Tillbaka på länsmuseet  – ett spännande och viktigt museiår väntar! 

Mitt namn är Ulf Renlund och är ny avdelningschef för Kulturmiljö på Norrbottens museum sedan drygt fyra månader tillbaka. Många brukar skämtsamt säga att jag är tillbaka på brottsplatsen, för det är inte första gången jag är varit i länsmuseets tjänst. Jag började år 2000 på den Publika avdelningen och blev kvar i 15 år, innan jag gjorde en avstickare till Försvarsmuseum Boden i åtta år. 
 
2024 blir ett viktigt år för Norrbottens museum, det är otroligt mycket som ska hända och mycket som måste klaffa. Museet har bland annat framför sig en samlingsflytt där delar av länsmuseets föremålssamlingar och arkeologiska samlingar ska flytta till nya lokaler. Museibyggnaden i Luleå centrum kommer att genomgå en renovering av alla fönster, ett arbete som innebär att museet måste stänga under tiden. Nya utställningar kommer att produceras och turnera runt omkring i länet. Samtidigt ska verksamheterna på Kulturmiljö rulla på som vanligt med rådgivning, byggnadsantikvarisk medverkan, vård-och underhållsplaner, ansökan för olika kulturmiljövårdsanslag, arkeologisk uppdragsverksamhet, tipsgranskning samt olika dokumentationsinsatser och föreläsningar.

Rödockra i jordsond, från en nyupptäckt rödockragrav vid Västra Ansvar, Överkalix. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Arkeologiska projekt på G 
Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK) 
NVK är ett samarbete mellan Luleå Tekniska universitet, Stockholms universitet, Riksantikvarieämbetets arkiv, Umeå universitet, Länsstyrelsen i Västernorrland, Västerbottens museum och Norrbottens museum. Syftet med projektet är att med tvärvetenskaplig forskning utröna hur klimatförändringar i kombination med vattenkraftens reglering av älvar och sjöar över tid har påverkat Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer och de människor som är verksamma där, samt att utveckla metoder för att systematiskt kunna övervaka förändringar av dessa kulturlandskap i framtiden. De älvdalar som undersök i projektet är Luleå älvdal och Kalix älvdal, som referens eftersom den är outbyggd. För några veckor sedan beviljades projektet ytterligare bidrag för att fortsätta arbetet under 2024.  

GLAS  
Glaciärarkeologisk forskning i Sapmi är ett projekt som initierades av Stockholms universitet via Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond. Projektet som påbörjades 2021 omfattar glaciärarkeologiska inventeringar längs den svenska fjällkedjan. Förutom Stockholms universitet är Norrbottens museum, Jamtli i Östersund, Västerbottens museum, Silvermuseet i Arjeplog och Ájtte i Jokkmokk.  

De globala klimatförändringarna har medfört att glaciärer och permanenta snöfläckar smälter i en allt snabbare takt. Inventeringarnas syfte har därför varit att kartlägga hur människor för länge sedan har rört sig i närheten av glaciärer och snöfläckar genom att samla in och ta vara på de arkeologiska och ekologiska fynd som idag smälter fram. Under projektets gång har det hittats fynd efter vildrensjakt men också tamrensdrift.  

Inventering inom GLAS 2022. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

JÄRN I NORR  
Omkring 2010 fann arkeologer vid Norrbottens museum ett oväntat fynd. Vid Sangis (mellan Kalix och Haparanda) hittades rester av järn- och stålframställning som kunde dateras till 200 år före vår tideräkning. Museets arkeolog Carina Bennerhag jobbade vidare med material och undersökte tidigare fynd som man tidigare bortsett ifrån. Resultatet från hennes forskning visar att jakt- och fångstsamhällen i norra Sverige utvecklade tekniker för järnframställning långt tidigare än vad man tidigare varit trott.   
 
Upptäckten har kommit att förändra bilden av järn- och stålframställningens historia, inte bara i Sverige utan även internationellt, avseende spridningen av järn- och ståltillverkningen i förhistoriska samhällen. Detta är banbrytande forskning, eftersom det visar att det inte var jordbrukets introduktion som var avgörande för ett samhälle att kunna etablera ett överskott av resurser som i sin tur möjliggjorde specialisering som järn- och ståltillverkning.  

I slutet av 2023 disputerade Carina Bennerhag med sin doktorsavhandling ”Ståltillverkande jakt- och fångstgrupper i det forntida arktiska Europa”. I denna lyfter hon fram betydelsen av arktisk järnteknik i den globala forntida järnhistorien.   

Dokumentationsprojekt på G 
BASKETMINNEN  
I oktober 2023 startade vår digitala insamling Basketminnen från Norrbotten. Basket började spelas på allvar i länet på 1950-talet och syftet med insamlingen är att komplettera våra samlingar med berättelser och föremål från basketvärlden samt att få större kunskap om en lagidrott som haft många aktiva utövare i flera av länets kommuner. Insamlingen görs via minnen.se och kommer att pågå fram till april 2024.   
 
Vi kommer dessutom att satsa på mindre dokumentationsinsatser på flera platser i länet. Förra veckan gjorde museets etnolog Sophie Nyblom och museifotografen Rúnar Gudmundsson ett nedslag i Kiruna och Snöfestivalen, i februari görs ett besök på konditoriet Jola i Haparanda på självaste Fettisdagen, i mars dokumenteras delar av SM-veckan i Luleå och Boden och i april är museet i Arvidsjaur för att besöka en pimpeltävling. Vårens dokumentationsprojekt avslutas i Piteå i slutet av maj och logdanspremiären på klassiska logen i Käcktjärn. 

Byggnadsantikvariska projekt på G 
SKOGSBRUKS- OCH FLOTTNINGSMUSEET VID STORFORSEN 
Under 2022 påbörjade länsmuseet insatser för att vårda byggnaderna på Skogsbruks- och Flottningsmuseet vid Storforsen. En vård- och underhållsplan har upprättats för museiområdet, pannplåt har köpts in för takomläggning och i kursform pågår restaurering av en av museets byggnader. Kurserna anordnas i samarbete med Älvsby folkhögskola och är indelade i tre moment. Den första kursen hölls hösten 2023 och fokuserade på uppmärkning och nedmontering av timmerstommar. Under 2024 kommer kursmoment två och tre att äga rum. De innehåller momenten timmerlagning och uppmontering.  
 
Norrbottens museums målsättning är även att ta fram ett nytt kunskapsunderlag för skogsbruks- och flottningsmuseet. Syftet är att förbättra och komplettera den information som finns tillgänglig för allmänheten om museet och dess byggnader.

På museiområdet vid Storforsen instruerades deltagarna bland annat i hur en timmerstomme märks upp inför nedmontering. Foto: Erica Duvensjö/Norrbottens museum.

Vid pennan 
Ulf Renlund, avdelningschef Kulturmiljö 

”Tänk den som läser dagböckerna om 100 år. Intressant eller hur?” – en etnologs reflektioner kring dagboksskrivande

– Fyra lådor! Och de kommer att bli fler!?

– Ja, men det är väl klart att det blir fler.

– Vad ska du ha dem till?

– Spara, läsa då jag blir gammal. Inte vet jag.

– Läsa då du blir gammal och då ska de stå här till dess. 

– Räcker det inte med en låda?

Ungefär så lät det hemma hos oss för några veckor sedan när jag och sambon städade förrådet och han blev påmind om mina lådor med dagböcker. De är vid det här laget 4-5 stycken och kommer att bli fler eftersom jag är en dagboksskrivare. Problemet är väl dels att det inte finns så mycket plats för långtidsförvaring i vårt hus, men också att vi är inte är helt överens om vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Min första dagboksanteckning är gjord 1989 när jag var 10 år. Den första dagboken handlar om stallet och hästar och jag skrev inte särskilt regelbundet. Det var då jag gick i sjuan som jag började skriva dagbok dagligen. Under årens lopp har det blivit en del böcker och vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många de är. Jag har framförallt skrivit i anteckningsböcker av olika slag, men parallellt har jag också haft en färdigtryckt 3-, 5- eller 10-årsdagbok av den modell där sidorna är förtryckta och man gör korta noteringarna varje dag.

 

Dagboksskrivandet har en lång historia och idag fungerar de bevarade böckerna från tidigare sekel som ett historiskt källmaterial. Kända personers anteckningar kan användas i forskningssyfte för att förstå det förflutna och för att berätta om en händelse, person eller plats. Anteckningarna kan bearbetas och ges ut som böcker eller användas som underlag till biografier om kända personer. En av dem mest kända dagböckerna är kanske Anne Franks dagbok, som i alla fall vi hade som obligatorisk läsning när jag gick i högstadiet.

På 1990-talet uppstod en ny variant av dagboksskrivande när bloggandet blev populärt och allt fler började offentliggöra sina personliga reflektioner om livet på nätet. Idag har det skett ytterligare en utveckling och det finns de som försörjer sig som bloggare och uttrycksformeran handlar om såväl ord, bild och film. Personligen har jag inte ännu fattat tycke för att skriva dagbok digitalt, även om det skulle lösa vissa utrymmesproblem i vårt förråd. Tror det handlar om att det är den där stunden då jag sätter mig med penna och dagbok som är viktig för mig.

Vad är det då som driver oss som skriver dagbok. Vid en sökning på Google om dagboksskrivning får jag träffar som lyfter fram att det är ett sätt att reflektera, dokumentera och bearbeta. I skrivandet kan man låta tankar och känslor komma till uttryck och saker man grubblar på kan få en lösning. Det är också ett sätt att dokumentera sitt liv och sina upplevelser på samma sätt som man fotograferar och dokumenterar sitt liv i bilder. Många träffar handlar också om dagboksskrivandet som en läkande process. Där skrivandet är ett verktyg och används som terapi för att bearbeta tunga perioder i livet eller traumatiska minnen och händelser. Att ”skriva av sig” kan också vara ett sätt att arbeta med sig själv och stärka sin egen självkänsla. Inom mindfulness brukar det ofta talas om den så kallade tacksamhetsdagboken. Då du varje sätter dig en stund och funderar ut tre positiva saker som hänt under dagen. På så sätt uppmärksammar du det positiva i ditt liv och bär det med dig till nästa dag.

För mig handlar dagboksskrivandet om en blandning av allt ovan. Det är en stund att stanna upp och reflektera över dagen eller livet i stort, men det är också ett tillfälle då jag dokumentera det som händer. I mitt skrivande låter jag ofta tankarna och känslorna få fritt utrymme, ibland hittar jag lösningar på problem och ibland snurrar jag runt i tankevurpor. Jag tänker att dagböckerna kan vara bra att ha i framtiden då jag vill minnas saker eller kolla upp hur saker och ting egentligen var. På samma sätt som jag gör fotoalbum för att bevara vissa ögonblick. Visserligen har det funnits perioder då det blivit sporadiskt skrivet men i princip har jag skrivit dagbok regelbundet sedan 1992. Innehållet handlar om vardagen och det som varit typiskt för de åldrar jag har gått igenom. Ibland har jag varit duktig på att limma in små minnessaker medan jag andra perioder endast fyllt sidorna med text.

Några dagar efter vår förrådsstädning går jag ner till arkivet på museet för att göra research inför ett fältbesök på Rikti-Dockas i Överkalix. Ett nybygge som uppstod på 1800-talet där fyra generationer ur samma släkte har bott. Torbjörn Riktig är den femte generationen i släkten och han har sedan 1970-talet använt en av stugorna på gården som sommarstuga. Torbjörn kom för ett tag sedan till oss och ville donera material om Rikti-Dockas till arkivet. Det som fångar min uppmärksamhet i materialet är fem anteckningsböcker som visade sig innehålla anteckningar från hans vistelser på Rikti-Dockas sedan 1970-talet. Han skriver om när han kommit dit, hur vägen var, vilka som hälsat på, vilket väder det har varit, vad de har gjort och så vidare. Små vardagsanteckningar som ger mig som läsare en inblick i såväl Rikti-Dockas historia som Torbjörns vistelser där.

 

 

 

Jag utgår från att det finns dagboksskrivare bland er som läser detta inlägga och det skulle vara roligt att höra era tankar kring era dagböcker och er ert skrivande? Vill du kan du svara på följande frågeställningar:

  • Vilken funktion fyller dagboksskrivandet för dig och vad är det du skriver om?
  • För vems skull skriver du?
  • På vilket sätt skriver du: i fysiska böcker eller digitalt? Och hur länge har du skrivit?
  • Har du funderat på vad som ska hända med dem i framtiden? Ska de likt Torbjörns lämnas in till arkiv eller ska de kastas den dag du är borta?

 

Sommarhälsningar,

Sophie (som nu ska logga ut för semester)