Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

I kolarens fotspår

fredagen den 13:e augusti 2010

I början av denna vecka har undertecknad tillsammans med Carina Bennerhag utfört en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Fortifikationsverket har planer på att anlägga en skogsbilväg i området och vi har därför gått igenom den blivande vägsträckningen för att se om det finns några fornlämningar eller kulturlämningar i området. Det är Länsstyrelsen i Norrbottens län som har beslutat att en arkeologisk utredning ska ske i området innan vägen får byggas, utifrån hur landskapet ser ut och de fornlämningar som är kända sedan tidigare i närområdet.Totalt hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja med ett kallmurat spismursröse.

Kolproduktion och järnbruk
Kolproduktion har varit viktig under en lång tid och har varit en förutsättning för bland annat järnbrukens existens. För att kunna framställa koppar och järn krävdes det stora mängder träkol. Selets bruk ligger ca 10-15 km sydöst om utredningsområdet vid Alträsket och kolet från kolmilorna har kanske forslats till järnbruket för att användas vid järnframställningen. Selets bruk var i gång under perioden 1799-1898, men hade sin storhetstid i början av 1870-talet, då bruket var Norrbottens största industri- och arbetsplats. Det var främst tackjärn och stångjärn som tillverkades, men även manufakturer såsom spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Järnproduktionen vid masugnen förbrukade ca 70 000 hektoliter (1 hektoliter = 100 liter) träkol årligen. Kol hämtades från brukets egen skog samt från ett område på 2,5-3 mils radie runt Selets bruk (Rehult 1999).

Kol under kriget
Behovet av träkolstillverkning var även mycket stort under första världskriget och framförallt under andra världskriget. 1943 uppgick träkolsproduktionen i Sverige till 5,2 miljoner m3 (Smith 1980). Vid denna tid kolades allt från vanlig kolved till halvruttna ängslador och nedrasade gärdesgårdar. Det berättades till och med historier om att människor försökte kola vintervass och halm. Vid slutet av 1950-talet hade dock kolmilning som yrke nästan försvunnit helt och hållet (Edlund 1994).

Kolbottnar
En kolningsmetod som har använts i de norrbottniska skogarna är framställning av kol i kolmilor. Det som finns kvar i dag efter en kolmila kallas för kolbotten. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor). Runt en kolbotten finns det ofta gropar (s k stybbgropar) eller rännor vilket kan underlätta upptäckten av en kolbotten.

Resmilor
De kolbottnar vi har hittat vid Alträsket utgörs alla av rester efter resmilor och varierar i storlek mellan 14-25 m i diameter. Dessa cirkelrunda milor har byggts upp av ved. I mitten av milan lämnas en tändkanal så att milan ska kunna tändas på inifrån. Milan täcks därefter av granris och kolstybb (jord och sand som grävts upp runtomkring kolmilan). I kolmilan uppstår en begränsad lufttillförsel vilket gör att veden inte brinner upp utan förkolnas. Lufttillförseln regleras genom att man tar upp hål i kolstybbslagret. Hål tas upp och täpps igen allt eftersom så att milan får lika mycket luft runtom. Detta arbete sköter kolaren genom att stå och gå ovanpå kolmilan. Kolningen pågår tills all ved omvandlats till kol, ca 2-3 veckor (Kummu 1997).

Kolarkojor
En kolarkoja kallas den tillfälliga bostad som kolare (de som övervakade kolmilan) bodde i under kolningsarbetet. Kolarkojor finns ofta i anslutning till en eller flera kolbottnar. Det var viktigt att kolaren höll ett öga på milan under själva kolningsperioden så att ingenting gick fel. Det var vanligt att kolaren ansvarade för 2-4 kolmilor samtidigt, ibland upp till 5-6 milor. Den kolarkoja som hittades vid den arkeologiska utredningen vid Alträsket är relativt liten, 3 x 3 m och har ett kallmurat spismursröse.

Kolarhelg i Storforsen
Om du är intresserad av kolmilor och skogsbruk så är det kolarhelg i Storforsen lördag 21- söndag 22 augusti vid Skogsbruks- och flottningsmuseet. Mellan kl 11-15 är det aktiviteter kring milan under hela helgen. Lördag 21 augusti tänds kolmilan kl 11. Skogsbruks- och flottningsmuseet vid Storforsen beskriver skogsnäringens utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet och älvens betydelse som transportmedel av lösflytande timmer.

Källor
Edlund, Lars-Erik (red). Norrländsk uppslagsbok, andra bandet. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Umeå.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). 1997. Gruvor och bruk i norr. Kiruna.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Smith, Nils. Skogen inom Bodens kommun. I: Bermark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun från forntid till nutid. Luleå.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo