En dag tillägnad palten

Maten är integrerad i vår mänskliga kulturmiljö, rumsligt, tidsligt och socialt. Den tillfredsställer ej blott fysiska behov utan sammanhänger också med traditions- och samhällsbetingade vanor och värderingar.

Detta citat är från boken Mat och Miljö som är skriven av etnologen Nils-Arvid Bringéus år 1969. Året därpå anordnade han den första internationella konferensen för etnologisk matforskning i Lund. Flertalet av hans studier kom också att handla om mat och måltidsvanor. Som Bringéus lyfter fram kan mat vara mycket mer än näring. Mat kan ge upphov till njutning, signalera status och skapa identitet. Mat kan även kopplas samman med geografiska platser och de människor som bor där. En rätt som ofta förknippas med Norrbotten (kanske i synnerhet Piteå) är palt och på onsdag den 13 juli är det paltens alldeles egna dag.

Palt kokas i rikligt saltat vatten och serveras ofta med fläsk (på bilden bog), lingonsylt, smör och mjölk. Fotograf: Paulina Öquist Haugen

I Pitebygdens Fornminnesförenings årsbok från 1991 skriver etnologen Kurt Genrup att palt tillhör en grupp maträtter som gått under den övergripande beteckningen ”kams”. Det är rätter där livsmedel som mjölk och smör eller fett från djur har kombinerats med mjöl och gryn. Dessa har funnits i många varianter och med skiftande namn såsom lubb, klot, krumme, komple och kompe (Genrup 1991:54). Genrup hänvisar även till etnologen Alfa Olsson som i drygt 30 år var verksam på Göteborgs historiska museum (i dag Göteborgs stadsmuseum) och kombinerade folklivsforskning, historia och arkeologi i sin utbildning. Hennes avhandling Om allmogens kosthåll från 1958 uppfattas i dag som en klassiker inom mathistorisk forskning (Alexandersson 2020). I denna framhäver hon att kamsrätter finns omnämnda i skrifter från 1600-talet och att ett arkeologiskt fynd från halländsk järnålder innehöll rester av blodpalt (Genrup 1991:58). 

Dagens palt som är gjord av potatis och vetemjöl är framvuxen under 1800- och 1900-talen. I Sverige började potatis att odlas under 1700-talet, men det var först under 1800-talet som den fick ett större fäste. Trots att myndigheter propagerade att potatis skulle användas i stället för spannmål då det rådde sädesbrist så kom det att dröja innan potatisen fick sitt genombrott (Palmbo 2020). Genombrottet för vetet kom vid 1900-talets början. Innan dess var vetemjöl sällsynt och köptes främst till speciella tillfällen. Till en början användes främst kornmjöl i paltsmeten, vilket förekommer än i dag men ofta är utbytt eller uppblandat med vetemjöl (Institutet för språk och folkminnen 2021).

Paltrecept skrivet på pitemål, ur artikeln ”Om palt och pitepalt” i Pitebygdens fornminnesförenings årsbok (1991). Fotograf: Paulina Öquist Haugen

Recept och tillvägagångssätt förs ofta vidare genom familjen som handlingsburen kunskap. En kollega till mig berättade exempelvis att hon lärt sig ett trick av sin farbror för att ta reda på om paltsmeten har rätt konsistens; man trycker ner ett finger i smeten och om hålet kvarstår efter att man lyft upp fingret så är den perfekt. Eftersom tillagningen präglas av individuellt handlag görs palt fortfarande i många variationer.

Genrup framhåller att palten har blivit en regional identitetssymbol som präglas av ritualer likt surströmmingsfester och kräftskivor (Genrup 1991:56). Sedan slutet av 1980-talet har det serverats gratis palt under sommaren i Piteå centrum. I en artikel från 1993 berättar den dåvarande paltgeneralen Tage Markström att paltgrytorna brukar vara tömda redan efter en halvtimme. Paltkalaset pekas ut som en trevlig tradition som manifesterar paltens betydelse för bygden (Berglund 1993). Sedan 1995 finns dessutom ”Svenska Paltakademin” som har sin bas i Piteå. De 400 medlemmarna ska emellertid vara spridda runt om i världen och hjälper till att föra ut både Piteås och paltens goda värden (Svenska Paltakademin u.å.).

Vid förra årets firande av Piteås 400-årsjubileum hade palten också en central roll. Alla piteåbor fick gratis paltkuponger som kunde lösas in i matvarubutiker. Maträtten serverades även på skolor och äldreboenden runt om i staden (Bäckström 2021). I år har även en glass med smak av palt lanserats. Det är två lokala företagare som har tagit fram den som en hyllning till Piteå (Järnspisens Matbod 2022).

Bild från artikeln ”Paltfest – då ler Piteå” i Norrbottens-kuriren 20 juli 1991. Fotograf: Janne Norén. Ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Arkivcentrum Norrbotten.

Mat kan alltså vara en gemensam faktor som för människor samman. Paltens dag är därför en av cirka 100 händelser som är med i Norrbottenskalendern 2023. Kalendern, som är i posterformat, är baserad på den insamling som museet genomförde i höstas där människor runt om i länet kunde bidra med berättelser, bilder och föremål inom temat ”högtider, firanden och traditioner”. Det är en innehållsrik och mångfaldig skildring av temat i kalendern, som är framtagen tillsammans med illustratören och piteåbon Isabelle Norman Sällström på Isa Form. Lovikkavantar, norrsken och paltätning är några exempel på illustrationer, och allt från stora religiösa högtider till lokala evenemang är med. Utöver paltens dag blir du exempelvis påmind om när du ska fira din kompis lite extra, när det thailändska nyåret Songkran inträffar och när hjortronplockningen börjar.

Från och med i höst kommer ”Norrbottenskalendern 2023” att finnas i vår museibutik samt i Isa forms webbshop, i Storforsen shop, på Piteå museum och på Havremagasinet. Illustratör: Isabelle Norman Sällström

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Alexandersson, Henrik (2020-05-18). ”Alfa Sofia Olsson”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.skbl.se/sv/artikel/AlfaSofiaOlsson [läst: 2022-06-28]

Berglund, Tony (1993-07-14). ”Piteå laddar för paltfest”. I: Norrbottens-kuriren. Ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Arkivcentrum Norrbotten.

Bringéus, Nils-Arvid (red.) (1970). Mat och miljö: en bok om svenska kostvanor. Lund: Gleerup

Bäckström, Jimmy (2021-05-12). ”Staden fyller 400 år – alla Piteåbor bjuds på palt”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/pitea-firar-400-ar-med-paltkalas [läst: 2022-06-28]

Genrup, Kurt (1991). ”Om palt och pitepalt”. I: Årsbok. (1981-1997). Piteå: Pitebygdens fornminnesförening

Graeske, Caroline (1991-07-20). ”Paltfest – då ler Piteå”. I: Norrbottens-kuriren. Ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Arkivcentrum Norrbotten.

Institutet för språk och folkminnen (2021-07-06). ”Pitepalt”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.isof.se/lar-dig-mer/levande-traditioner/forslag/2021-03-09-pitepalt [läst: 2022-06-28]

Järnspisen Matbod (2022-05-10). ”Piteglassen med Palt – nytt samarbete mellan lokala företagare”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.jarnspisenpitea.se/arkiv/1299 [läst: 2022-06-28]

Palmbo, Frida (2020-09-04). ”Potatisodling i Norrbotten”.[Elektronisk] Tillgänglig: https://kulturmiljonorrbotten.com/2020/09/04/potatisodling-i-norrbotten/ [läst: 2022-06-28]

Svenska Paltakademin Elektronisk] Tillgänglig: http://www.paltakademin.se/ [läst: 2022-06-28]

Här börjar civilisationen – låt den inte gå under

Jag ligger på soffan som morfar har slöjdat ihop nere i snickarbodan. Egentligen är det bara en tunn brits på tre reglar i en vrå på förstukvisten i Mårdsel, en limträskiva med ett lager skumgummi och skinnimitation i vinyl fasthäftat ovanpå, men det är himmelriket. Under britsen har morfar nämligen monterat ett element och värmen sprider sig som en mjuk smekning längs ryggen. Magen värker och jag har, ärligt talat, lite svårt att andas. Jag har aldrig varit så mätt.

Mat

Civilisationens vagga. Maten har varit ett sammanhållande kitt sedan urminnes tider. Men vad händer när allt färre har möjlighet att lägga kraft på matlagningen? Foto: Hushållningssällskapet.

Min mormor var en fena på att laga mat. Hon hade en kokbok, Kajsas Kokbok, med förord av Charles Emil Hagdahl, som jag har fått ärva. I den har hon antecknat, gjort ändringar i recept, strukit över och lagt till enligt sin egen köksempiri. Själv såg jag aldrig mormor använda den där, handstilen tyder också på att hon var rätt ung när hon antecknade, och det som framför allt avslöjar åldern på texten är hur välskrivna och detaljerade recepten är.

Medan hon fortfarande levde bad jag henne att skriva skrev ner sitt recept på just blodkorven. Det var helt annorlunda och följer samma mönster som alla hennes recept från senare i livet. Det ser ut enligt följande.

Ett par liter blod.
Lagom med renfeta.
Lite salt, timjan och kryddpeppar.
Öl.
Mjöl till lagom konsistens.
Stoppa i fjälster. Koka tills klar.

Det här är inte ett recept. Det är ett chiffer.

Låt oss börja med ”Ett par liter blod”. Ett par? Det är ju traditionellt två, men här uppe är ju ”ett par” generellt samma sak som ”några”. Vi vet alltså inte hur många liter blod, men det är helt okej eftersom vi inte har en aning om mängden på övriga ingredienser heller. Det är också svårt att räkna ut vilken sorts blod – jag vet ju att mormor alltid använde ren, men det är ju en svår slutsats att dra om man inte varit med – vi ska jobba med.

Nåväl. Vi går vidare. ”Lagom med renfeta” är en till styggelse. Jag tvivlar på att det är särskilt många nu för tiden som ens vet vad renfeta är, ännu färre vet vad som är lagom mängd i en blodkorvssmet. Renfeta är för övrigt det fett som sitter runt djurets inre organ.

”Lite salt, timjan och kryddpeppar” är ju bara galet, precis som punkten ”öl”. Vilken öl? Hur mycket? Jag vill minnas att mormor använde någon slags bayersk lättöl från ett större svenskt bryggeri, hon var inte mycket för dubbel-ipa, så det är ingen idé att satsa för mycket tankekraft på att hitta rätt smakkombination till just blodkorvssmeten. Du har annat att tänka på. Nämligen vilket mjöl och hur mycket av det som ger en lagom konsistens.

Det är svårt att bedöma hur mycket information som en mänsklig hjärna rymmer, eftersom det mest lättfattliga sättet vi har att beskriva informationslagring på är att jämföra med datorer. En hjärna arbetar inte alls på samma sätt som en dator. Alla försök att likställa dem haltar som en matkonsulent efter ett maratonlopp. Men: Varje neuron kan skicka iväg en signal till en annan nerv 200 gånger i sekunden, vilket gör att vi kan se de enskilda neuronerna som processorer med en frekvens på 200 Hz. Oändligt långsammare än dagens datorer med en processorkraft på 1 GHz, naturligtvis – men de har å andra sidan bara en eller två processorer. Hjärnan har hundra miljarder neuroner, vilket ger den sammanlagda frekvensen 20 000 GHz. Om vi till den ekvationen lägger att hjärnans neuroner är länkade i ett komplicerat nätverk och har kontakt med tusen andra blir den faktiska frekvensen tusen gånger större, 20 miljoner GHz. Forskarna vet väldigt lite om hur hjärnan sparar information. En tolkning som gjorts är att varje kontakt mellan två neuroner kan lagra en bit information och i så fall motsvarar det mänskliga minnet ungefär 12 000 Gb, eller för att använda vardagsspråk:

Skitmycket.

Ni ska ha klart för er att detaljerade recept i grund och botten är en lögn, men det är åtminstone en lögn som vi kan förstå. Ta palt. Ser du ett recept som innehåller definitiva mängder, till exempel en liter mjöl till ett kilo potatis, kan du bara vara säker på en sak: Hur palten blir i slutändan har du ingen aning om. De parametrar som styr smak och konsistens är så mycket större än deciliter och gram.

Vilken sorts potatis använder du? Hur gammal är den? Maler du eller river? Hur mycket stärkelse innehåller den? Du pressar naturligtvis ut överflödig vätska – men använder du den överblivna stärkelsen i paltsmeten? Vad har du för mjöl? Hur torrt är det? Hur högt proteininnehåll? Har du fläsk i palten? Hur fett är det i så fall?

Ni förstår själva. Det är oerhört svårt att skriva ett recept som täcker in alla eventualiteter och samtidigt inspirerar folk att faktiskt vilja laga maten i receptet.

Så till sist blir vi stående där. Med ord som ”lagom” och mormorskänslan i nävarna som enda kvalitetssäkrande verktyg.

Ärter

Böjas i tid. Att redan från barnsben få vara med i odling, förädling och matlagning skapar förhoppningsvis ett livslångt intresse. Hushållningssällskapets matkonsulent Pelle Johansson indoktrinerar redan sin son Kalle. Foto: Pelle Johansson.

För ett par veckor sedan befann jag mig på en uteservering i Girona. Där hade ett antal småskaliga, norrbottniska livsmedelsproducenter samlats för att smälta intrycken efter dagens studieresa på den spanska landsbygden. Jag hamnade i samspråk med Per Huuva, en man med oändligt många strängar på sin lyra. Han berättade om hur det gick till när hans farfar skulle lära honom något. De gick ut i skogen med varsin yxa, de högg, kokade kaffe, farfar drog en rövarhistoria om en slagbjörn som härjade i trakten och sen gick de hem. När Per kom hem insåg han att han lärt sig saker – men inte det som hade med huggandet att göra. Han kunde tre nya fågelläten, han hade fått ett nytt ställe att lägga snaror på och han visste exakt när man skulle börja tappa björken på sav. Eftersökt eller inte så fungerar mormors recept enligt ungefär samma mekanismer.

Helt i linje med de fynd som forskare gjort kring inlärningens biologi och kemi.

När vi rör på oss utvecklar kroppen endorfiner, hormoner som gör oss mer kreativa, avslappnade och dessutom förbättrar vår förmåga att fokusera. När du är hungrig producerar magsäcken hormonet ghrelin, som är oerhört viktigt för den mänskliga inlärningsprocessen. När du arbetar fysiskt med mat är du öppen för nya intryck och lärdomar.

Det här är både välsignelse och förbannelse. Om du jobbar hårt och är läraktig behöver du så småningom inte fundera på mängder, sorter och tillredningssätt. Du tar den potatis du har, tillsätter det mjöl som finns och stoppar in det fläsk som är tillgängligt – allt i lagom mängd. Men hur många av dagens människor har lust, tid och möjlighet att jobba hårt med maten? 30 procent av svenskarna lever ensamma, 70 procent av hushållen innehåller max två personer och i mataffärerna breder de färdiga portionerna ut sig där det tidigare stod hyllor med råvaror. Vad det innebär för vår folkhälsa finns det andra som är bättre lämpade än jag att uttala sig om, jag oroar mig mer för en annan aspekt: Vad händer med våra nedärvda kunskaper, det gemensamma kulturarv som maten innebär, när allt färre faktiskt lagar mat?

Bröd

Lärdomar. Att veta hur en deg ska kännas när den är färdigknådad går utmärkt att lära sig – men det tar tid. Foto: Pelle Johansson.

Jag kan fortfarande ångra att jag inte djupintervjuade mina äldre släktingar innan de dog, lät dem berätta om saker de visste och kunde, läxor de lärt sig, folk de träffat och platser de sett.  Jag är rädd för att de tog med sig alldeles för mycket kunskap i graven – och jag är lika rädd för det som riskerar att förloras i framtiden.

Stycka

Fackmannamässigt. Andreas Krekula, styckmästare på Lilla Skafferiet, har yrkeskunskapen i händer och armar. Foto: Pelle Johansson.

Jag oroar mig för att vi allihop håller på att lägga oss på den imaginära värmebritsen, förvisso mätta men utan nyfikenhet och vetgirighet. Till slut, i takt med att allt fler människor som innehar kunskap försvinner, kommer vi att förlora den – för alltid.

Hansen

Långsamma processer. Paul Hansen driver en framgångsrik charkuteriverksamhet i Umeå. Foto: Pelle Johansson.

Civilisations inträde kan beskrivas som den tidpunkt då mänskligheten började skapa något beständigt, något som fanns kvar efter de enskilda individernas hädanfärd. Om det viktigaste vi har är föda kan civilisationen faktiskt ha börjat i en maträtt som delats mellan generationer, en lista ingredienser och en arbetsbeskrivning från gammal till ung. Maten är vårt gemensamma arv och, för att parafrasera Tyko Jonsson, den grund varpå samhället vilar.

Det vore både en sorg och en skam om vi skulle tappa det.

Det vore inte värdigt ett tänkande samhälle.

/Pelle Johansson, matkonsulent på Hushållningssällskapet Norrbotten-Västerbotten