De små tingens arkeologi

Som arkeolog får man väldigt många gånger frågan om vad som är det mest spännande och värdefulla man har varit med om att hitta.

Frågan är rätt så klurig, faktiskt en av de svåraste man kan få, eftersom den som frågar ofta väntar sig ett svar som beskriver det största, vackraste och ädlaste fyndet eller kanske det äldsta eller första av sitt slag. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara vackra och ovanliga ting!

Det mest spännande fyndet på en utgrävning behöver inte vara särskilt stort, vackert eller ens jättegammalt för att vara intressant, utan det kan vara det där lilla, oansenliga fyndet, som bäst hjälper oss att tolka och förstå vad man har gjort på platsen.

Det kan vara de där små, små avslagen av kvarts och flinta som avslöjar stensmedens arbete med att tillverka pilspetsar eller skrapverktyg.

Överkalix, NäverbergetF358, F50, F832RAÄ 461Foto: Nbm, Staffan Nygren 1995

Små avslag som är rester efter redskapstillverkning i kvarts och flinta. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Pilspets

Pilspets av flinta, hittad på den 6000 år gamla boplatsen Lillberget utanför Överkalix. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

skrapa1-21 kopiera

Skrapverktyg av kvarts, forntidens allroundverktyg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små ryggkotorna från fisk som visar att människorna föredrog sik och gädda och att man återkom till samma plats för att fiska under vår och höst.

2009_37_10 (kopia)

Små ryggkotor av fisk. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Överkalix, NäverbergetFiskkotorFoto: Nbm, Staffan Nygren 00 -03

Ryggkotor från sik hittade på den 4000 år gamla boplatsen på Näverberget utanför Luleå. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små brända benflisorna som i själva verket är huggspån i horn, som blivit kvar då man jobbat med hornhantverk och tillverkat knivskaft och kammar, men där föremålen för länge sedan har vittrat bort.

kjhjk

Huggspån av horn vittnar om hornhantverk på den 2000 år gamla boplatsen utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan också vara de där små, platta, skimrande glödskalen som hamnade runt ässjan då smeden smidde sin yxa eller lagade sin kniv.

DSCN0075

Glödskal är restprodukterna efter smidet, då smeden hamrar ut järnet på ett städ. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

2009_37_03 (kopia)

Holkyxa av stål hittad på en 2 200 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

 

2008_03_03_redigerad-1

Järnkniv hittad på en 2000 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Här i Norrbotten finns en massa spännande fynd och de allra flesta av dem är riktigt små! Men, tyvärr är det alltför sällan som de små fynden bortom de mer spektakulära föremålen, visas upp!

/Carina Bennerhag

I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning

En av årets första arkeologiska utgrävningar är nu avslutad! Under ett flertal veckor i maj och juni har flera av Norrbottens museums arkeologer arbetat med en arkeologisk förundersökning längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. Även om grävningsarbetet är avslutat så kvarstår en del arbete i form av rapportskrivning, men innan dess väntar vi med spänning på den information som kan fås ur de fynd och prover som vi skickat iväg på analys.

Den arkeologiska utgrävningen I maj påbörjades alltså arbetet med den arkeologiska utgrävningen som har berört 7 boplatser längs med väg 555. Som nämnts i ett tidigare blogginlägg så ska området exploateras med anledning av att Trafikverket ska förbättra vägen mellan Sikfors och Älvsbyn (http://kulturmiljonorrbotten.com/2014/05/12/nu-ar-faltsasongen-igang/) . Då det ligger boplatser direkt invid vägen, så var det viktigt att se vilken information som fanns inom exploateringsområdet, så att vägåtgärderna kan ske utan att fornlämningarna skadas.

Vårt undersökningsområde visade sig vara något mindre än den ursprungliga planen, men vi har trots detta hittat en hel del. Arbetet inleddes med att vi har gått igenom den del av boplatserna som berörs av vägåtgärderna till fots och gjort en så kallad okulär besiktning. Med detta menas att vi har tittat efter skörbränd (eldpåverkad) sten och fynd i markytor som saknat markvegetation och i dikesslänter, för att se om material från boplatserna har rasat ut i diket.

Carina mäter in fynd av skörbränd sten, som markerats med spik och röda märkband © Norrbottens museum

Carina mäter in fynd av skörbränd sten, som markerats med spik och röda märkband © Norrbottens museum

Utifrån den okulära besiktningen har vi med hjälp av grävmaskin avtorvat större ytor längs med vägen, för att ta reda på hur stor boplatsernas utsträckning är samt om och vad det finns för typ av fynd på boplatserna. I vissa områden har vi avtorvat för hand, då det har varit smala undersökningsområden eller om vi bedömt områdena vara för känsliga för maskin. I Norrbotten har vi en väldigt liten marktillväxt som gör att fynd från stenålder i regel ligger direkt under mossan. Därför får vi snabbt en bra koll på boplatsers utbredning när vi schaktar med grävmaskin och får upp större sammanhängande ytor.

Vid utgrävningarna har vi hittat två eldstäder med skörbränd sten och mycket brända ben. Även en gropanläggning med brända ben har hittats. Utöver detta har vi hittat skörbränd sten, brända ben och fynd av avslag i kvarts och kvartsit. Åsa hittade dessutom ett nordbottniskt redskap i grönsten!

Nordbottniskt redskap i Olofs hand © Norrbottens museum

Nordbottniskt redskap i Olofs hand © Norrbottens museum

Nästa steg i fältarbetet innebar att vi har grävt för hand, med hjälp av skärslev, i områden där fynd påträffats. Dessutom har vi undersökt eldstäderna och gropanläggningen.

Carina, Åsa och Olof gräver © Norrbottens museum

Carina, Åsa och Olof gräver © Norrbottens museum

En av eldstäderna syns i form av en brunfärgning i profil © Norrbottens museum

En av eldstäderna syns i form av en brunfärgning i profil © Norrbottens museum

I spänd förväntan
Härdarna och gropanläggningen visade sig innehålla stora mängder brända ben, varav många ovanligt stora. Vi har sett några fiskkotor bland benmaterialet och vi misstänker att det finns en del sälben också. De brända benen har vi nu skickat till en osteolog, en benexpert, som ska titta på dem och förhoppningsvis kunna artbestämma dem och se vilka delar av djuren det handlar om.

Brända ben och skörbränd sten © Norrbottens museum

Brända ben och skörbränd sten © Norrbottens museum

Det blir spännande att se vad människorna på dessa boplatser har levt av – kommer det finnas landlevande djur i materialet? Har människorna jagat säl och fiskat när de varit på dessa platser eller är det en blandning av landlevande och vattenlevande djur? För omkring 4000-5000 år sedan så låg området vid Sikfors vid det forntida havet, vilket gjorde det möjligt för människorna att relativt enkelt kunna jaga säl. Ur en av härdarna har vi samlat in ett makrofossilprov som har skickats för analys. Det vore spännande om det finns fröer från växter eller eventuell odling – vilket skulle berätta mer om vad människorna har livnärt sig av. Självklart kommer vi även skicka material för C14-datering för att få veta när dessa boplatser har nyttjats. Mycket av vårt arbete kvarstår därmed – vi väntar på analyssvar för att slutligen kunna skriva vår rapport på arbetet och för att kunna tolka hur människorna har levt en gång i tiden i området mellan Sikfors och Älvsbyn. Som det ser ut så blir det även fortsatta grävningar längs med väg 555, så vi lär återkomma…

Vid tangentbordet denna soliga och varma sommardag:
Frida Palmbo