Under fältsäsongen 2010 utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Utredningen gjordes då Fortifikationsverket planerar att bygga en skogsbilväg i området. Vid den arkeologiska utredningen hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja. För mer information om denna utredning se tidigare blogginlägg.

Kolproduktion för framställning av koppar och järn
Troligtvis härrör dessa kolbottnar från kolproduktionen som skedde för att förse Selets bruk med den mängd kol som krävdes vid järnframställningen. Kolproduktionen har varit en förutsättning för järnbrukens existens då det krävdes stora mängder träkol för att framställa koppar och järn (Kummu 1997:24). I Avafors och Strömsund var masugnarna i behov av träkol, precis som bruken i Vitåfors, Melderstein och Selet och även smedjorna vid Fredrikafors och Svartlå (Bergmark 1980:390). Det är Selets bruk som ligger närmast utredningsområdet vid Alträsket, ca 10-15 km.

Selets bruk
Selets bruk (fornlämning 334:1 i Nederluleå socken) omfattar lämningar från den tidiga järnbruksepoken som i Norrbottens kustland tog sin början år 1799. 1798 fick Samuel Gustav Hermelin tillstånd att bygga masugn och stångjärnshammare i Selet. 1799 var masugnen och stångjärnshammaren uppförd och själva brukshanteringen startade år 1800 (Rehult 1999).

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Bruket hade sin storhetstid under 1870-talet och 1878 var Selets bruk Norrbotten största industri- och arbetsplats. Tackjärnstillverkningen upphörde dock 1879 och manufakturtillverkningen år 1895. Selets bruk förklarades nedlagt år 1898, 100 år efter att Hermelin fått tillstånd att uppföra masugnen och stångjärnshammaren (Rehult 1999).

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar utredningsområdet vid Alträsket.

Hur många kolmilor/år krävdes för att tillgodose Selets bruk med träkol?
Kolbottnar är rester efter kolmilor. Enligt uppgifter är den vanliga storleken på en resmila ca 130 m³ ved. När milan har kolats erhåller man ca 70 m³ kol (Westerlund 1996). Om man applicerar denna beräkningsgrund på Selets bruk som förbrukade 7 miljoner liter träkol/år (dvs 7000 m³) så krävdes det 100 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Det finns dock uppgifter på att de största kolmilorna i Sverige har kolats i Norrbotten och Västerbotten. I Norrbottens län varierar storleken på milorna mellan 150-325 m³ ved, med ett medeltal på 250 m³ (Bergström & Wesslén 1915). Från en kolmila som innehåller ca 250 m³ ved erhålls efter kolning omkring 135 m³ träkol. Om man utgår från att kolmilorna som producerat träkol till Selets bruk var av denna storlek krävdes ca 52 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Många dagsverken

Efter Westerlund (1996:117) med justeringar efter Bergström & Wesslén (1915:141).

Enligt tabellen ovan har det tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare, vilket också bekräftas av att Selets bruk var Norrbotten största industri- och arbetsplats år 1878.

Virkestillgång
Vad gäller vedtillgången så krävs det 13 020 m³ ved/år för att kunna framställa 7000 m³ träkol. Enligt uppskattningar av virkestillgången i Norrbottens län i början av 1900-talet kunde man utvinna 9,8 m³ kolved/hektar produktiv skogsmark inom Överluleå socken (Malmkommissionen 1919:174f). Enligt dessa beräkningar behövdes12,74 hektar skog/år för att ta fram den kolved som krävdes till kolframställningen för Selets bruks behov.

95 års behov av kolved och träkol
Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m³ kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.

Det idag kända antalet kolbottnar som finns registrerade inom en 3 mils radie från Selets bruk, det område som varit brukets upptagningsområde för skog, uppgår endast till24 st. I dessa 24 kolbottnar ingår de 9 kolbottnar som hittades vid utredningen vid Alträsket. Därtill finns totalt 3-4 troliga kolarkojor som registrerats i anslutning till några av kolbottnarna. Det bör därmed finnas ett stort mörkertal vad gäller skogsbrukslämningar i området kring Selets bruk.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

Källor

Bergmark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun. Från forntid till nutid. Luleå.

Bergström & Wesslén. 1915. Om träkolning. Till tjänst för undervisningen vid skogs- och kolarskolor samt tekniska undervisningsanstalter och för praktiskt bruk. Stockholm.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). Gruvor och bruk i norr. Kiruna-, Pajala- och Övertorneå kommun. 1997. Gällivare.

Malmkommissionen 1919. Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m.m. Verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Westerlund, Mathias. 1996. Träkolsframställning i kolmila. I: Skogshistoriska essäer. Skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”:111-117. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel.