En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

En fornlämning är inte alltid vad man tror att den är

När en fornlämning hittas i samband med en arkeologisk inventering eller utredning så registrerar arkeologen lämningen i Fornminnesregistret (FMIS) enligt vissa principer. Lämningen beskrivs utifrån vad man ser och hur den ser ut. Om fornlämningen senare blir aktuell för en arkeologisk undersökning, det vill säga en utgrävning, så kan det visa sig att det här en helt annan typ av fornlämning än vad man har trott från början. Fornlämningen kan även se ut på ett helt annat sätt än vad man såg vid tillfället då fornlämningen hittades.

Nästräsket
1982 undersökte Norrbottens museum fornlämning 7i i Råneå socken, ett område som då tolkades vara en ”lappkyrkogård” vid Nästräskets södra del. Nästräsket ligger närmare 1,5 mil väster om Niemisel och omkring8 kmsydväst om Sörbyn. Undersökningen gjordes under ledning av Thomas Wallerström.

Vy över undersökningslokalen vid Nästräsket. Stakkäpparna till vänster i bild bakom träden markerar röset som undersöktes © Norrbottens museum


”Lappkyrkogården”
Den så kallade Lappkyrkogården bestod av 5 mer eller mindre diffusa rösen, omkring1 mhöga och 3-4 mi diameter. Den arkeologiska undersökningen gjordes för att ta reda på vad det egentligen var för typ av fornlämning samt försöka datera rösena. Det fanns även planer på att skylta upp området för allmänheten.

Röset innan undersökning © Norrbottens museum

Undersökningen av en av ”lappgravarna”
Det var en av de mest tydliga rösena som kom att undersökas. Vid själva undersökningen konstaterades att röset hade tydliga likheter med kända gravkonstruktioner, men ingen nedgrävning för en kropp kunde ses. Dessutom så var marken under röset täckt av jordfasta stenar som utgjort själva grunden för röset och det bör ha varit mycket svårt att göra en nedgrävning av kroppsstorlek där. Istället konstaterades att området med rösen helt enkelt var flera odlingsrösen i ett gammalt svedjeland i gammal barrskog. Kolprover från röset har daterats till 1600-talets mitt.

Stenpackningen i röset är framrensat © Norrbottens museum


Svedjeland
Utifrån dateringen har Wallerström knutit området till den savolaxiska expanson som skedde i Tornedalen under 1500-1600-talet. Det var vanligt att savolaxarna valde liknande skog som kring Nästräsket till svedjeland. Det kan ha varit det 25-åriga kriget mot ryssarna 1570-1595 som gjorde att savolaxarna flyttade främst till Tornedalen. Enligt uppgifter ska savolaxarna ha slagit sig ned i områden mellan älvdalarna som då inte nyttjades av andra människor i någon högre grad. Savolaxarna brukade dessutom kombinera odlingen med fiske, vilket bör ha kunnat ske i Nästräsket.

Ny kunskap
Arkeologiska undersökningar kan bidra med ny kunskap om den lämningstyp som undersöks och som gör att fornlämningen ibland får klassas om till en annan typ av fornlämning. I Norrbotten, som är ett så stort län, är det väldigt mycket som är outforskat. Drygt 2/3 av länets yta har inte fornminnesinventerats alls. Vi arkeologer här på Norrbottens museum brukar säga att varje nytt spadtag vi gör här i Norrbotten ger oss ny kunskap om vår förhistoria!

 

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo