Det förflutna är ett främmande land

”Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där” skrev författaren L. P. Hartley i romanen The Go-between (1953). I mångt och mycket kan det förflutna, eller kanske bättre uttryckt vår historia, te sig som ett främmande land. Ett land befolkat av människor som på många sätt liknar oss själva men på andra sätt är väldigt olika. Seder och bruk förändras med tiden och på samma sätt som vi idag ser på våra föregångare kommer våra efterföljande att se på oss. Fascinationen över hur vi kunde tro, tycka och göra saker på det sätt vi gör idag kommer att förbrylla framtidens människor på samma sätt som vi höjer på ögonbrynen för hur människorna förr i tiden levde sina liv. Likheterna kommer att finnas där men också tydliga skillnader. Vilka dessa skillnader kommer att bestå av är det svårt att förutsäga idag, men de kommer att finnas där, tro mig.

Det förflutna omsluter oss och formar på många sätt vilka vi är. Vi rör oss hela tiden i dess svallvågor och påverkas dagligen av beslut fattade av människor som levt sina liv långt före våra egna. Människor som älskat, bråkat, skrattat och gråtit. Människor som hållit sina nyfödda barn och som, nästan bara ett ögonblick senare, tagit farväl av sina kära. Likt skuggor ur det förflutna finns dessa människor med oss idag och de har lämnat spår efter sig, spår som är mer eller mindre lätta att upptäcka. Som historiker är det mitt arbete att försöka hitta, skildra och förklara det förflutna. Likt en upptäcktsresande i ett främmande land möter jag människor och miljöer som inte längre finns annat än som minnen, beskrivningar och lämningar.

1975_1159

Adolf Johansson med sin blivande hustru Henny 1923. Foto: Adolf Hjort. Bild ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1159.

Norrbotten är ett spännande län med en lång och händelserik historia men där mycket fortfarande är höljt i dunkel. Detta innebär att det finns mycket kvar att göra för oss som arbetar med det förflutna, mycket kvar att undersöka och ta reda på. Lämningar finns det nämligen gott om, texter och bilder är bevarade på arkiv men även hemma hos oss alla. I detta material finns det mängder av historier som bara väntar på att bli upptäckta och berättade. Men det finns även andra typer av minnen från vårt förflutna. När vi rör oss i landskapet finns lämningar i form av olika kulturmiljöer som i varierande grad präglats av olika mänskliga aktiviteter genom åren. Det kan vara odlings- och beteslandskap där människor och djur arbetat och levt ihop under århundraden och årtusenden. Det finns forntida fångstgropar och kokgropar tillsammans med mer moderna tjärgropar vilka vittnar om ett annat liv än vad de flesta av oss är vana med idag. Det finns industriminnen, ofta endast bestående av ruiner, som berättar om en svunnen tid där många av våra nu avlidna släktingar arbetat. Det finns övergivna marknadsplatser och kyrkoruiner där människor samlats och träffat varandra. Där nya band knutits och andra upplösts. Det finns hus, torp och lador som motsträvigt står emot tidens tand, trots att ingen längre lever, skrattar eller gråter innanför dess väggar. Väggar som numer saknar färg och lutar skevt mot varandra i väntan på att ramla ihop av ålderströtthet och ensamhet.

1977_863_15-17_kyrkoruin luleå

Luleå efter branden 11 juni 1887. Citat: ”Elden lämnade ingenting annat efter sig än aska, kolnade bjälkar och skorstenspipor, som pekade mot skyn som surrealistiska konstverk. Kvar av kyrkan var de solida gråstensmurarna.” Bild ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:863:15-17.

Alla dessa spår av våra förfäder påverkar oss på olika sätt. Platsens betydelse för vår identitet är fundamental. Vi formas som personer av våra erfarenheter och minnen från olika platser och dessa platser blir viktiga för oss. Platser har identiteter till vilka vi knyter känslor. Det kan vara positiva känslor av tillhörighet, värme och ömsinthet. Men det kan också vara negativa känslor av utanförskap, fruktan och illvilja som präglar vår relation till en plats. Platstillhörighet (Place attachement) är ett komplext fenomen, tänk bara på din egen hemort eller platsen där du tillbringade somrarna som barn. Vilka känslor får du när du tänker tillbaka på dessa platser? I mitt fall är det Avafors, en by i Råneå socken efter Haparandabanan. Detta var en gång ett livligt samhälle med masugn, bönder och efterhand järnvägare men som numer blivit en ganska ödslig plats. Jag tillbringade många av mina barndomssomrar där. Min morfar var anställd av SJ och bodde i det vackra stationshuset innan han och mormor flyttade in till Luleå i slutet av 60-talet. Vi fortsatte att besöka släkt och vänner där men dessa besök glesnade efterhand för att nästan helt upphöra då min morfar dog. Jag besöker Avafors då och då, oftast kör jag bara förbi de fallfärdiga husen där mina släktingar en gång levde. Många hus har tagits bort helt i och med elektrifieringen av Haparandabanan, däribland stationshuset. Kvar finns endast en förnimmelse. Denna plats ger mig väldigt blandade känslor, både av glädje och sorg men kanske mest nostalgi. En plats jag saknar men som jag aldrig kan få tillbaka.

Masugn och slagghög vid Vitån, Avafors

Masugn och slagghög vid Vitån, Avafors. Foto: Roine Wiklund.

Agdas hus i Avafors

Agdas hus i Avafors. Foto: Roine Wiklund.

Platser förändras. En förändring av en kär plats kan emellertid vara svår att hantera. Förändringen kan upplevas som ett hot mot ens innersta identitet. Om platsen förändras måste kanske jag också förändras, det vill jag kanske inte. Andra kan uppfatta samma förändring som något positivt, äntligen förändras platsen till något bättre. Denna konfliktyta har jag själv stött på i min forskning om gruvrelaterade konflikter i Norr- och Västerbotten. Inför hotet/möjligheten till gruvetableringar så delas lokalsamhällen, där vissa vill se en förändring medan andra fruktar vad förändringen kan komma att innebära. Platsen blir i sig själv en konfliktyta och även ett argument i ställningstagandet. Platsen beskrivs som unik av vissa medan andra påtalar att det minsann inte är något speciellt med platsen. Det är omöjligt att avgöra vem som har rätt eller fel, då det är fråga om personliga ställningstaganden och känslor. Det finns kanske inga rätt eller fel när det gäller detta, endast människor som är anknutna till sin plats i livet. Det förflutna är ett främmande land som påverkar våra vardagliga liv i större grad än vi ofta låter påskina eller ens vet om.

Roine Viklund
Ämnesansvarig för historia vid Luleå tekniska universitet

Selets bruk

Under fältsäsongen 2010 utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Utredningen gjordes då Fortifikationsverket planerar att bygga en skogsbilväg i området. Vid den arkeologiska utredningen hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja. För mer information om denna utredning se tidigare blogginlägg.

Kolproduktion för framställning av koppar och järn
Troligtvis härrör dessa kolbottnar från kolproduktionen som skedde för att förse Selets bruk med den mängd kol som krävdes vid järnframställningen. Kolproduktionen har varit en förutsättning för järnbrukens existens då det krävdes stora mängder träkol för att framställa koppar och järn (Kummu 1997:24). I Avafors och Strömsund var masugnarna i behov av träkol, precis som bruken i Vitåfors, Melderstein och Selet och även smedjorna vid Fredrikafors och Svartlå (Bergmark 1980:390). Det är Selets bruk som ligger närmast utredningsområdet vid Alträsket, ca 10-15 km.

Selets bruk
Selets bruk (fornlämning 334:1 i Nederluleå socken) omfattar lämningar från den tidiga järnbruksepoken som i Norrbottens kustland tog sin början år 1799. 1798 fick Samuel Gustav Hermelin tillstånd att bygga masugn och stångjärnshammare i Selet. 1799 var masugnen och stångjärnshammaren uppförd och själva brukshanteringen startade år 1800 (Rehult 1999).

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Bruket hade sin storhetstid under 1870-talet och 1878 var Selets bruk Norrbotten största industri- och arbetsplats. Tackjärnstillverkningen upphörde dock 1879 och manufakturtillverkningen år 1895. Selets bruk förklarades nedlagt år 1898, 100 år efter att Hermelin fått tillstånd att uppföra masugnen och stångjärnshammaren (Rehult 1999).

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar utredningsområdet vid Alträsket.

Hur många kolmilor/år krävdes för att tillgodose Selets bruk med träkol?
Kolbottnar är rester efter kolmilor. Enligt uppgifter är den vanliga storleken på en resmila ca 130 m3 ved. När milan har kolats erhåller man ca 70 m3 kol (Westerlund 1996). Om man applicerar denna beräkningsgrund på Selets bruk som förbrukade 7 miljoner liter träkol/år (dvs 7000 m3) så krävdes det 100 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Det finns dock uppgifter på att de största kolmilorna i Sverige har kolats i Norrbotten och Västerbotten. I Norrbottens län varierar storleken på milorna mellan 150-325 m3 ved, med ett medeltal på 250 m3 (Bergström & Wesslén 1915). Från en kolmila som innehåller ca 250 m3 ved erhålls efter kolning omkring 135 m3 träkol. Om man utgår från att kolmilorna som producerat träkol till Selets bruk var av denna storlek krävdes ca 52 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Många dagsverken

Arbetsmoment Antal dagsverken
Huggning, randning och uppläggning

22

Inkörning (200 m) av veden till milan

11

Iordningställande av milbotten

1,9

Rostläggning och resning

4

Risning och körning av riset

2

Stybbning

3

Kolning (4milor/kolare och månad)

14

Rivning och magasinering

10

Utkörning (7 km)

24

Uppsättning av kolarkoja (1 koja/4 milor

1,25

Summa

93,15

Efter Westerlund (1996:117) med justeringar efter Bergström & Wesslén (1915:141).

Enligt tabellen ovan har det tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare, vilket också bekräftas av att Selets bruk var Norrbotten största industri- och arbetsplats år 1878.

Virkestillgång
Vad gäller vedtillgången så krävs det 13 020 m3 ved/år för att kunna framställa 7000 m3 träkol. Enligt uppskattningar av virkestillgången i Norrbottens län i början av 1900-talet kunde man utvinna 9,8 m3 kolved/hektar produktiv skogsmark inom Överluleå socken (Malmkommissionen 1919:174f). Enligt dessa beräkningar behövdes12,74 hektar skog/år för att ta fram den kolved som krävdes till kolframställningen för Selets bruks behov.

95 års behov av kolved och träkol
Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m3 kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.

Det idag kända antalet kolbottnar som finns registrerade inom en 3 mils radie från Selets bruk, det område som varit brukets upptagningsområde för skog, uppgår endast till24 st. I dessa 24 kolbottnar ingår de 9 kolbottnar som hittades vid utredningen vid Alträsket. Därtill finns totalt 3-4 troliga kolarkojor som registrerats i anslutning till några av kolbottnarna. Det bör därmed finnas ett stort mörkertal vad gäller skogsbrukslämningar i området kring Selets bruk.

 

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

 

Källor

Bergmark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun. Från forntid till nutid. Luleå.

Bergström & Wesslén. 1915. Om träkolning. Till tjänst för undervisningen vid skogs- och kolarskolor samt tekniska undervisningsanstalter och för praktiskt bruk. Stockholm.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). Gruvor och bruk i norr. Kiruna-, Pajala- och Övertorneå kommun. 1997. Gällivare.

Malmkommissionen 1919. Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m.m. Verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Westerlund, Mathias. 1996. Träkolsframställning i kolmila. I: Skogshistoriska essäer. Skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”:111-117. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel.