Törefors kvarn – en helt ovanlig kvarn

Svart-grönt skimrar en annars tämligen anspråkslös byggnad vid sidan av vägen i Töre. Stannar man upp och tittar lite närmre på byggnaden ser man att fasaden är spräcklig och varierande. Vissa byggstenar är opaka med regnbågstoner på en svart, matt yta. Andra byggstenar skimrar som grönt glas. Det här trevåningshuset är nämligen byggt av just slaggtegel.

Kvarnen i Törefors. Accessionsnummer 2022_38_09. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Vad är egentligen så häftigt med detta? I sedvanlig ordning måste vi backa bandet. Denna gången backar vi tillbaka till år 1799, då friherren Samuel Gustaf Hermelin förvärvade rättigheterna till Töreforsens vattenkraft. Med arvet från sin svärfar kunde Hermelin på en rad platser längs med Norrbottens kust anlägga järnbruk. Just Törefors bruk började dock med en såg och en stångjärnssmedja. Hermelin gick bort 1820 men bruket fortsatte. Under 1870-talets början ökade efterfrågan på järn och stål och blickarna riktades alltmer till malmfältens enorma rikedomar. Med planer på en malmbana som skulle ledas förbi Törefors och ha Siknäs som slutlig avlastningsplats var det naturligt att bygga en masugn vid Törefors bruk. Masugnen, som också var Norrbottens största, var i bruk mellan år 1875 och 1888. Malmbanan var då inte byggd (och skulle som bekant aldrig byggas där). Istället användes järnmalm från Bergslagen och till viss del Hindersön i Luleå. Under masugnens tid producerades omkring 25 000 ton tackjärn. Anledningarna till att masugnen lades ner var flera. Att malmbanan leddes annorlunda var en viktig orsak, men även det faktum att stenkol ersatte träkolen. Med detta var det inte längre nödvändigt att ha järnbruken nära tillgång på skog.

Ruinerna av masugnen i Törefors. Accessionsnummer 2022_38_03. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Vid metallförädling bildas slagg – det material som alltså INTE är det önskvärda. Vanligtvis rör detta sig om en kompott av fosfor, mangan och kisel. Även krom, titan och svavel var förekommande och det är också dessa ämnen som gör att slaggen får så olika utseenden. Tidig järn- och kopparproduktion såg slaggen som ett problem. Enorma mängder obrukbara restprodukter bildades som då fick forslas bort och dumpas på hög. En sådan hög ser vi än idag vid Törefors bruk. I mitten på 1700-talet, i England, utvecklades tekniken för att gjuta slaggen till slaggtegel. Tekniken blev populär i Sverige under 1800-talet då det dels innebar att utnyttja slaggen som en resurs och dels för att byggmaterialet innebar att man kunde uppföra ekonomibyggnader i ett annat material än trä som istället användes till järnframställningen. Slagghögar fortsatte dock att bildas, då allt slagg inte kunde användas för slaggtegel.

Slagghögen. Accessionsnummer 2022_38_01. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

När stenkolet ersatte träkolet i masugnarna under 1900-talets början blev slaggen alldeles för porös för att gjutas. Slaggteglet upphörde produceras och som med största sannolikhet aldrig mer kommer att tillverkas i större skala. Ända fram till 1960-talet drevs faktiskt en träkolsmasugn i Bergslagen, vilken producerade slaggtegel. Idag används en stor del av slaggen för fyllnadsmassa vid vägbyggen. Forskning pågår om att använda slagg som ballast i asfalt. Men som byggnadsmaterial har den dessvärre spelat ut sin roll.

Slaggtegel varierar kraftigt i utseende beroende på vilka biprodukter som finns i. Accessionsnummer 2022_38_11. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Under cirka 160 år producerades ett helt unikt byggnadsmaterial i Sverige helt sammanlänkat med järn- och kopparframställning. Kvarnen i Törefors blir alltså en omistlig byggnad för att kunna förstå platsens kultur- och teknikhistoriska kontext. Sällan kan en byggnad ensamt, med blott sin fasad, berätta om en så tydlig historia.

Veckans tips blir alltså att ta den korta omvägen genom Töre nästa gång ni har vägarna förbi E10. Där sträcker ni på benen och ser hur många olika slaggtegel ni kan hitta i kvarnens fasad. Väl i Töre besöker ni givetvis också Töre kyrka som – på tal om slaggtegel – har ett otroligt vackert fönsterglas.

Hyttgården i Töre är sig självt ett fint resmål. Accessionsnummer 2022_38_51. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-30.

I höst skriver Norrbottens museum en rapport (rapportnummer 2022:04) på den byggnadsdokumentation som gjorts av Törefors kvarn. I den kan ni läsa mer om kvarnen, dess material och historiska sammanhang.

Vid skrivbordet i veckan,
Marcus Bengtsson och Kristin Lång

Källor (i urval):

Almquist, C. L. och K. Lundholm (red.) (1982). Töre. Luleå: Töre Hembygdsförening/I-Tryck Lito AB.

Gunnarsson, A. och P. Nyblom (2016). Slaggsten och slagghus – unika kulturskatter. Stockholm: Balkong förlag.

Strand, M. (2005). Törefors masugn 1875-1887. Om en masugns tillkomst och avveckling i en för järnhanteringen teknisk brytningstid. Lic-avh., Luleå tekniska universitet.

https://www.jernkontoret.se/sv/stalindustrin/tillverkning-anvandning-atervinning/restprodukter/slagg/ Hämtat 2022-10-11.

Selets bruk

Under fältsäsongen 2010 utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Utredningen gjordes då Fortifikationsverket planerar att bygga en skogsbilväg i området. Vid den arkeologiska utredningen hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja. För mer information om denna utredning se tidigare blogginlägg.

Kolproduktion för framställning av koppar och järn
Troligtvis härrör dessa kolbottnar från kolproduktionen som skedde för att förse Selets bruk med den mängd kol som krävdes vid järnframställningen. Kolproduktionen har varit en förutsättning för järnbrukens existens då det krävdes stora mängder träkol för att framställa koppar och järn (Kummu 1997:24). I Avafors och Strömsund var masugnarna i behov av träkol, precis som bruken i Vitåfors, Melderstein och Selet och även smedjorna vid Fredrikafors och Svartlå (Bergmark 1980:390). Det är Selets bruk som ligger närmast utredningsområdet vid Alträsket, ca 10-15 km.

Selets bruk
Selets bruk (fornlämning 334:1 i Nederluleå socken) omfattar lämningar från den tidiga järnbruksepoken som i Norrbottens kustland tog sin början år 1799. 1798 fick Samuel Gustav Hermelin tillstånd att bygga masugn och stångjärnshammare i Selet. 1799 var masugnen och stångjärnshammaren uppförd och själva brukshanteringen startade år 1800 (Rehult 1999).

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Bruket hade sin storhetstid under 1870-talet och 1878 var Selets bruk Norrbotten största industri- och arbetsplats. Tackjärnstillverkningen upphörde dock 1879 och manufakturtillverkningen år 1895. Selets bruk förklarades nedlagt år 1898, 100 år efter att Hermelin fått tillstånd att uppföra masugnen och stångjärnshammaren (Rehult 1999).

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar utredningsområdet vid Alträsket.

Hur många kolmilor/år krävdes för att tillgodose Selets bruk med träkol?
Kolbottnar är rester efter kolmilor. Enligt uppgifter är den vanliga storleken på en resmila ca 130 m3 ved. När milan har kolats erhåller man ca 70 m3 kol (Westerlund 1996). Om man applicerar denna beräkningsgrund på Selets bruk som förbrukade 7 miljoner liter träkol/år (dvs 7000 m3) så krävdes det 100 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Det finns dock uppgifter på att de största kolmilorna i Sverige har kolats i Norrbotten och Västerbotten. I Norrbottens län varierar storleken på milorna mellan 150-325 m3 ved, med ett medeltal på 250 m3 (Bergström & Wesslén 1915). Från en kolmila som innehåller ca 250 m3 ved erhålls efter kolning omkring 135 m3 träkol. Om man utgår från att kolmilorna som producerat träkol till Selets bruk var av denna storlek krävdes ca 52 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Många dagsverken

Arbetsmoment Antal dagsverken
Huggning, randning och uppläggning

22

Inkörning (200 m) av veden till milan

11

Iordningställande av milbotten

1,9

Rostläggning och resning

4

Risning och körning av riset

2

Stybbning

3

Kolning (4milor/kolare och månad)

14

Rivning och magasinering

10

Utkörning (7 km)

24

Uppsättning av kolarkoja (1 koja/4 milor

1,25

Summa

93,15

Efter Westerlund (1996:117) med justeringar efter Bergström & Wesslén (1915:141).

Enligt tabellen ovan har det tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare, vilket också bekräftas av att Selets bruk var Norrbotten största industri- och arbetsplats år 1878.

Virkestillgång
Vad gäller vedtillgången så krävs det 13 020 m3 ved/år för att kunna framställa 7000 m3 träkol. Enligt uppskattningar av virkestillgången i Norrbottens län i början av 1900-talet kunde man utvinna 9,8 m3 kolved/hektar produktiv skogsmark inom Överluleå socken (Malmkommissionen 1919:174f). Enligt dessa beräkningar behövdes12,74 hektar skog/år för att ta fram den kolved som krävdes till kolframställningen för Selets bruks behov.

95 års behov av kolved och träkol
Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m3 kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.

Det idag kända antalet kolbottnar som finns registrerade inom en 3 mils radie från Selets bruk, det område som varit brukets upptagningsområde för skog, uppgår endast till24 st. I dessa 24 kolbottnar ingår de 9 kolbottnar som hittades vid utredningen vid Alträsket. Därtill finns totalt 3-4 troliga kolarkojor som registrerats i anslutning till några av kolbottnarna. Det bör därmed finnas ett stort mörkertal vad gäller skogsbrukslämningar i området kring Selets bruk.

 

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

 

Källor

Bergmark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun. Från forntid till nutid. Luleå.

Bergström & Wesslén. 1915. Om träkolning. Till tjänst för undervisningen vid skogs- och kolarskolor samt tekniska undervisningsanstalter och för praktiskt bruk. Stockholm.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). Gruvor och bruk i norr. Kiruna-, Pajala- och Övertorneå kommun. 1997. Gällivare.

Malmkommissionen 1919. Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m.m. Verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Westerlund, Mathias. 1996. Träkolsframställning i kolmila. I: Skogshistoriska essäer. Skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”:111-117. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel.