I Norrbotten finns de äldsta odlingsbygderna i kustlandet och i de nedre delarna av älvdalarna. I dessa områden fanns bra marker till både bete och slåtter på de gamla näringsrika strandängarna. Bebyggelsen växte i regel upp på högre partier i landskapet, där marken var lättdränerad. Åkermarken blev de jordar som genom bete gödslats av djuren och byarna organiserades i inägor och utmark. Inägorna var själva åkermarken som hägnades in av gärdesgårdar medan utmarken nyttjades gemensamt för bland annat bete. Gårdsbebyggelsen låg spridd på inägomarken eller samlad till en eller flera gårdsklungor. I Tornedalen låg gårdarna däremot längs med älven, i s.k. strandradbyar. Varje hemman hade sin egen mark samlad inom ett gärde, bredvid grannens. Därmed kom Tornedalens byar att utgöras av en lång rad marker som alla hade kontakt med älvstranden. Översvämning på våren bidrog till att marken fick näring och kunde växa bra.

På väg till myrslåttern. I konten förvarades allt möjligt av matvaror. Kvinnan har en smörbytta i knäet. Pojken, Werner Mäkitalo, har en leili (träflaska) med filmjölk. Bilen är tagen vid Kangosforsen vid 1920-talets början. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:45.

Fram till omkring 1750 ökade bebyggelsen i Norrbottens kustland och älvdalar långsamt. Först från mitten av 1700-talet började bebyggelsen att öka, vilket berodde dels på en ökande befolkning men också på reglering av jordägande genom storskifte, laga skifte och avvittringen. Storskiftet under senare delen av 1700-talet innebar att varje fastighets ägor inom byamarken slogs samman i så få och stora skiften som möjligt, även om Tornedalsbyarna i regel var undantagna från storskiftet utifrån deras speciella ägostruktur. Laga skiftet under 1800-talet innebar att olika gårdars ägor slogs samman till ett eller några få skiften och skogen tilldelades enskilda brukare, vilket omfattade både inägor och utmarker. Detta medförde en utflyttning av gårdarna i och med att även bebyggelsen skiftades ut. I Norrbotten flyttade 22 % av gårdarna, men i Tornedalen fortsatte byastrukturen i princip på samma sätt som tidigare. Även avvittringen genomfördes under 1800-talet och då fördelades skogsmarken mellan kronan och byarna. En del enskild skog slogs samman till gemensam ägo och blev s.k. samfällighetsmarker och allmänningar.

På grund av både den ökade befolkningen och den ökade spridningen av bebyggelsen under 1700- och 1800-talen ökade samtidigt behov av foder till boskapen. Ängsmarkerna kring byarna och naturliga slåttermarker i anslutning till älvar, bäckar och hav var inte längre tillräckliga. På så vis började bl.a. fäbodar att anläggas och slåttern blev en viktig resurs för befolkningen för att kunna förse boskapen med foder under vintern.

Slåtterstuga på Stockholmsmyran, Alvik. Till vänster Adolf Nyström och hans fader Fridolf Nyström (vid hästen). Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1262.

Behov av slåttermarker
Då behovet av mer foder ökade började slåttermarker att nyttjas längre och längre bort från byarna. Hårdvallsängar (framförallt inägorna och marker vid fäbodarna), bäckängar (marker som översvämmas av bäckar varje år och där vattnet ofta står kvar långt fram på sommaren), sjöbottenängar och myrängar började nu brukas för slåtter. Fuktigheten på sjöbottenängarna reglerades genom omväxlande uppdämning och avtappning av vattnet med hjälp av dammbyggnader.

Hässjeställning på slåttermyr, foto från år 1956. Fotograf: Erik Lundemark, skolinspektör i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:633.

Myrängarna var dock vanligast bland naturängarna, då en stor del av Norrlands areal består av myrmark. Ofta strömmar det mindre vattendrag genom myrängarna, så det finns stora likheter med sjöbottenängarna i hur slåttern gick till. Myrängarna behövde skötas om för att säkra avkastningen, annars torkade de igen och blev mossbevuxna. Detta kunde göras genom översilning, då vatten leddes från mindre vattendrag ut över myrarna och spreds med hjälp av grävda diken och fördämningar. Då försvann mossan och starrväxterna kom tillbaka. På samma sätt kunde nya myrängar skapas där det inte växte gräs. Då anlades en damm i ett vattendrag i närheten av den myr man ville göra till slåttermark. Sedan leddes vattnet från ett grävt dike, som började ovanför dammen, ut över myren. Från huvuddiket skars mindre rännor, som spred ut vattnet över den yta som skulle översilas. Då använde man sig av skärlie och kolhacka. Med skärlien skars ränder och rutor i torven och med hjälp av klohackan togs torven upp. När rännorna var klara, öppnades dammen. Vattnet fick stå och rinna över vintern. Växtligheten dog på grund av svallisen som bildades, eventuell skog torkade och kunde huggas ner. När den gamla växtligheten försvunnit började foderväxterna starr och fräken att växa på myren.

Gammelängsdalen mellan Svartbjörsbyn och Persöfjärden, 1920-tal. Fotograf: J A Falk, Boden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1352.

Med full packning genom myggrika marker
Då slåttermyrarna ofta var lokaliserade långt från hemgården, innebar myrslåttern övernattning vid myren i slåtterstugor, torvkåtor eller enklare vindskydd beroende på var i Norrbotten man var och hur länge man skulle övernatta. Timrade kojor blev vanligare vid slåttern under senare tid. På väg till slåttern tog man sig i regel över blöt terräng, ibland förstärkt med kavelbror (runda eller kluvna stockar som lagts tätt intill varandra för att ge en mer bärande väg över fuktig mark), genom myggrika områden. Med sig hade man all den utrustning som behövdes vid slåttern, i form av arbetsredskap, mat, filtar och kläder. Utrustningen kan ha varierat något beroende på tradition och var i Norrbotten man befann sig.

Tre bröder till fotografen, vid sjön Storsaivis på väg till myrslåtter. Längst till vänster Nils Larsson som senare bytte namn till Lennestål, född 1894, dd 1971. Han flyttade som vuxen till Malmberget och arbetade i gruvan. I mitten Viktor Larsson, född 1888, gift med Alida, lärarinna i Markitta. Till höger Hjalmar Larsson, född ca 1900. Han var en av de första i Norrbottens om provade fiskodling, i sjön Storsaivis, Gällivare kommun. Fotograf: Matilda Nilsdotter, folkskolelärarinna, Storsaivis. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1983:153.

Ofta var det en hel del utrustning som skulle bäras, då slåttern kunde pågå under några veckor. Ombyteskläder var nödvändiga att ha med sig, då arbetskläderna blev blöta av arbetet på myren. Innan gummistövlar började användas var det läderstövlar som gällde. Trots att de smordes och tjärades så höll de ej tätt på de våtare markerna. I en nedteckning som beskriver myrslåttern kring Kalix så beskrivs det att det var en fördel om skorna hade hål i botten, för då kunde vattnet enkelt rinna ut igen. Många gick ofta barfota och band då ihop byxbenen nedtill med ett snöre. En nackdel med att arbeta barfota var dock att man fick små sticksår kring fotlederna. Kvinnorna band upp kjolarna i knähöjd för att undvika att få dem alltför smutsiga av myrvattnet.

Var och en hade med sig sitt eget lieorv med vinge, ett eller flera lieblad, reservliar, en räfsa, varsitt bryne, yxa och kniv. På längre turer då man färdades med båt, och slapp bära all sin utrustning, kunde en stor slipsten också tas med.

Kronojärgare Eks gård. Gårdens ungdomar vid båtlänningen färdiga att staka båten uppefter Kalixälven för myrslåtter. Foto från 1930, Parakka, Kiruna kommun. Fotograf: Gunnar Ullenius. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:307:3.

Det var också vanligt att man hade med sig fiskeutrustning, då slåtterängarna ofta var belägna i närheten av något vattendrag. Beckoljan var också viktig som skydd till myggen, och innan beckoljan fanns användes en blandning av grädde och tjära som man smorde in sig med. Matsäcken kunde bestå av hårt och mjukt bröd, smör, torkat renkött, salt fisk, ris-, korn- eller havregryn till välling eller gröt, torkad frukt, vetemjöl, potatismjöl, socker, salt och kaffe. Mjölk eller fil togs med i träflaskor om det var möjligt, och ibland kördes filen ut medan marken fortfarande var frusen och förvarades i en kallkälla fram till dess att slåttern skulle äga rum. Tobak och snus och kokkärl ingick också i utrustningen. Maten bars i regel i en kont av spån, skinn eller näver.

På väg till höslåtter på utäng, Törmäsniva, Pajala kommun, år 1934. Fotograf: Birgit Laquist. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr E 1003.

Lie och räfsa
Redan under hösten eller vintern skaffades virke till räfskammar, räfspinnar och lieorv (skaften till lien), för att virket skulle hinna torka innan slåttern. Liarna har sett lite olika ut och gjorts av olika material, antagligen beroende på tradition och vilket virke som fanns att tillgå. Liebladet fästes vid orvet, ofta med björkvidjor. Det var viktigt att lien bands fast i rätt vinkel. Om vinkeln blev för stor skar lien dåligt och man fick istället hugga gräset. Var vinkeln för liten skar lien bra, men tog för lite gräs åt gången. En vinge kunde monteras på lien, för att samla ihop det slagna gräset till en sträng. När man slagit en viss sträcka, vände man och gick tillbaka vilket medförde att den nya hösträngen sammanföll med den första. På så vis slapp man räfsa mellan strängarna.

Lie från Överkalix med två handtag och stöd för handloven. Skaftet är av furu. Liebladet är fästat med björkvidjor vid skaftet. Lievinge av björkgren fastmonterad på lieorvet. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 001808.

Strängar av nyslaget myrhö sammanförda av den vid lieorvet fastsatta vingen, år 1930. Nästa arbetsmoment är hopräfsning. Myr två km norr om järnvägsstationen i Kalixfors, Kiruna. I bakgrunden syns Kirunavaara malmberg. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie, Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:826:2-3

Makarna Frans och Hulda Skarin bärgar myrhö. Räfsning, Gamla Skaraborg, Abborrträsk, Arvidsjaurs kommun, år 123. Fotograf: Pelle Persson, Moskosel. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:145.

Det fanns ofta två typer av räfsor. En lättare med tätt ställda pinnar användes till att räfsa ihop och breda ut höet med. Denna räfsa användes oftast av kvinnor och barn. Männen använde en längre och grövre räfsa, där kammen i regel var kraftigare böjd. Med denna räfsa bars höet till hässjorna.

Bröderna Rantatalo vid Ohtanajärvi-myren, Pajala kommun, år 1940. Fotograf: Lennart Rantatalo. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:127:31.

Myrhässjan – saura
Slåttern började någon vecka in i juli och kunde pågå under flera veckors tid. Slåttern började tidigt på morgonen, då morgondaggen underlättade arbetet med att slå höet. Slåtterarbetet var hårt och krävde långa arbetsdagar. Min kollega Nils Harnesk har bland annat beskrivit hur en arbetsdag under myrslåttern kunde gå till med ett exempel från Vittangi i ett tidigare blogginläggg: Slåtter i utmarkerna

Kaffepaus på Jaakos skifte, vid slåtter på suveränitetsholmen Selkäsaari, Hedenäset/Hietaniemi, år 1950. Hulda Jaako till vänster i bild. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1974:193.

Var vädret fint fick höet ligga och torka innan hässjning. Höet bars till hässjan med hjälp av räfsa. Det var viktigt att få hötapparna att ligga med stråna parallella, om man ville lasta ett stort fång hö och få det att hålla ihop. Myrhässjan hade två funktioner – dels för torkning och dels för att lagra höet innan transport hem när det blivit vinterföre.

Hässjning av myrhö i myrhässja (Saura) på en myrströäng vid den norra foten av berget Puimoinen, 1,5 km från Jukkasjärvi by, år 1930. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:20:20-21

Myrhässjan – saura – bestod i regel av några par störar i bredd, samt i vardera änden en udda stör. Störarna var 2-3 meter höga. I botten lades buskar eller ris för att höet skulle hållas torrt. På sank mark kunde ett golv läggas av tvärgående kavlar, på ett underlag av stockar. Då kunde luften komma åt höet underifrån.

Myrhässja (saura) med gärdsel av björkstammar och björkvidja, på en myr 2 km norr om järnvägsstationen i Kalixfors, Kiruna kommun, år 1930. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:827:17-18.

Vid hässjningen lades höet först på själva riset eller hässjegolvet. Sedan förbands de parvis ställda störarna med varandra med hjälp av vidjor. På vidjorna lades hö som kom att stödjas av mittstängerna. De udda störarna förbands med varandra med längre vidjor, där ris och löv fick sitta kvar. Därefter lades hö på dessa långa vidjor. På så sätt lades höet växelvis över vidjorna till dess att myrhässjan var full. De översta hölassen gjordes mindre och mindre, så att de bildade ett slags tak på hässjan. Allt löst hö kammades slutligen av och så lades det på störar ovanpå höet innanför störparen, så att höet inte skulle blåsa av hässjan. Om höet var fuktigt vid hässjningen packades det luftigt, så att det inte skulle ruttna. Lador förekom inte förrän i slåtterns slutskede. Höet förvarades i hässjan fram till dess att det gick att köra hem det – med risk för att älgar och renar åt från höet. Därför kunde man bygga stängsel kring hässjorna för att skydda dem, men det var arbetskrävande att både skaffa virke och att bygga tillräckligt höga stängsel.

Renstängsel kring myrhässjor, efter vägen mellan Jutis-Högheden. Grindbalkarna till vänster och till höger kan lyftas bort. Arjeplogs socken år 1957. Fotograf: Karl-Hampus Dahlstedt, professor. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:412:5.

Det bärgade höet kördes hem i början av vintern, när marken börjat frysa vilket underlättade transporten av höet.

Mängden hö som bärgades under myrslåttern var avgörande till hur många kor som kunde fodras under vintern. Petrus Laestadius har i sin journal från sin tjänstgöring som missionär i Lappland från år 1928 beskrivit att uppodling och kolonisation hade varit omöjlig i Lappmarken utan naturängarna. Även om fodret man fick från naturängarna var magert höll det boskapen i liv under den långa vintern. Boskapsskötseln var viktig när det inte var tillräckligt att livnära sig på jakt och fiske.

Slåtterjänta i Kattuvuoma?, Kiruna kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1997:1238.

Vasikkavuoma
Behovet av att nyttja myrar för slåtter minskade i takt med industrialiseringen och på grund av jordbrukets rationalisering vid mitten av 1950-talet. Idag slås ängsmarker framförallt för den biologiska mångfalden och för att vårda betesmarker. Slåtterängar och betesmarker hör till några av de mest artrika marktyperna som finns i Sverige. Skötseln av dem, den s.k. hävden, gör det möjligt för en rad arter att växa på dessa platser. I Norrbotten finns Vasikkavuoma i Pajala kommun, som är norra Europas största slåttermyr. Vasikkavuoma är 250 hektar stor vilket motsvarar ytan av omkring 500 fotbollsplaner! I mitten av 1950-talet fanns närmare 200 lador på Vasikkavuoma, idag finns omkring 70 stycken kvar och flera av dem har restaurerats. Myren är naturreservat sedan 1999 och är även en kulturmiljö av riksintresse samt en rik biologisk myr med många olika växter och ett rikt fågelliv och är väl värd ett besök.

Vy över Vasikkavuoma. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor och mer information:
Berggren, Annika. Myrslåtter i Vittangi. I: Beskow, Hans & Isaksson, Olov (red). 1960. Norrbotten. Årsbok 1960. Luleå.
Johansson, Bengt. Myrslåtter i Alvik-Långnäs. I: Moritz, Per (red). Norrbotten. Årsbok 2002. Luleå.
Lundbäck, Ernst. Slåtterarbetet förr i tiden.
Lundin, Kerstin (red). 1992. Norrbottens synliga historia. Norrbottens kulturmiljöprogram, del 1. Luleå.