovannämnd process är klar är konstverket redo för utlåning. Det är då jag får förfrågningar från regionanställda som är intresserade av att få konst till deras avdelning eller kontor, patientrum, labbet osv.  Personalen har möjlighet att komma till mig och besöka magasinet på plats, eller få ett förslag digitalt. Det är ungefär 10-20 personer/månad som kommer fysiskt och 5-10 st. som får ett förslag via mejl. I båda fall är det lika inspirerande att tänka på ett tema, att föreslå en röd tråd, eller att hitta på en berättelse som sedan kan fortsätta på plats, speciellt om konsten går till ett offentligt rum (väntrum, korridor…). Flödet av konstverk som kommer in och hämtas runt i länet och de som går ut är som en dans. Fram och tillbaka. Framåt och bakåt. Därför det är viktigt att tänka på alla transporteringar som gjordes, görs och ska göras. Speciellt i ett län där temperatur och klimat varierar så mycket från en årstid till en annan.

Äntligen, när konsten har nått dess destination och hängs upp på väggen eller ställs ut i något rum betyder det att processen är klart. Då blir det viktigt att titta på den, att se den på riktigt. Eftersom konsten, antik som modern, tilltalar och utmanar oss hela tiden – den återuppväcker känslor och berättar för oss om olika frågor, teman, problem eller budskap. Vi behöver bara vara uppmärksamma och lyssna.

Om du är regionanställd och vill få konst till din avdelning eller kontor, ta kontakt med mig: silvia.colombo@norrbotten.se

Lena Lagerstams foto i ett väntrum på Stadsvikens hälsocentral, Luleå. Region Norrbottens konstsamling. Foto: Silvia Colombo

Vid tangentbordet:
Silvia Colombo, Region Norrbottens konstutvecklare

Vad kan man göra med gamla rostiga häftklammer och gem?

I mitt blogginlägg från i januari 2022, Lule Älvs Flottningsförening – ett stort arkivprojekt för Norrbottens Föreningsarkiv, beskrev jag arbetet med att ordna och förteckna ett av Föreningsarkivets gamla mastodontarkiv, det från Lule älvs flottningsförening. Jag skrev då också bland annat om på behovet av att avlägsna rostiga häftklamrar och gem från arkivdokumenten för att undvika att rostskadorna blev alltför omfattande. När jag inledde arbetet med arkivet kastade jag först, under några dagar, bara bort dessa häftklamrar och gem. Sedan började jag dock fundera på hur många gem och klamrar det egentligen fanns i detta arkiv och började samla rostiga gem och häftklammer i en burk – av ren nyfikenhet.  Jag hade ingen tanke om att göra något med dem. Men (det finns alltid ett ”men”) min partner, Jörgen ”Keldor” Öhman, är smed, och nu var det så att det fanns en teknik han ville prova.

Därför, när jag hade samlat ihop ett par kilo av den rostiga metallen, gav jag honom mina gem- och klammerburkar och han satte igång att jobba. Först tvättade han materialet med syra för att bli av med oxid och galv. Den bearbetningsprocess som därefter tog vid beskrev han för mig såhär:

Steg ett: packa rensade häftklamrar, gem och lite stålpulver (för att fylla i mellanrummet mellan metallbitarna) och även en liten bit kol (för att äta upp syre) i en behållare som består av oxiderad rostfri plåt (så att den inte väller ihop med resten senare). Använd en press med 50 tons tryck. När behållaren är helt full och det verkligen finns inte plats för något mer (och det får plats en hel del om man kan använda 50 tons tryck) svetsa ett lock på behållaren.

Det är viktigt att det finns så lite syre som möjlig kvar i behållaren, och att ingen syre kan tränga in i den efter att locket svetsats på plats. När den är lufttät är det dags att värma den till välltemperatur (~1300 °C) och hålla den där, så att temperaturen går igenom hela behållaren. Sen använda mer tryck under värmen för att välla ihop allt.

Sen är det ”bara” att öppna upp behållaren, välla fast ett eggstål (med ett tunt lager nickelstål mellan den ihop vällda metallen och eggstålet) och smida ut bladet, för att sedan normalisera, härda, och anlöpa det ”som vanligt”.

Kniv gjord av gem och häftklammer. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum.

Eftersom bladet innehåller en stor del häftklammer och gem från Lule älvs flottningsförenings arkivdokument var det rimligt att även göra ett handtag av trä från pärmkanten från de pärmar som dokumenten legat i. Till handtaget användes även lite skräp av brons, horn, och läder som låg i verkstaden.

Kniv gjord av gem och häftklammer. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum.
Detalj av handtaget till kniv gjord av gem och häftklammer. En del av handtaget är gjort utav en pärm som använts till förvaring av arkivmaterial. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum.

Keldor tyckte att var ett roligt projekt, och det funkade precis lika bra som han trodde, med ett intressant mönster i bladet, som kommer från skillnaderna i järn- och stålkvalitéer som fanns hos stålpulvret, gemen och häftklamrarna (faktiskt, detta är en variation av så kallad Damaskering eller mönstervällning).

Detalj av knivblad gjord av gem och häftklammer. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Riia Chmielowski, tidigare arkivassistent vid Norrbottens Föreningsarkiv