En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Boplatsgropar i klapper på Öberget – nya resultat inom arkeologin!

Norrbottens museum har gjort arkeologiska undersökningar av en boplats på Öberget i Måttsund under hösten 2014 och försommaren 2015. Boplatsen som består av 11 boplatsgropar i klapper hittades av arkeologen Lennart Klang i samband med en arkeologisk utredning 2012. Utredningen gjordes med anledning av att BDX ville anlägga en bergtäkt på Öberget. Åtta av groparna är klassade som fornlämningar, vilket gjorde att en arkeologisk undersökning var nödvändig för att tillvarata så mycket information som möjligt om fornlämningen innan exploateringen kunde ske. Totalt har sju av boplatsgroparna undersökts.

Läs mer om de grävningar som utfördes hösten 2014:
Arkeologisk undersökning av boplatsgropar i klapper på Öberget i Måttsund

Svårtolkad fornlämning
Boplatsgropar i klapper är en svårtolkad lämningstyp. Vad är då en boplatsgrop i klapper? Det är helt enkelt en grop som är anlagd av människor i ett klapperstensfält. Man har lyft upp stenar ur klapperstensfältet, lagt stenen runtomkring och bildat en grop. Klapperstensfält är genomsläppliga för väder och vind, vilket gör att förutsättningar till att hitta fynd och konstruktioner av organiskt material är allt annat än optimala. Det är helt enkelt väldigt dåliga bevarandeförhållanden i ett klapperstensfält åtminstone om det rör sig om organiskt material!

2015_4_10_Grop66_innan_avtorvn

En av de undersökta boplatsgroparna på Öberget © Norrbottens museum

Boplatsgropar i klapper har setts som en fornlämning med låg kunskapspotential och en vanlig inställning har varit att man inte kan få mer information än utöver eventuella konstruktionsdetaljer.

Boplatsgropar i klapper finns framförallt längs med Norrlandskusten, vilket visar att de förekommer i en kustnära miljö. Inom arkeologisk forskning har man därför föreslagit att de har att göra med säljakt och förvaring att göra. Den vanligaste tolkningen är att boplatsgropar i klapper är en slags förrådsgropar.

Försök med andra analyser än vad som tidigare gjorts
Tidigare arkeologiska undersökningar av boplatsgropar i klapper har i regel inte kunnat bidra med någon mer kunskap kring den här typen av fornlämning. Därför ville vi arkeologer på Norrbottens museum testa nya analysmetoder för att försöka få fram någon ny kunskap. Det rör sig inte om nya metoder i sig, men om metoder som inte använts vid undersökning av den här typen av fornlämning.

Vid de arkeologiska undersökningarna har vi grävt bort halva delen av groparna med hjälp av grävmaskin för att kunna se hur groparna ser ut i profil. Sedan har vi samlat in jordprover ur botten på groparna ur det finkornigare materialet som fanns under klapperstenarna. Jordproven har därefter bland annat har sänts för lipidanalys (fettsyraanalys) till Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm. Lipidanalyser har Norrbottens museum låtit utfört på arkeologiskt material som jordprover och keramik i 10 år, men det är första gången som den här typen av analyser har använts vid undersökningar av boplatsgropar i klapper. Till vår stora glädje så har dessa analyser faktiskt gett ett resultat!

2015_22_5_Arkslutund_MåttsundÖberget

Arkeolog Carina Bennerhag samlar in jordprov för analys ur en av de undersökta boplatsgroparna i klapper på Öberget © Norrbottens museum

Säkra spår av björknäver och svaga spår av fetter från landlevande djur
Lipidanalyserna visar att 6 av 7 gropar innehåller säkra spår av ett ämne som heter betulin. Betulin finns endast i björknäver, björknäverharts eller virke med vidhängande björknäver. Vi har även samlat in referensprover från klapperstensfältet för att man i analysen ska kunna jämföra jordproverna från groparna med hur omgivningen ser ut. I referensproverna har inget spår av betulin hittats, vilket visar att detta därmed har att göra med boplatsgroparna i klapper. Detta talar för att groparna kan ha varit näverklädda, haft någon träkonstruktion av björk alternativt att det som har förvarats i groparna har varit inlindat i björknäver. Det finns även svaga och lite osäkra spår av rök och sot i några av groparna, vilket skulle kunna tyda på att det som förvarats i groparna har varit rökt, exempelvis rökt kött.

Dessutom finns det svaga spår av fetter från landlevande djur, vilket strider mot tidigare arkeologisk forskning där man ansett att den här typen av gropar har med säljakten att göra. I analysen finns det inga indikationer på att det rör sig om fetter från idisslare (exempelvis älg eller ren), vilket innebär att det kan röra sig om fetter från småvilt eller fågel. Nu har just fåglar visat sig vara lite speciella. Om sjöfåglar lever av marin föda från havet skulle de ge marina signaler. Även säl skulle ge marina signaler. Om sjöfåglar däremot lever av sötvattensfisk och vegetabilier från land och sötvattenssjöar så avger de landlevande signaler i den här analysen. Detta gör att analyssvaren inte är helt lätt att tolka, men vi för fram tanken att man skulle kunna ha vistats på Öberget i samband med fåglarnas höstflyttning söderut. Om fåglarna har vistats i inlandet och levt av sötvattenfisk och växter så skulle de ha kunnat samlas i stora fågelflockar ute vid kusten på sin färd söderut. När fåglarna samlas i stora antal blir de också lättare att fånga. Det finns beskrivet hur man har jagat sjöfågel med hjälp av nät i historiska källor. Nätet har spänts upp mellan två stolpar, där ena halvan av nätet befunnit sig ovanför vattenytan och den andra halvan under vattenytan. På så vis har man kunnat fånga både lågt flygande men även dykande sjöfåglar.

Öberget – en ö under 4600 år
Tyvärr lyckades inte våra dateringsförsök av boplatsgroparna på Öberget. Öberget är dessutom ett relativt brant berg som varit omflutet av vatten under en lång tid, ända från ca 3200 f.Kr. till 1400 e.Kr. Detta gör att det inte är så lätt att veta hur gamla groparna är. De ligger mellan ca 50-70 meter över havet och kan antingen ha anlagts vid ett och samma tillfälle alternativt vid olika tidpunkter i anslutning till vattenlinjen. Om groparna har anlagts samtidigt kan det tidigast ha skett omkring 2600 f.Kr. då havet stod ca 50 m över dagens havsnivå. Då var Öberget en liten ö, ca 0,5 x 0,5 km stor, belägen i den yttersta delen av skärgården  ca 13 km från fastlandet. Detta läge skulle kunna vara kopplat till vårvinterns säljakt som skett i rännan som uppstår mellan den landfasta isen och drivisen. Från den här tiden finns bland annat den närbelägna boplatsen på Näverberget där man vid arkeologiska undersökningar hittat ett stort benmaterial från framförallt säl och fisk men med inslag av småvilt och fågel. Utifrån att sälen verkar vara det dominerande jaktbytet under den här tiden känns det mindre troligt att boplatsgroparna i klapper har nyttjats i detta sammanhang utifrån resultatet av lipidanalysen.

2600 fKr

Öberget (röd cirkel på bilden) vid tiden omkring 2600 f.Kr. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695.

På Öberget finns även två gravar som ligger ca 25-30 meter över havet. Om man antar att gravarna är anlagda en bit upp på bergssluttningen så att de har varit synliga från havet skulle de kunna vara från omkring 200 f.Kr. Om boplatsgroparna i klapper har något samband med gravarna så skulle även de kunna vara från denna period. Vid den här tiden utgörs Öberget av en ca 1,6 x 0,6 km stor ö i nära anslutning till fastlandet intill en större utskjutande halvö vid inloppet av en bred havsvik. Detta läge är relativt skyddat och bör ha gett goda möjligheter till fiske-, sjöfågel- och höstjakt på säl. Utifrån resultatet av lipidanalyserna och läget vid tiden omkring 200 f.Kr. så skulle det kunna vara möjligt att man har vistats ute vid kusten under höstarna för att jaga sjöfågel som vistats i inlandet. Undersökta boplatser från den här tiden visar också att säljakten nu har en underordnad betydelse och att istället fisket tillsammans med jakt på större landlevande däggdjur som ren och älg samt småvilt och fågeljakt på både skogs- och sjöfågel har haft en större betydelse.

200 f.Kr.

Öberget (röd cirkel på bilden) vid tiden omkring 200 f.Kr. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695.

Nya pusselbitar
Även om vi inte har fått svar på alla våra frågor om hur och till vad boplatsgropar har använts och hur gamla de är så har vi i alla fall fått några till pusselbitar till bilden av vår förhistoria. Våra resultat visar att den här fornlämningstypen har mycket kvar att berätta än vad man tidigare har trott. Fortsatta analyser och försök till dateringar är nödvändiga och vi får hoppas på att vi i framtiden kan få veta ännu mer om denna gåtfulla fornlämning!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo