Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

Då var det dags att avrunda året. Och för egen del har jag bland annat slagits med mygg i skogarna i Piteåtrakten, hittat otroligt goda kantareller och gamla älghorn i skogarna kring Piteå samt besökt Hakkas och Jokkmokk i höstskrud. Givetvis har intressanta arkeologiska fynd och undersökningar också gjorts i samband med besöken.

Rådhustorget i Piteå

Året för min del började med en förundersökning på Rådhustorget i Piteå. Inför 400-årsjubileet planerade kommunen placera ut belysningsstolpar på 12 platser på torget. Då ett stadslager från Piteås grundande finns registrerat på torgytan var vi tvungna att undersöka ytorna för stolparna med grävmaskin. Inför årets första uppdrag är man riktigt taggad som arkeolog. Förväntansfullt åkte jag och min kollega Lars Backman ut till Piteå i slutet av april.

Lars Backman övervakar schaktning vid ett av hålen för belysningsstolparna på Rådhustorget i Piteå. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Tyvärr visade det sig att det inte fanns några intakta kulturlager kvar på platsen. Det vi fann var omrörda lager försedda med äldre fynd som kritpipsskaft och keramik men kanske framför allt med modernt material som gullfiber, frigolit och lyktglas från bil. Torget har från grundandet av Piteå stad (1667) till idag haft olika beläggningar, alltifrån grus, asfalt och till kullersten. Vi tolkar det så att man vid asfaltering och kullerstensbeläggning planerat ut torgytan och därmed grävt bort det ursprungliga stadslagret. Men inga fynd är också ett resultat, även om det inte är lika kul och intressant….

Rådhustorget i Piteå under grävningsarbeten i april 2020. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Skogarna utanför Piteå

Säsongen fortsatte med utredning i skogarna utanför Piteå. Uppstarten av utredningen fick skjutas upp med två veckor eftersom tjäle och snö fortfarande höll omgivningarna runt Piteå i sitt grepp. Under utredningens gång fick vi se många fina lämningar, framför allt skogsbrukslämningar som tjärdalar och kolbottnar samt gårdslämningar med tillhörande fossila åkrar. Men det som på sätt och viss överskuggade hela projektet var alla dessa ….mygg. Se klippen nedan så förstår ni!

Myggorna var ivriga i skogarna runt Piteå. Filmklipp: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Myrar i Norrbottens inland är underbart vackra, och myggiga. Filmklipp: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Myggen tackade för sig genom att ge min arm blåmärken. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Myggjacka var ett måste i skogarna kring Piteå. På bilden ses arkeolog Mica Westerlund iförd myggmundering. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Det var faktiskt så mycket mygg att till och med projektledaren Frida Palmbo (som jobbat på Norrbottens museum i snart 15 år) reagerade och sa att hon aldrig upplevt något liknande. Jag minns speciellt en dag när vi återbesökte en gårdslämning att Frida suckade högt och utbrast: ”Vanligtvis brukar jag bli vemodig när jag besöker gårdslämningar och tycka det är trist att man lämnade platsen åt sitt öde…men i det här fallet förstår jag varför de lämnade gården” (med syftning på på antalet ivriga mygg som uppvaktade oss på platsen).

Svartbyn

Efter att ha avslutat myggbesöket i Piteås skogar gav sig min kollega Hanna Larsson och jag ut till Svartbyn utanför Boden. Här skulle ett antal mindre ytor utredas för Bodens kommun. Vädret var tungt. Det regnade mycket och skogsterrängen var snårig. Inget av direkt intresse påträffades. Mitt ute i skogen hittade vi dock en fin dörr med en skyffel vilket vittnar om mänsklig aktivitet under nyare tid. På ett annat ställe påträffades pottor, plåttunnor och en kaffekittel.

Ute i Svartbyns skogar påträffades denna dörr med en skyffel. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Pottor och metallföremål påträffades på en annan plats i skogarna i Svartbyns omgivningar. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Sammakko

I början av september åkte jag och kollegan Frida Palmbo upp till Sammakko, ett litet ställe utanför Hakkas, för att genomföra en arkeologisk forskningsundersökning. Frida, Lars och Mica hade nämligen påträffat en stenåldersboplats 2019 då de inventerat markberedda områden i Sammakko. Då markberedningen idag förstör lagerföljd och kontext till befintliga boplatser, men samtidigt gör det möjligt för oss att upptäcka boplatser då fynd genom beredningen kommer upp till markytan så kändes det viktigt för museet att få undersöka boplatsen i sitt befintliga skick. Denna vecka var utan tvivel den roligaste jobbveckan på hela året! Vi hittade massor av spännande fynd, hade fantastiskt väder och så fick jag flyga med drönare och filma samt ta bilder för 3D-modellering. I ett blogginlägg framöver kommer Frida att berätta mer om vårt besök i Sammakko så jag ska inte avslöja för mycket här, mer än att det var så kul att vi ibland glömde bort lunchen. Under vår vistelse i Sammakko spelade vi in en guidning om platsen och dess historia. Frida som är projektledare för undersökningen guidade medan jag spelade in guidningen. Ursprungligen hade vi tänkt livesända via Facebook i Sammakko men uppkopplingen på platsen gjorde detta svårt. Så det fick bli en film i stället. Guidningen kan du se här:

På förhöjningen närmast i bild ligger boplatsen som blev föremål för en arkeologisk forskningsundersökning i september 2020. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Vi grävde oss ned där det fanns fynd i ytan. Plastpåsarna visar var fynd påträffades. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ligga

Veckan efter Sammakkoundersökningen var det dags för Lars Backman och mig att skadedokumentera en stensättning i Ligga, Jokkmokks kommun. Graven har under årens lopp hamnat allt närmre strandbrinken i Stora Lule Älv på grund av regleringar av älven. Graven är nu i fara för att erodera ut i älven om inte erosionsskydd kommer på plats inom en snar framtid.

Stensättningen i Ligga ligger farligt nära strandbrinken på grund av regleringen av Stora Lule Älv. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

På uppdrag av länsstyrelsen i Norrbotten åkte vi upp med GPS och kameror för att mäta in stensättningen på nytt och fotografera den från alla möjliga vinklar. En fotogrammetriserie av stensättningen togs också för att sättas samman till en 3D-modell. Modellen är i dag publicerad på sketchfab.com och du kan se den här:

Alla uppskattade dock inte vårt besök. Lars hund Girjat tyckte vi var fruktansvärt tråkiga som tittade på några stenar i flera timmar, när vi istället kunde låta henne spåra upp älgar…

Lars hund Girjat blev mer och mer uppgiven ju längre dagarna gick. Varför titta på några gamla stenar när man kan spåra älg? Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Återbesök av omgivningarna kring Piteå

I slutet av september begav sig arkeolog Ida Lundberg och jag ut till de täta skogarna i Piteås omgivningar. Vi hade nämligen fått i uppdrag att snitsla de lämningar som påträffades och återbesöktes vid 2019 års utredning här. Först av allt måste jag erkänna att det var ljuvligt att vara ute i ett tämligen myggfritt landskap med drägliga temperaturer och hållbart väder. Rent av njutbart!! Det var kul att få återse lämningar som man själv varit med om att registrera året innan och kika på lämningar som kollegorna registrerat och som jag hittills bara fått se på bilder. Förutom trevligt arbete och sällskap så blev vi positivt överraskade av en kantarellfyndighet, mystiska djurspår och gamla fällhorn av älg. Vi såg också att snitsarna vi hängt upp vid lämningarna förra året i många fall tuggats sönder (speciellt de som satt i små tallplantor) eller blekts och nästan lösts upp av regn och vind. Vårt jobb kändes därför angeläget och nödvändigt.

Kantareller påträffades vid en av de återbesökta lämningarna. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Etta gammalt älghorn hör också till intressanta fynd som vi samlade på oss vid uppdraget i Piteåskogarna. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Detta var årets sista fältuppdrag för min del. Nu återstår att skriva rapporter, skapa 3D-modeller av arkeologiska undersökningsytor och lämningar samt jobba vidare med projekt inför det kommande året. Återstår bara för mig att önska er alla en riktigt god jul!

Vid tangentbordet: Jannica Grimbe, arkeolog

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog