Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida

Selets bruk

Under fältsäsongen 2010 utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Utredningen gjordes då Fortifikationsverket planerar att bygga en skogsbilväg i området. Vid den arkeologiska utredningen hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja. För mer information om denna utredning se tidigare blogginlägg.

Kolproduktion för framställning av koppar och järn
Troligtvis härrör dessa kolbottnar från kolproduktionen som skedde för att förse Selets bruk med den mängd kol som krävdes vid järnframställningen. Kolproduktionen har varit en förutsättning för järnbrukens existens då det krävdes stora mängder träkol för att framställa koppar och järn (Kummu 1997:24). I Avafors och Strömsund var masugnarna i behov av träkol, precis som bruken i Vitåfors, Melderstein och Selet och även smedjorna vid Fredrikafors och Svartlå (Bergmark 1980:390). Det är Selets bruk som ligger närmast utredningsområdet vid Alträsket, ca 10-15 km.

Selets bruk
Selets bruk (fornlämning 334:1 i Nederluleå socken) omfattar lämningar från den tidiga järnbruksepoken som i Norrbottens kustland tog sin början år 1799. 1798 fick Samuel Gustav Hermelin tillstånd att bygga masugn och stångjärnshammare i Selet. 1799 var masugnen och stångjärnshammaren uppförd och själva brukshanteringen startade år 1800 (Rehult 1999).

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Bruket hade sin storhetstid under 1870-talet och 1878 var Selets bruk Norrbotten största industri- och arbetsplats. Tackjärnstillverkningen upphörde dock 1879 och manufakturtillverkningen år 1895. Selets bruk förklarades nedlagt år 1898, 100 år efter att Hermelin fått tillstånd att uppföra masugnen och stångjärnshammaren (Rehult 1999).

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar utredningsområdet vid Alträsket.

Hur många kolmilor/år krävdes för att tillgodose Selets bruk med träkol?
Kolbottnar är rester efter kolmilor. Enligt uppgifter är den vanliga storleken på en resmila ca 130 m3 ved. När milan har kolats erhåller man ca 70 m3 kol (Westerlund 1996). Om man applicerar denna beräkningsgrund på Selets bruk som förbrukade 7 miljoner liter träkol/år (dvs 7000 m3) så krävdes det 100 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Det finns dock uppgifter på att de största kolmilorna i Sverige har kolats i Norrbotten och Västerbotten. I Norrbottens län varierar storleken på milorna mellan 150-325 m3 ved, med ett medeltal på 250 m3 (Bergström & Wesslén 1915). Från en kolmila som innehåller ca 250 m3 ved erhålls efter kolning omkring 135 m3 träkol. Om man utgår från att kolmilorna som producerat träkol till Selets bruk var av denna storlek krävdes ca 52 kolmilor/år för att tillgodose brukets behov.

Många dagsverken

Arbetsmoment Antal dagsverken
Huggning, randning och uppläggning

22

Inkörning (200 m) av veden till milan

11

Iordningställande av milbotten

1,9

Rostläggning och resning

4

Risning och körning av riset

2

Stybbning

3

Kolning (4milor/kolare och månad)

14

Rivning och magasinering

10

Utkörning (7 km)

24

Uppsättning av kolarkoja (1 koja/4 milor

1,25

Summa

93,15

Efter Westerlund (1996:117) med justeringar efter Bergström & Wesslén (1915:141).

Enligt tabellen ovan har det tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare, vilket också bekräftas av att Selets bruk var Norrbotten största industri- och arbetsplats år 1878.

Virkestillgång
Vad gäller vedtillgången så krävs det 13 020 m3 ved/år för att kunna framställa 7000 m3 träkol. Enligt uppskattningar av virkestillgången i Norrbottens län i början av 1900-talet kunde man utvinna 9,8 m3 kolved/hektar produktiv skogsmark inom Överluleå socken (Malmkommissionen 1919:174f). Enligt dessa beräkningar behövdes12,74 hektar skog/år för att ta fram den kolved som krävdes till kolframställningen för Selets bruks behov.

95 års behov av kolved och träkol
Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m3 kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.

Det idag kända antalet kolbottnar som finns registrerade inom en 3 mils radie från Selets bruk, det område som varit brukets upptagningsområde för skog, uppgår endast till24 st. I dessa 24 kolbottnar ingår de 9 kolbottnar som hittades vid utredningen vid Alträsket. Därtill finns totalt 3-4 troliga kolarkojor som registrerats i anslutning till några av kolbottnarna. Det bör därmed finnas ett stort mörkertal vad gäller skogsbrukslämningar i området kring Selets bruk.

 

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

 

Källor

Bergmark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun. Från forntid till nutid. Luleå.

Bergström & Wesslén. 1915. Om träkolning. Till tjänst för undervisningen vid skogs- och kolarskolor samt tekniska undervisningsanstalter och för praktiskt bruk. Stockholm.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). Gruvor och bruk i norr. Kiruna-, Pajala- och Övertorneå kommun. 1997. Gällivare.

Malmkommissionen 1919. Utredning angående kolvedtillgången i Norrland och Dalarna m.m. Verkställd av Malmkommissionen och Jernkontoret.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Westerlund, Mathias. 1996. Träkolsframställning i kolmila. I: Skogshistoriska essäer. Skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”:111-117. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel.