Nu när sommaren är i full gång och vi arkeologer är ute i fält på olika håll i vårt stora län har jag förberett en liten insikt hur vi arkeologer spenderade två dagar nu under maj månad.
Under dessa två dagar innan fältsäsongen började bjöd vi på Norrbottens museum upp ett antal av våra arkeologkollegor till vårt län. De som bjöds in var de som är verksamma i de nordligaste länen i vårt land och har en liknande fornlämningsbild som oss. Tillsammans med länsstyrelserna i både Norr- och Västerbotten samt Skogsstyrelsen begav vi oss ut för att diskutera och se över några ”krångliga” lämningar. Eftersom vi hade annat att tänka på än att ta bilder dessa dagar så har jag tagit hjälp av AI för att förmedla våra dagar i bildform.
Exkursionen, som vi kallar det, är en utflykt som vi gjort tillsammans med de nordligaste verksamma arkeologerna i Sverige och denna har arrangerats på olika platser och hållits av olika museer under ett antal år. Detta år var det vår tur. Under två dagar besökte vi några noga utvalda platser inom Piteå kommun för att diskutera lämningar som kan vara svåra att bedöma samt hur vi ska förhålla oss till skador, ambitioner och tillgänglighet på våra lämningar i skog och mark.
Dag1:
Vi började den första av två dagar med att samlas vid Öjeby kyrka där vi snabbt hällde i oss en kopp kaffe innan det bar av mot Finnbäcken på västra sidan av Piteälven. (L1993:1971 Stensättning). Där finns nämligen fyra stensättningar varav några ansetts vara gravar med rödockra, enligt arkeologen Lars Liedgren. Vi fick dock inte fram någon rödockra när vi var på plats. Detta kan bero på den kvarvarande tjälen i marken.
Dessa gravtyper har varit under mycket fokus av oss på Norrbottens museum då vi undersökt en grav av denna typ nedanför Liggá kraftstation i Jokkmokks kommun. Dessa gravtyper kan ni läsa mer om i tidigare blogginlägg.
Två veckor innan denna exkursion begav jag och min kollega Sebastian Lundkvist oss ut för att rekognosera platserna som vi tänkt besöka. Av den enkla anledningen att vi ville förvissa oss om att platserna var fria från snö. Vid detta besök upptäckte vi att en av dessa stensättningar blivit skadad vid en skogsgallring samt att ytterligare en av stensättningarna övertäckts av grenar och ris. En hemsk upptäckt förstås men ett ypperligt tillfälle att diskutera oavsiktliga skador i samband med skogsskötsel tillsammans med våra kollegor, länsstyrelserna och Skogsstyrelsen. Vi hade dessutom fått en ny väg i maskinspåret som gick rakt upp för berget direkt intill lämningarna så det var mycket enkelt att ta sig dit.
När vi under exkursionstillfället kom fram till platsen gick vi tillsammans runt och såg över lämningarna. Skadorna dokumenterades och allt som allt resulterade det i en lång och givande diskussion om just skador på lämningar och hur vi kan hjälpas åt att förhindra dem.
Efter detta stopp så samlades vi igen nere vid vägen ca 500 m nedanför lämningarna och tog en välbehövlig lunch ute i det varma vårvädret.
Under föregående exkursioner och år har en önskan från våra kollegor att besöka en av de så kallade ”Junkeputtarna”. Dessa är en lämningstyp som registreras som offerplats i fornsök och kan enkelt benämnas som en ”krånglig” lämning. De är ovala eller runda stenringar som lätt kan misstas för härdar. De består stenringar utan kol eller härdfyllning och är ca 1-2 meter i diameter med olika variationer. Deras syfte och funktion har vi ännu inte kunnat fastställa och detta skulle bli en av de frågor vi ställde under dagen. Det finns en handfull lämningar som bedömts som ”Junkeputte” i Norrbotten. Namnet Junkeputte gavs eftersom den första registrerade lämningen av denna typ påträffades vid Junkeputten strax sydväst om Avafors i Luleå kommun. (L1992:2684 Offerplats).
Den ursprungliga tanken var att vi skulle besöka denna plats under exkursionstillfället, men på grund av för mycket snö på platsen veckorna före tog vi det säkra före det osäkra och valde en annan plats för besöket. Vi valde då att besöka en plats ca 3 km väst om Stockbäcken i Piteå kommun där det också påträffats offerplatser som klassificerats som ”Junkeputtar”. (L1993:2128 Offerplats & L1993:2130 Offerplats). Vid besöket fann vi två, möjligtvis tre av dessa ”Junkeputtar” varav en kan vara en ny registrering. Vi diskuterade dateringar, syften och användningsområden för dessa lämningar. Vi pratade skämtsamt om lekplatser för barn eller ”låtsashärdar”.
Eftersom vi ännu inte har påträffat organiskt material i dessa lämningar, (kol, ben och trä), eller olika föremål, så är det svårt att komma fram till exakt vad dessa är och vad de har använts till. Hur ska vi få fram någon information om dessa lämningar om det inte finns något i dem? Olika provtagningsstrategier diskuterades glatt och om vi skulle undersöka en av dessa lämningar, hur ska vi tänka då?
På denna plats fanns även ett antal andra lämningar i och omkring ett klapperstensfält. Vi tog då detta tillfälle i akt att diskutera hur svårt det är att bedöma lämningar i terräng som inte är den mest givande att gå i. Efter detta var vi alla nöjda och trötta, så vi bestämde oss för att fortsätta nästkommande dag.
Dag 2:
Nästkommande dag hade vi bestämt att vi skulle ta oss till, och mötas vid kapellet i Gråträsk, Piteå kommun. På grund av att en närliggande damm brustit och sänkt vattennivån i de närliggande sjöarna Gråträsk och Metträsket samt deras biflöden, fann det sig naturligt att prata om inventering kring tillfälligt blottade ytor samt våtmarksarkeologi i närliggande myrar.
Därifrån tog vi oss sedan till tjärnen Tjautjer där den pensionerade arkeologen, och professor emeritus Thomas Wallerström berättade om Gråträskfyndet som påträffades 1897 och är en av de största samiska fynddepåerna som gjorts i Norrbotten. Detta fynd påträffades i en myr i närheten av Tjautjer och det gav oss en utgångspunkt att diskutera våtmarker och arkeologi kring dessa. Vid en fångstanläggning (L1993:2137 Fångstanläggning övrig) blev vad som var tänkt vara en timmes diskussion om våtmarker en två och en halv timmes diskussion om metoder kring arkeologi och våtmarker. Hur ska vi tänka? Hur ska vi göra? Vad har vi för teknologi som kan hitta fynd i våtmarker utan att skada både fynden och våtmarken? Vad kan vi tänkas hitta och vilka myrar är det värt att undersöka?
Utrustade med kängor och stövlar stod vi ute på en blöt myr medan de kalla vårvindarna blåste. Våra diskussioner avbröts enbart av plaskande fötter som sjönk ner i myren. Det är lätt att helt glömma bort sin omgivning när vi kommer in i våra samtal.
Men som alla goda ting så kom även denna dag till sitt slut och vi fick skiljas åt. Dels på grund av att vi frös och dels för att de flesta hade långa vägar hem.
Som vanligt när vi träffas alla på detta vis så blir det mycket trevligt med många givande diskussioner och tankar. Att kunna samlas på detta vis, nordligaste Sveriges aktiva arkeologer från både museer, privata firmor, länsstyrelser och universitet är givetvis en ynnest där vi kan ta till vara på vår samlade kompetens och utvecklas tillsammans. Vi ser fram emot kommande år och exkursioner där vi får träffas och diskutera igen.
En glad sommar önskar jag er alla läsare!
Rasmus Lundqvist. Arkeolog på Norrbottens museum
