För drygt 10 år sedan genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av ett grav- och boplatsområde belägen på en sandig udde i Kalixälven, invid Räktjärvänden. Fornlämningen påträffades vid fornminnesinventeringen 1985, då arkeologer hittade skörbrända (eldpåverkade) stenar, en härd, brända ben och en järnkniv. Fynden samlades in och förvaras i Norrbottens museums arkeologiska samlingar. Området ligger ca 41-42 meter över havet. När havet stod 40 meter över dagens havsnivå var området beläget på östra stranden av en smal havsvik, som förgrenade sig ända upp i trakterna kring nuvarande Överkalix. Utifrån höjden över havet så kan området tidigast ha nyttjats vid övergången mellan yngre stenålder-bronsålder. Fyndet av järnkniven som hittades i anslutning till de brända benen talade dock för att det kunde vara en något yngre lämning.
Våren 2014 gjorde en osteolog, som är expert på att bedöma ben, en översiktlig analys av de brända benen som hittades vid fornminnesinventeringen 1985. Det visade sig att bland de brända benen fanns skalltak från människa. Detta, tillsammans med fyndet av en järnkniv, talade för att det rörde sig om en så kallad brandgrav under flat mark med en datering till yngre järnålder, och att fornlämningen därmed kunde vara en nyckellokal för förståelsen av det tidiga gravskicket i Norrbotten. Min kollega Carina Bennerhag och jag själv blev såklart genast intresserade av området, och vi gjorde ett besök på platsen. Det visade sig då att delar av grav- och boplatsområdet låg skadat och utan markvegetation. Efter dialog med Länsstyrelsen fick vi genomföra en arkeologisk kartering för att avgränsa fornlämningen och bedöma skador och eventuella behov av åtgärder under maj 2015. Karteringen resulterade i bedömningen att fornlämningen riskerade att skadas än mer vid fortsatt aktivitet i området.
Länsstyrelsen i Norrbotten beslutade sedan att fornlämningen är en viktig lokal för förståelsen av länets tidiga gravskick, då få flatmarksgravar är kända i vårt län. Detta ledde till att Norrbottens museum genomförde en arkeologisk räddningsundersökning under september 2015.
Vid räddningsundersökningen hittades 85 fragment av brända ben som var spridda i en oval formation som var ca 3×8 meter stor. Fynden påträffades ned till ett djup av ca 15 cm. Samtliga ben från lokalen, både de som hittades vid räddningsundersökningen 2015 och de som hittades vid fornminnesinventeringen 1985, skickades för osteologisk analys. 80 fragment har med säkerhet identifierats till människa, och det rör sig framförallt av kraniefragment som verkar komma från en och samma individ. Skallfragmenten är tunna och hårda med öppna skallsömmar. Tillsammans med tandfragment med ringa slitage har osteologen gjort bedömningen att det rör sig om kremerade ben från ett barn i 8-12-årsåldern. Även rörben och fragment av kotor hittades, vilket indikerar att även armar, händer, ben eller fötter samt ryggrad finns representerade i materialet. Då den totala vikten av de påträffade benen bara väger 18 gram så är det uppenbart att de bevarade benbitarna bara utgör en mycket liten del av den ursprungliga mängden brända benrester som en gång fanns kvar efter kremeringen. Av en vuxen individ kvarstår 3-4 kilo ben efter en kremering, och ca 1 kg från ett barn i 10-årsåldern. Att alla ben inte finns kvar idag kan såklart bero på att graven utsatts för erosion som kan ha spridit på benen och påverkat bevarandeförhållandena, men det kan även bero på att de som begravde barnet på platsen inte valde att deponera alla ben från kremeringen, utan bara ett urval av vissa delar av kroppen. Benen som samlades in vid både undersökningen och inventeringen är helt rena från sot. Det kan bero på att benen har rengjorts medvetet innan de deponerades i graven. Brända ben från gravområdet har daterats till 130-390 e.Kr., vilket motsvarar romersk järnålder. Även några dåligt bevarade obrända delar av tänder från gräsätare, troligen ren, samt ben från abborre och oidentifierad fisk hittades i själva gravområdet.
Utöver graven undersöktes också den koncentration med skörbrända stenar som hittades redan vid fornminnesinventeringen. De visade sig komma från en grophärd, som utgör en nedgrävd eldstad. Invid grophärden hittades några benfragment som bland annat kom från får/get. Kol från grophärden har daterats till 160 f.Kr.-60 e.Kr., en tidsperiod som motsvarar förromersk järnålder, och är därmed inte samtida som graven.
Till skillnad från andra undersökta järnåldersgravar i Norrbotten är graven vid Räktjärv en kremering under flat mark. Övriga undersökta gravar från samma period utgörs av stensättningar med ett brandgravskick (se Liedgren & Johansson 2005, Norberg 2008). Flatmarksgraven i Räktjärv är idag att betrakta som unik, då vi enbart känner till en flatmarksgrav med kremering från denna tid. Om detta gravskick finns allmänt företrätt i övre Norrland under järnålder är svår att svara på, men om så är fallet skulle det kunna vara en förklaring till att så få gravar har hittats ifrån denna period i Norrbotten. Då de inte är synliga ovan mark är det en svårupptäckt fornlämningstyp, men jag skulle inte bli förvånad om det döljer sig gravar av detta slag under mossan här i Norrbotten.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Källor
Bennerhag, Carina & Palmbo, Frida. En brandgrav från romersk järnålder. Arkeologisk räddningsundersökning av Raä Töre 50:1, grav- och boplatsområde. Norrbottens museum, rapport 2015:16, Arkeologi. Dnr 129-2015
Liedgren, Lars & Johansson, Mats. 2005. An early Iron Age stone-setting from Lake Uddjaur in Arjeplog, Lapland. En lång historia: festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. S. 275-295.
Norberg, Erik. 2008. Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå universitet.
