En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.
Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.
Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg som använts av vilt och människor så pass mycket att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).
Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.
Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.
Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).
Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).
Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).
Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.
Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar. Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.
I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.
Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.
Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!
Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum
