Förra sommaren tillbringade ett flertal av Norrbottens museums arkeologer inledningen av fältsäsongen i Markbygden i Piteå kommun. Anledningen var den pågående vindkraftsetableringen i området, vilket innebär att ny mark tas i anspråk av vägar och vindkraftverk. Enligt Kulturmiljölagen krävs det att en arkeologisk utredning genomförs när ett större markområde ska tas i anspråk, exempelvis vid anläggandet av en vindkraftpark, för att ta reda på om fornlämningar berörs av den kommande exploateringen. Det är Länsstyrelsen som beslutar om det krävs en arkeologisk utredning och det är exploatören som får bekosta arbetet, i enlighet med Kulturmiljölagen. Därför genomförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning för att ta reda på om det fanns forn- och/eller kulturlämningar inom delar av exploateringsområdet i Markbygden. Vi var sammanlagt sex arkeologer som arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli. Vi vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 har Norrbottens museum utfört arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Nu pågår den tredje och sista etappen, som kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden. Vill du läsa mer om tidigare arkeologiska arbeten i Markbygden, se länkar till tidigare blogginlägg nedan.

Vid utredningen registrerades totalt 40 nya lämningar, varav två fornlämningar och 38 kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och kolarkojor, men även husgrunder, en mårdfälla, fossila åkrar, en dammvall, bläckor, en barktäkt och en märklig konstruktion med myrhässjestänger.

Mårdfälla invid gårdslämningen Fjuskullen/Fjuskhullheden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Dessutom återbesöktes några tidigare registrerade lämningar för att avgöra om deras position och utbredning stämde med tidigare registreringar. De återbesökta lämningarna utgörs framförallt av äldre och övergivna gårdstomter, men även tjärdalar, en kolbotten och härdar. För de gårdslämningar som registrerades i samband med fornminnesinventeringen i området 1988-1989 behövde vi dessutom avgöra om lämningarna tillkommit före eller efter 1850, då Kulturmiljölagen har förändrats sedan inventeringen. Vid senaste lagändringen 2014 tillkom nämligen att en lämning bland annat ska ha tillkommit före år 1850 för att klassas som en fornlämning. Detta krävde en hel del arkivstudier för de gårdslämningar som förekommer i området, framförallt genom arkivmaterial från Riksarkivet i Härnösand. Arkivstudierna resulterade i att några bebyggelselämningar klassades som fornlämningar och andra som kulturlämningar.

Del av gårdslämningen Fjuskullen eller Fjuskullhedens nybygge, som enligt uppgifter beboddes från år 1938. Fjuskullen finns med på Avvittringskarta från år 1864. Kartan är dock märkt med år 1840, så gårdslämningen har därmed klassats som fornlämning. Namnet kommer troligen av att den som tog upp gården kallades för Fjusnäsgubben, på grund av att han kom från ett ställe i Svensbyn som kallades för Fjusnäset. Fjuskullheden är däremot sannolikt mest känt för den malmletning som bedrevs på platsen under 1920-talet, vilket ett mindre gruvområde vittnar om. Foto: Frida Palmbo.

Kvarlämnat kärl inom Fjuskullhedens nybygge. Foto: Frida Palmbo.

En av härdarna som påträffades ligger i ett område strax under högsta kustlinjen och kan därmed vara från äldsta delen av stenåldern. Den andra härden utgörs av en skärvstenspackning och ligger i ett område i anslutning till myrmark strax söder om Tvärån. Kanske utgör härden en lämning som kan knytas till förhistoriskt fiske i Tvärån?

Skörbrända stenar från en härd som skadats i ett vindfälle. Belägen strax under högsta kustlinjen och kan som äldst därmed vara från äldsta stenåldern. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Härd i form av en skärvstenspackning. Foto: Daniel Eriksson, Norrbottens museum.

Kolonisationen i Markbygden
Resultatet av den arkeologiska utredningen i Markbygden visar på lämningar som framförallt kan knytas till kolonisationen i Markbygden. Kolonisationen i Markbygden kom igång på allvar en bit in på 1800-talet. Nybyggaren kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och skulle bygga upp en gård samt bryta upp och odla ett bestämt antal hektar mark som motprestation. I Markbygden var denna insats tung. På grund av det kraftigt kuperade och uppbrutna landskapet blev tegarna små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis, hade kor, får, get och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsarbete var viktigt för boskapen och det var framförallt skogen som blev den resurs som gjorde att nybyggarna överlevde. Många nybyggen övergavs efter den skattefria tiden, eller togs över av annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var antagligen mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen i gång i och med 1824 års avvittringsstadga, och pågick därefter i 100 år. Syftet var att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt en mindre del till försäljning. Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige, vilket även skedde i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för odling. Gårdarna byggdes i regel upp på torra höjdlägen, så kallad lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningarna. Många av platsnamnen i Markbygden har dessutom slutleden ­–liden, exempelvis Hästliden, Tväråliden, Rokliden och Finnliden.

Ett hårt nybyggarliv
Bebyggelselämningarna, husgrunder efter kojor, kronstugor, fossila åkrar och skogsbrukslämningar vittnar om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde. Under 1800- och första halvan av 1900-talet var människorna i Markbygden i stort beroende av vad skogen kunde ge, genom odling, skogsbruk, myrslåtter, jakt och fiske. En av tjärdalarna som registrerades ligger inom en mindre samfälld fastighet som var utmärkt på ekonomiska karta från 1950-talet, och visar på att någon form av gemensam tjärbränning förekom i området.

Tjärdal, delvis uppbyggd av kallmurade stenar, invid gårdslämningen Tväråliden. Ståendes uppe på tjärdalen syns Frida Palmbo. Arkivstudier har inte kunnat fastställa om Tväråliden har tillkommit före eller efter 1850. Tväråliden finns markerad på generalstabskartan från år 1859-78. Arkivstudier visar att Tväråliden uppläts som skogstorp 14 mars 1895, men i kontraktet framgår att det åligger torparen att utföra tilläggsarbeten och reparationer på befintlig stuga och uthusbyggnader, varvid torpet har äldre anor än 1895. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Även dammvallen och en husgrund som registrerade strax nedanför dammvallen, ligger inom samfälld mark. Enligt uppgifter har det även funnits två sågar i området mellan Åbyälven och Önusträsket. Vi har inte kunnat återfinna dessa sågar, men enligt uppgifter från lokalbefolkningen så rörde det sig om ambulerande sågar utan någon tillhörande sågbyggnad, vilket i så fall förklarar att vi inte har hittat några spår efter dem. Sågarna och lämningarna inom de samfällda markerna visar på ett gemensamt nyttjande av naturtillgångarna i området.

Öppning för dammlucka i dammvall. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

På ekonomiska kartor från 1900-talets mitt förekommer flera markeringar för kronstugor i området, vilket noterades vid kartstudier innan själva fältarbetet. Genom kart-, arkiv- och litteraturstudier innan fältarbetet utförs fås en bakgrundskunskap om området och även positioner för sannolik förekomst av lämningar, exempelvis kronstugor och små samfällda marker. Begreppet kronstuga ska sannolikt inte förväxlas med benämningen kronotorp. Historikern Uno Westerlund, som studerat kronotorp och kolonat, så står beteckningen kronstuga sannolikt för den bevakarstuga som beboddes av kronjägarna när de bodde ute på kronoparkerna. Bevakarstugorna var enligt Westerlund ett timrat hus på 9×6 m, vilket stämmer bra med de husgrunder som påträffats på de platser där kronstuga varit markerad på de ekonomiska kartorna från 1945, 1946 och 1951. Lokalbefolkningen i området bekräftar också att det rör sig om kronjägarnas bostäder. I vissa fall har vi inte återfunnit några husgrunder på de platser där en kronstuga eller koja funnits markerad på den gamla ekonomiska kartan. Enligt uppgifter från lokalbefolkningen beror detta på att flera av kojorna/kronstugorna har plockas ned och/eller eldats upp.

Husgrund efter kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Järnspis från kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

En hög med sängramar invid kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den märkliga myrhässjan förbryllar en aning. Den består av hässjestolpar i vinkel, men på dessa finns fasttejpade lysrör. Enligt arkeologen Kjell-Åke Aronsson har liknande installationer utförts av konstnärer både kring Jokkmokk och i Jämtland. Myrhässjan är belägen i en elledningsgata i närheten av myrmarker. Myrslåtter har varit vanligt förekommande i Markbygden, men i detta fall rör det sig kanske främst om konstnärlig frihet.

Myrhässja med installation av fasttejpat lysrör. På marken ligger ytterligare lysrör som har trillat ner. Frida Palmbo i bild. Foto: Mica Vesterlund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor/Läs mer
Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Palmbo, Frida (2020). Önusberget 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57 m.fl. Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:1. Arkeologi, Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Palmbo, Frida (2020). Hästliden 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57, Granliden 1:9 och Bergnäs 1:1, Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:2, Arkeologi. Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Roknäs – Mitt i Pitebygden. Från forntid till 1800-tal (2007). Roknäs byasamfällighet.

Tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden