”Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där” skrev författaren L. P. Hartley i romanen The Go-between (1953). I mångt och mycket kan det förflutna, eller kanske bättre uttryckt vår historia, te sig som ett främmande land. Ett land befolkat av människor som på många sätt liknar oss själva men på andra sätt är väldigt olika. Seder och bruk förändras med tiden och på samma sätt som vi idag ser på våra föregångare kommer våra efterföljande att se på oss. Fascinationen över hur vi kunde tro, tycka och göra saker på det sätt vi gör idag kommer att förbrylla framtidens människor på samma sätt som vi höjer på ögonbrynen för hur människorna förr i tiden levde sina liv. Likheterna kommer att finnas där men också tydliga skillnader. Vilka dessa skillnader kommer att bestå av är det svårt att förutsäga idag, men de kommer att finnas där, tro mig.
Det förflutna omsluter oss och formar på många sätt vilka vi är. Vi rör oss hela tiden i dess svallvågor och påverkas dagligen av beslut fattade av människor som levt sina liv långt före våra egna. Människor som älskat, bråkat, skrattat och gråtit. Människor som hållit sina nyfödda barn och som, nästan bara ett ögonblick senare, tagit farväl av sina kära. Likt skuggor ur det förflutna finns dessa människor med oss idag och de har lämnat spår efter sig, spår som är mer eller mindre lätta att upptäcka. Som historiker är det mitt arbete att försöka hitta, skildra och förklara det förflutna. Likt en upptäcktsresande i ett främmande land möter jag människor och miljöer som inte längre finns annat än som minnen, beskrivningar och lämningar.
Adolf Johansson med sin blivande hustru Henny 1923. Foto: Adolf Hjort. Bild ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1159.
Norrbotten är ett spännande län med en lång och händelserik historia men där mycket fortfarande är höljt i dunkel. Detta innebär att det finns mycket kvar att göra för oss som arbetar med det förflutna, mycket kvar att undersöka och ta reda på. Lämningar finns det nämligen gott om, texter och bilder är bevarade på arkiv men även hemma hos oss alla. I detta material finns det mängder av historier som bara väntar på att bli upptäckta och berättade. Men det finns även andra typer av minnen från vårt förflutna. När vi rör oss i landskapet finns lämningar i form av olika kulturmiljöer som i varierande grad präglats av olika mänskliga aktiviteter genom åren. Det kan vara odlings- och beteslandskap där människor och djur arbetat och levt ihop under århundraden och årtusenden. Det finns forntida fångstgropar och kokgropar tillsammans med mer moderna tjärgropar vilka vittnar om ett annat liv än vad de flesta av oss är vana med idag. Det finns industriminnen, ofta endast bestående av ruiner, som berättar om en svunnen tid där många av våra nu avlidna släktingar arbetat. Det finns övergivna marknadsplatser och kyrkoruiner där människor samlats och träffat varandra. Där nya band knutits och andra upplösts. Det finns hus, torp och lador som motsträvigt står emot tidens tand, trots att ingen längre lever, skrattar eller gråter innanför dess väggar. Väggar som numer saknar färg och lutar skevt mot varandra i väntan på att ramla ihop av ålderströtthet och ensamhet.
Luleå efter branden 11 juni 1887. Citat: “Elden lämnade ingenting annat efter sig än aska, kolnade bjälkar och skorstenspipor, som pekade mot skyn som surrealistiska konstverk. Kvar av kyrkan var de solida gråstensmurarna.” Bild ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:863:15-17.
Alla dessa spår av våra förfäder påverkar oss på olika sätt. Platsens betydelse för vår identitet är fundamental. Vi formas som personer av våra erfarenheter och minnen från olika platser och dessa platser blir viktiga för oss. Platser har identiteter till vilka vi knyter känslor. Det kan vara positiva känslor av tillhörighet, värme och ömsinthet. Men det kan också vara negativa känslor av utanförskap, fruktan och illvilja som präglar vår relation till en plats. Platstillhörighet (Place attachement) är ett komplext fenomen, tänk bara på din egen hemort eller platsen där du tillbringade somrarna som barn. Vilka känslor får du när du tänker tillbaka på dessa platser? I mitt fall är det Avafors, en by i Råneå socken efter Haparandabanan. Detta var en gång ett livligt samhälle med masugn, bönder och efterhand järnvägare men som numer blivit en ganska ödslig plats. Jag tillbringade många av mina barndomssomrar där. Min morfar var anställd av SJ och bodde i det vackra stationshuset innan han och mormor flyttade in till Luleå i slutet av 60-talet. Vi fortsatte att besöka släkt och vänner där men dessa besök glesnade efterhand för att nästan helt upphöra då min morfar dog. Jag besöker Avafors då och då, oftast kör jag bara förbi de fallfärdiga husen där mina släktingar en gång levde. Många hus har tagits bort helt i och med elektrifieringen av Haparandabanan, däribland stationshuset. Kvar finns endast en förnimmelse. Denna plats ger mig väldigt blandade känslor, både av glädje och sorg men kanske mest nostalgi. En plats jag saknar men som jag aldrig kan få tillbaka.
Masugn och slagghög vid Vitån, Avafors. Foto: Roine Wiklund.
Agdas hus i Avafors. Foto: Roine Wiklund.
Platser förändras. En förändring av en kär plats kan emellertid vara svår att hantera. Förändringen kan upplevas som ett hot mot ens innersta identitet. Om platsen förändras måste kanske jag också förändras, det vill jag kanske inte. Andra kan uppfatta samma förändring som något positivt, äntligen förändras platsen till något bättre. Denna konfliktyta har jag själv stött på i min forskning om gruvrelaterade konflikter i Norr- och Västerbotten. Inför hotet/möjligheten till gruvetableringar så delas lokalsamhällen, där vissa vill se en förändring medan andra fruktar vad förändringen kan komma att innebära. Platsen blir i sig själv en konfliktyta och även ett argument i ställningstagandet. Platsen beskrivs som unik av vissa medan andra påtalar att det minsann inte är något speciellt med platsen. Det är omöjligt att avgöra vem som har rätt eller fel, då det är fråga om personliga ställningstaganden och känslor. Det finns kanske inga rätt eller fel när det gäller detta, endast människor som är anknutna till sin plats i livet. Det förflutna är ett främmande land som påverkar våra vardagliga liv i större grad än vi ofta låter påskina eller ens vet om.
Roine Viklund
Ämnesansvarig för historia vid Luleå tekniska universitet
