En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Fortsatt granskning av Nordarkeologilämningar

Gott Nytt År önskas er alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg! Vi hälsar er varmt välkomna till ännu ett år där ni kommer att få fortsatta uppdateringar av de projekt Norrbottens museum arbetar med under året. Ni kommer även att få ta del av ett flertal gästbloggare som är verksamma i eller kring Norrbotten på ett eller annat sätt. Vi önskar er många läsvärda stunder under året!

Årets första blogginlägg blir en tillbakablick på resultatet av två fältveckor i Arvidsjaurs kommun som några av oss arkeologer vid Norrbottens museum genomförde under hösten 2021. Vi har fortsatt att granska lämningar som påträffades inom projektet Nordarkeologi mellan åren 1969-1983. Nordarkeologi var ett större arkeologiskt inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten, som startade med anledning av att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter sjöregleringarna av de stora vattendragen.

Tyvärr har många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök, vilket i sin tur leder till problem för skogsbruket. Lämningarna är svåra att återfinna och riskerar att ta skada av planerade skogsbruksåtgärder. Med anledning av detta startade Norrbottens museum år 2020 ett projekt vars syfte är att granska lämningar som påträffades vid Nordarkeologiinventeringarna och säkerställa deras positioner, så att de kan skyddas vid kommande avverkningar och markberedningar. Vårt mål är att dessa lämningar ska kunna bevaras för framtiden, utan skador. Detta är ett projekt som finansierats dels genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag och dels genom en egeninsats av Norrbottens museum. För mer om 2020 års insats och om projektet Nordarkeologi, läs gärna tidigare blogginlägg:

Granskning av Nordarkeologi

Precis som under 2020 erhölls ett underlag från några av skogsbolagen i Arvidsjaur över kommande skogsbruksåtgärder. Utifrån dessa underlag har Nordarkeologilämningar valts ut för granskning i fält, för att vi ska kunna ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor arbetade undertecknad med granskningen tillsammans med arkeologerna Hanna Larsson, Ida Lundberg, Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Åsa Lindgren samt arkeologpraktikanten Dorthe Boysen Pedersen från Aarhus universitet i Danmark. Då det tyvärr inte längre bedrivs någon fornminnesinventering i länet blir granskningen av Nordarkeologi dessutom ett sätt för nya arkeologer att lära sig att inventera och få se många olika typer av lämningar.

Under 2021 berördes 66 lämningar av granskningen, varav 30 lämningar var registrerad sedan tidigare och 36 lämningar har nyregistrerats. Precis som förra året var alla NA-lämningar inte ens införda i Kulturmiljöregistret – och hur ska de då kunna skyddas av det pågående skogsbruket? Dessutom är en del lämningar helt fel inprickade och kan ligga mer än 1 km fel. Vid Nordarkeologiinventeringarna användes generalstabskartor i skala 1:100 000 – idag använder vi som regel ortofoton i skala 1:20 000, 1:10 000 eller 1:5000 beroende på hur stort område vi ska inventera inom. Dessutom angavs lämningarna i Nordarkeologi på ett sätt som inte används av arkeologer idag, exempelvis: 8 mm S om fm i Järfmyrberget och 10 mm ÖSÖ om n i Stenbacken. Det är därmed kanske inte så konstigt att en del lämningar är svåra att återfinna idag…

De lämningar som har granskats under 2021 utgörs framförallt av härdar, husgrunder och skogsbrukslämningar, men bland registreringarna finns även visten, boplatser, brytningsytor, färdvägar, en kåta och ett gruvhål. Nedan följer ett bilder på ett urval av dessa lämningar:

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Frida Palmbo dokumenterar en kavelbro som går rakt över den långsmala myren väster om Svanaviken, Arvidsjaurs kommun. På Generalstabskartan från år 1859-78 finns en stig markerad mellan Granudden mot bland annat Långträsk. Kavelbron på bilden är sannolikt en del av denna färdväg. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:006.
Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson dokumenterar en härd i förgrunden i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I bakgrunden dokumenterar arkeologerna Sebastian Lundkvist och Mica Vesterlund en tjärdal. I bild är också Roger Lundkvist, en arkeologikunnig tipsare och pensionär som följde med ut i fält några av dagarna. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen @ Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:008.
Acc nr: Nbm 2021_27_011 Topografiska uppgifter: Habborstjärnen, Stenbacken, Arvidsjaur socken och Husgrund efter boningshus med källargrop i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Dorthe Boysen Pedersen i mitten av bilden. I bakgrunden skymtar arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Sebastian Lundkvist (till höger). Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:11.
Härd inom ett viste i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Sonden på bilden står mitt i en härd som är helt överväxt av mossa. I bakgrunden skymtar en myr. Härdar är ofta lokaliserade i denna typ av lägen i landskapet. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:021.
Från härden på bilden ovan framkom härdfyllning (mörkbrun fet jord) och brända ben vid sondning. Jordsonden är arkeologens bästa vän när det gäller att identifiera lämningar och är mycket användbar när härdar är helt överväxta. Utan jordsonden skulle det i många fall vara svårt att urskilja en härd från en naturlig stenansamling. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:020.
Arkeolog Sebastian Lundkvist registrerar sin första härd! Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:034.
I klungan av träd skymtar några varselklädda arkeologer som registrerar en tjärdal i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I detta område har skogsbolaget redan avverkat, men lämnat en dunge med träd mitt på lämningen. Detta är tyvärr inte optimalt, för vid en kraftig storm kan träden falla omkull och riva sönder lämningen. Här hade det varit bättre att fälla träden.
Hanna Larsson © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:36.
En regnig dag vid Kakutjärnen, Arvidsjaurs kommun. Runt tjärnen registrerades ett flertal härdar. Sonden i mitten av bilden står mitt i en härd. I bakgrunden är arkeologerna Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Hanna Larsson och Dorthe Boysen Pedersen. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:51.
Rester av kåta vid Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. I mitten av kåtan är en härd. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo registrerar lämningen. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:80.
Fyndplats för skörbrända stenar ute på Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. Sonden är placerad vid samlingen med skörbränd sten. Till vänster i bild och bakom sonden skymtar recenta härdar. Vid Nordarkeologiinventering 1970 påträffades och samlades även in avslag av ljus kvartsit från platsen. I bakgrunden är Västra Kikkejaure/del av Byskeälven. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:110.
Översikt husgrund efter ladugård inom lägenhetsbebyggelsen Norrås (kronotorp) i närheten av Ravenjaur, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson registrerar husgrunden. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:100.
Ristningar på torrfura, L2021:6161, inom Hedvallens naturreservat, Arvidsjaurs kommun. På högra delen är tecknen O J och årtalet 1974 inristat. På vänstra delen är tecknen R E inristat. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:96.

Norrbottens museum har ansökt om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att få fortsätta granskningen av Nordarkeologi under 2022. Nu väntar vi på besked om vi får finansiering i år eller ej. Vi räknar också med att detta är ett projekt som kommer att pågå under många år, då det finns tusentals med Nordarkeologiregistreringar…

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:
Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Selholmen – en arkeologisk sensation?