En återkommande uppgift för arkeologerna på Norrbottens museum är att granska dom tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till museet från privatpersoner runt om i Norrbottens län. Arkeologer runt om i Sverige arbetar inte bara med att gräva utan även med att registrera okända lämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister Fornsök för att dom ska bli kända för allmänheten och lättare skyddade från exploatering. Flera stora inventeringsprojekt har skett i Sverige men Norrbotten är inte komplett inventerat av arkeologer så tipsen är viktiga och gör att vi gemensamt fyller Fornsök med lämningar som speglar Norrbottens historia.
Tipsgranskning har varit ett tema här i bloggen tidigare. Arkeolog Frida Palmbo har skrivit om ”2019 års tipsgranskning”. Där går Frida igenom tipsresan 2019 genom länet med många fina bilder på en stor mångfald av lämningar.
Detta blogginlägg kommer istället för att återskapa Fridas inlägg fokusera på att ni ska få följa med på vissa fall från tipsgranskningen 2022 med tillhörande förarbete med kartor och fotografier. Alla lämningar är ännu inte publicerade. Men de som är publicerade har länkar på lämningsnumret.
I år har vi granskat tips i Piteå, Råneå, Älvsbyn, Harads/Edefors, Vidsel, och Jokkmokk.
Följ nu med på några tips…
Prästgården i Öjebyn Vi började säsongen i Öjebyn kyrkstad för att besöka platsen för den gamla prästgården. När det kommer till prästgården så finns byggnader kvar och ligger intill Öjebyn kyrka men flyttades till sin nuvarande plats i slutet på 70-talet. Platsen där prästgården stod är dock idag ett grönområde, ca 200 m Nordöst om kyrkan och används idag bland annat som uppläggningsyta för arbetsmaterial vilket går att se på bilden nedan. Tipsaren är en entusiast av lokalhistoria i trakten och var intresserad över platsen för den gamla prästgården och dess historia. Vi på museet blev fundersamma över varför detta inte var registrerat som en lämning i Fornsök och valde att besöka platsen för att se om det fanns några lämningar kvar att registrera och därmed skydda.
Karta över Öjebyn kyrkstad, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.
På kontoret är första steget en genomgång av gammalt kartmaterial från lantmäteriet som finns tillgängligt på deras hemsida för alla intresserade. Där kunde prästgårdens långa historia på platsen bekräftas på en storskifteskarta från 1781. Lägg märke till vägarna och kyrkans liknelser då till idag.
Andra steget är att kolla museets egna arkiv där det gick att hitta en plankarta från 1940 som kunde visa på byggnadernas placering innan de flyttades. Detta för att få en uppfattning var vi skulle söka när vi besökte platsen.
Arkiv: Norrbottens museum. Kart typ: Plankarta/ritning Kartor Piteå socken, Öjebyn Kyrkstad plankarta. K52. Rektifierad över Ortofoto i ArcGIS.
Tredje steget blir ett besök av platsen. Med hjälp av ritningen kunde vi lokalisera två husgrunder på platsen samt jordkällaren i Norr. Prästgården går nu att se i Fornsök, som en Bytomt/gårdstomt med lämningsnumret L2022:2889, och statusen fornlämning baserat på dess ursprung före 1850. Statusen som fornlämning kommer med Kulturmiljölagens bästa skydd. Nu kommer inte platsen att få täckas över av arbetsmaterial utan tillstånd från Norrbottens länsstyrelse och om någon form av exploatering ska ske på grönområdet så kan en arkeologisk undersökning att behöva göras innan byggnationer eller annat.
Fliggbergskojan vid Flarkån På väg upp mot Jokkmokk för att granska fler tips så stannade vi till på ett litet tips om gropar intill Flarkån, 1 mil Nordöst från Harads. Detta lilla besök är ett bra exempel på hur ibland ett tips kan leda till något annat.
Karta över Harads och Flarkån, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet, CC BY 4.0.
När vi hanterar gropar, vallar eller andra markavvikelser så använder vi höjddata för att se dessa avvikelser. Beroende på vilken upplösning höjddatan är skapad i så går det att se påverkan i markytan. Vid undersökningen av höjddatan, vilket också finns tillgänglig för allmänheten på både lantmäteriets hemsida och Fornsök, upptäcktes en tjärdal i sluttningen ner mot Flarkån.
Vid dom förberedande kartstudierna vi gjorde så kunde vi se att en Fliggbergskojan en gång funnits på platsen in på 1950-talet. Kartan visar på två byggnader och en stig ner mot tjärdalen.
Ekonomisk karta över Sverige, Murjek, Fliggberget. Rikets allmänna kartverks arkiv: Fliggberget, 26K0h51, 1951.
På plats kunde vi avfärda groparna. Dom visade sig inte vara någon forn- eller kulturlämningar. Men Fliggbergskojan kunde vi hitta och registrera i Fornsök som ett Område med skogsbrukslämningar med numret L2022:6079. Den är ännu inte publicerad men det kommer ske inom kort. Vi kunde hitta tjärdalen och en av byggnaderna som liknar någon typ av förrådsbyggnad. Men enbart plåtskrot och sängramar av järn kunde vi hitta efter en möjlig bostad. Nedan kommer några bilder från besöket.
Tips i Jokkmokk Efter besöket i Harads bar det vidare mot Jokkmokk. Många forn- och kulturlämningar är inte synliga på kartor eller i höjddatan och vi är helt beroende av tips för att hitta och registrera dessa lämningar.
Härdar och barktäkter besöktes på vägen mot Kvikkjokk mellan Randijaur och Tjåmåtis och hade kanske aldrig påträffats om vi inte fick koordinater från Länsstyrelsens Naturvärdesinventeringar i området. Speciellt dessa typer av “osynliga” lämningar är väldigt sårbara för exploatering i skogen.
Och med detta tackar jag för mig. Ut i skogarna, upp på fjället, ta foton, samla in koordinater och kontakta oss på museet. Inget tips är för litet eller utanför vårat intresse. Så tveka inte att skicka in underliga saker som hittas i naturen, städerna eller byarna.
I augusti i år inledde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Ligga kraftverk i Stora Luleälven togs i drift 1954. På ett historiskt ortofoto från 1960-talet framgår det att strandlinjen har legat 8-9 m längre söderut än vad den gör idag. På grund av den ökade erosionen efter vattenkraftsutbyggnaden har älvbrinken sakta men säkert förflyttat sig allt närmare graven, och rödockra har tyvärr börjat rinna ut i erosionskanten ner mot Stora Lule älv. 2020 genomförde Norrbottens museum en skadedokumentation av platsen, som Jannica Grimbe berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragravar i Norrbotten
Vid skadedokumentationen konstaterades mycket riktigt att rödockra börjat erodera ut från graven, som på sikt därför riskerar att förstöras. Länsstyrelsen gav en konsult i uppdrag att under förra året titta på möjligheter att bygga upp ett erosionsskydd vid graven. Konsulten menade att detta skulle vara möjligt, men att det i så fall dels skulle kräva ingrepp i fornlämningen och dels skulle tillstånd enligt strandskydd och för vattenverksamhet behövas. Dessutom skulle ett erosionsskydd kräva underhåll och eventuell flytt i framtiden, vilket därmed skulle kräva finansiering även längre fram. Länsstyrelsen har därför bedömt att det mest hållbara för graven och den intilliggande boplatsen är att en räddningsundersökning genomförs, för att ta tillvara på den vetenskapliga information som finns på platsen innan det är för sent.
Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med att Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ägde rum i området 1994. Intill graven hittades även vad som bedömdes vara eldpåverkad sten, som är mycket vanligt förekommande på förhistoriska boplatser. Utöver att undersöka själva graven kommer vi även att undersöka ytor runt omkring, för att se om det finns någon relation till en omgivande boplatsyta.
Graven i Ligga är en stensättning, som är en typ av förhistorisk gravanläggning som är uppbyggd av sten och har en flack eller svagt välvd profil. Graven i Ligga ligger ca 165 meter över havet, och är idag både den nordligast och västligast belägna rödockragraven som hittills har hittats i Norrbotten. Det är dessutom den enda av rödockragravarna som ligger ovanför högsta kustlinjen, alltså det område som täcktes av havet efter inlandsisens avsmältning. Däremot är Liggagraven belägen invid Stora Lule älv, så när havet stod som högst i Jokkmokksområdet så fanns närmaste havsvik ca 2 mil åt sydöst, i höjd med Messaure. Därmed kan Stora Lule älv ha fungerat som en förlängning av denna havsvik.
Sedan tidigare är det bara två rödockragravar som har undersökts i Norrbotten. Det är arkeolog Lars Liedgren, som bland annat varit verksam vid Silvermuseet i Arjeplog, som under 1990-talet genomförde arkeologiska undersökningar av en rödockragrav vid Manjärv i Älvsbyns kommun och en rödockragrav i Västra Ansvar i Överkalix kommun. Båda dessa gravar har visat sig vara ca 7000 år gamla, och därför förmodas även Liggagraven vara lika gammal. I Sverige så har faktiskt stensättningar med rödockra bara hittats i Norrbotten, men även i Finland förekommer det stensättningar med rödockra från äldsta stenålder. Detta indikerar att det kan röra sig om ett gravskick som förekommer längs med Bottenvikskusten under äldre stenålder. Stensättningar med rödockra är faktiskt de äldsta uppbyggda gravmonumenten i Norden!
Jag är mycket tacksam över att Lars Liedgren ställer upp som bollplank och hjälper oss med räddningsundersökningen i Ligga. Det är mycket värdefullt att kunna utbyta tankar och diskutera metod och tillvägagångssätt med någon som har erfarenhet av att undersöka den här typen av fornlämningar. Ingen av oss arkeologer på Norrbottens museum har tidigare undersökt den här typen av fornlämning, och det är guld värt att få ta del av Lars Liedgrens kunskaper.
Den arkeologiska räddningsundersökningen finansieras genom Länsstyrelsen, men på grund av begränsade resurser så kommer arbetet att delas upp på åtminstone två år. Årets undersökning inleddes 15 augusti och pågick fram till den 1 september. Med mig i fält hade jag mina kollegor Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist. Några dagar hade vi även förmånen att ha med oss Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, som tagit semester för att få möjlighet att vara med vid denna undersökning. Även Tor-Henrik Buljo, en tidigare arkeologkollega, hälsade på oss en dag och hjälpte oss också under några timmar. Undersökningar av detta slag är ovanliga, så att fler arkeologer än vi vid Norrbottens museum är intresserade av projektet är inte förvånande och såklart väldigt roligt! Vi har dessutom haft besök av arkeologer från Västerbottens museum, Umeå universitet, intresserad allmänhet och historiker från Luleå Tekniska Universitet.
Då det bara är två gravar av den här typen som är undersökta sedan tidigare vill vi göra en grundlig undersökning där vi noggrant dokumenterar varje steg. En arkeologisk undersökning innebär ju ett borttagande av en fornlämning, som får leva kvar genom den dokumentation som upprättas vid undersökningen. Därför dokumenterar vi noga varje led av arbetet. Dokumenterar gör vi genom att beskriva i ord, fotografera, rita planer och profiler och genom noggranna inmätningar. Vi sållar all jord som grävs bort, för att även kunna hitta små fynd som lätt kan missas i samband med grävningen. Vi samlar också in prover för framtida analyser, som kommer att kunna ge oss mer kunskap om denna fornlämning efter att själva undersökningen är klar.
Inför och under den arkeologiska undersökningen har vi fått god hjälp av markägaren, Jokkmokks Allmänning. Inför undersökningen avverkades de träd som stod på och intill graven samt i området för den förmodade boplatsen. Genom att få bort träden kan vi få bättre dokumentation genom att vi slipper skuggor från träden på våra fotografier, men det ger oss också bättre möjlighet till inmätningar. Vi har dessutom fått hjälp med båttransport av vår fältutrustning till och från grävplatsen, vilket besparat oss en hel del tid då vi sluppit bära all utrustning. Den hjälpen har varit fantastisk, och vi hoppas på ett liknande samarbete nästa år!
Som ett första steg vid årets undersökning avtorvades stensättningen och en yta runt omkring denna, för att vi skulle kunna få en tydlig avgränsning av graven. När torven var borttagen krävdes det även en rensning av ytan, där rötter och kvarvarande organiskt material rensades bort så att stenpackningen framträdde tydligt. I gravens mitt och i några andra områden mellan stenarna syntes rödockrafärgad sand. Därefter genomfördes dokumentation av denna nivå, där vi bland annat fick hjälp från vår museifotograf Rúnar, som har flugit med drönare och fotograferat graven inför en framtida 3D-modell. Därefter satte vi ut en 1 meter bred profilbank genom graven, som tillsvidare kommer att sparas så att vi även kan dokumentera graven i profil. Därefter var det dags för oss att lyfta sten! Här behövde vi ha en plan, då graven kommer att rekonstrueras på platsen när själva undersökningen är klar. Därför flyttade vi det ytliga stenlagret, med hjälp av spett och handkraft, kvadratmeter för kvadratmeter. Stenen har lagts upp vid sidan av i samma ordning som de har legat, med laven på stenarna uppåt. Om vi hade lagt stenarna med laven nedåt mot marken så skulle laven börja dö. Det tar tid för lavar att etablera sig på stenar, så genom att spara de lavbeväxta stenarna kommer vi att kunna utföra en bättre rekonstruktion av graven.
Sammanlagt flyttade vi ca 400 stenar i detta skede, och ytterligare 400 stenar utan lavar togs bort och lades i en hög. Vi behövde ingen extra träning dessa arbetsdagar… Därefter behövde ytan rensas på nytt, då det framkom nya områden med torv där stenarna hade lyfts bort. Vid denna rensning framkom två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag. De ligger på var sin sida om gravens kortsidor, under det som vi bedömt som ytterkanten av stenpackningen. Detta gör att vi med säkerhet kan säga att dessa anläggningar med brända ben inte kan vara yngre än vad graven är, utan de är antingen äldre eller samtida. Brunfärgningarna visade sig innehålla stora mängder brända ben från matrester som har bränts. Vi har undersökt brunfärgningarna till 50 %, genom att vi har lagt en profil rakt över anläggningarna och grävt bort den ena halvan. Tanken är att resterande halva ska undersökas färdigt nästa år. Hanna, som även är osteolog (benexpert), kommer att titta närmare på benen nu i höst, men hon har kunnat se att det åtminstone rör sig om brända ben från däggdjur.
Vi hade i slutet av den första arbetsveckan besök av hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. De har sökt av området kring graven och i området runt boplatsen. Blixtra tränas i att markera för förekomst av brända ben (matrester, ej mänskliga ben) och hon markerade på ett antal platser kring graven och även inom ett område utanför denna. På tre av dessa platser har vi hittills kunnat bekräfta förekomst av brända ben. Blixtra markerade nämligen dels platserna för där brända ben påträffades i de mörkbruna färgningarna, men också på ett ställe mitt i graven där vi efter avtorvningen hittade några fragment av brända ben.
VI hann även få fram en tydlig avgränsning av rödockrafärgningen på ena sidan av profilen. Rödockrafärgningen kommer bli vårt fokus när vi fortsätter nästa års undersökning, i och med att denna bör kunna ses som en avgränsning av själva gravläggningen. Graven i Ligga är ungefär dubbelt så stor som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar, åtminstone sett till storleken på stenpackningen som är lagd ovanpå rödockran. Kanske kan detta tyda på att det finns två gravlagda individer bredvid varandra? Det blir mycket spännande att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år och se om vi kan svara på denna fråga. Vi kommer dessutom ha med oss en del resultat från årets undersökning och därmed mer kunskap till nästa år. De brända benen från anläggningarna på ömse sidor om graven kommer att analyseras osteologiskt. Då kommer vi få kunskap om vilka djur som varit en del av födointaget för de människor som vistades i området. Vi kommer också att skicka jordprover från dessa anläggningar för lipidanalys, för att se om det finns spår av andra fetter än vad som kommer från de brända benen. Dessutom kommer vi att sända brända ben för C14-analys och därmed få en datering på dessa anläggningar. Hur gamla är de? Kommer Liggagraven visa sig vara lika gammal som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar? Arkeologer från Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet har besökt oss och tagit en del jordprover från både rödockran i graven och från de förmodade boplatsen. Deras analyser kan förhoppningsvis bland annat ge oss indikationer på var vi bör undersöka ytor inom boplatsområdet. Hanna, som inte bara är osteolog utan även miljöarkeolog, kommer att göra makrofossilanalyser på jordprover från brunfärgningarna. Det blir spännande att se om hon hittar något intressant i dessa jordprover!
Årets undersökning avslutades med att vi har lagt igen undersökningsområdet med markduk. All jord som vi har grävt bort vid årets undersökning har skottats in i sandsäckar, som har lagts ovanpå markduken längs med profilen på ömse sidor, för att förhindra denna från att rasa ut. Därefter så har markduken förankrats med stenar från högarna med fyllnadssten som vi lyft upp ur graven. Nu håller vi tummarna för att igenläggningen är tillräcklig och att erosionen inte ställer till med några skador inför vår fortsättning under nästa år. Årets fältsäsong är snart till ända, men vi längtar redan tills nästa år då vi kan fortsätta undersökningen i Ligga!
Det kändes vemodigt att lämna grävplatsen i Ligga när vi inte är klara, men vi är glada över tre fantastiska fältveckor och med årets insats. Vi ses igen nästa år!
