Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga
Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.
Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.
Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?
Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.
Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.
Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.
Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida PalmboLeif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.
Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!
En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.
Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!
Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.
Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!
Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga
I augusti i år inledde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Ligga kraftverk i Stora Luleälven togs i drift 1954. På ett historiskt ortofoto från 1960-talet framgår det att strandlinjen har legat 8-9 m längre söderut än vad den gör idag. På grund av den ökade erosionen efter vattenkraftsutbyggnaden har älvbrinken sakta men säkert förflyttat sig allt närmare graven, och rödockra har tyvärr börjat rinna ut i erosionskanten ner mot Stora Lule älv. 2020 genomförde Norrbottens museum en skadedokumentation av platsen, som Jannica Grimbe berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragravar i Norrbotten
Vid skadedokumentationen konstaterades mycket riktigt att rödockra börjat erodera ut från graven, som på sikt därför riskerar att förstöras. Länsstyrelsen gav en konsult i uppdrag att under förra året titta på möjligheter att bygga upp ett erosionsskydd vid graven. Konsulten menade att detta skulle vara möjligt, men att det i så fall dels skulle kräva ingrepp i fornlämningen och dels skulle tillstånd enligt strandskydd och för vattenverksamhet behövas. Dessutom skulle ett erosionsskydd kräva underhåll och eventuell flytt i framtiden, vilket därmed skulle kräva finansiering även längre fram. Länsstyrelsen har därför bedömt att det mest hållbara för graven och den intilliggande boplatsen är att en räddningsundersökning genomförs, för att ta tillvara på den vetenskapliga information som finns på platsen innan det är för sent.
Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med att Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ägde rum i området 1994. Intill graven hittades även vad som bedömdes vara eldpåverkad sten, som är mycket vanligt förekommande på förhistoriska boplatser. Utöver att undersöka själva graven kommer vi även att undersöka ytor runt omkring, för att se om det finns någon relation till en omgivande boplatsyta.
Graven i Ligga är en stensättning, som är en typ av förhistorisk gravanläggning som är uppbyggd av sten och har en flack eller svagt välvd profil. Graven i Ligga ligger ca 165 meter över havet, och är idag både den nordligast och västligast belägna rödockragraven som hittills har hittats i Norrbotten. Det är dessutom den enda av rödockragravarna som ligger ovanför högsta kustlinjen, alltså det område som täcktes av havet efter inlandsisens avsmältning. Däremot är Liggagraven belägen invid Stora Lule älv, så när havet stod som högst i Jokkmokksområdet så fanns närmaste havsvik ca 2 mil åt sydöst, i höjd med Messaure. Därmed kan Stora Lule älv ha fungerat som en förlängning av denna havsvik.
Sedan tidigare är det bara två rödockragravar som har undersökts i Norrbotten. Det är arkeolog Lars Liedgren, som bland annat varit verksam vid Silvermuseet i Arjeplog, som under 1990-talet genomförde arkeologiska undersökningar av en rödockragrav vid Manjärv i Älvsbyns kommun och en rödockragrav i Västra Ansvar i Överkalix kommun. Båda dessa gravar har visat sig vara ca 7000 år gamla, och därför förmodas även Liggagraven vara lika gammal. I Sverige så har faktiskt stensättningar med rödockra bara hittats i Norrbotten, men även i Finland förekommer det stensättningar med rödockra från äldsta stenålder. Detta indikerar att det kan röra sig om ett gravskick som förekommer längs med Bottenvikskusten under äldre stenålder. Stensättningar med rödockra är faktiskt de äldsta uppbyggda gravmonumenten i Norden!
Jag är mycket tacksam över att Lars Liedgren ställer upp som bollplank och hjälper oss med räddningsundersökningen i Ligga. Det är mycket värdefullt att kunna utbyta tankar och diskutera metod och tillvägagångssätt med någon som har erfarenhet av att undersöka den här typen av fornlämningar. Ingen av oss arkeologer på Norrbottens museum har tidigare undersökt den här typen av fornlämning, och det är guld värt att få ta del av Lars Liedgrens kunskaper.
Den arkeologiska räddningsundersökningen finansieras genom Länsstyrelsen, men på grund av begränsade resurser så kommer arbetet att delas upp på åtminstone två år. Årets undersökning inleddes 15 augusti och pågick fram till den 1 september. Med mig i fält hade jag mina kollegor Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist. Några dagar hade vi även förmånen att ha med oss Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, som tagit semester för att få möjlighet att vara med vid denna undersökning. Även Tor-Henrik Buljo, en tidigare arkeologkollega, hälsade på oss en dag och hjälpte oss också under några timmar. Undersökningar av detta slag är ovanliga, så att fler arkeologer än vi vid Norrbottens museum är intresserade av projektet är inte förvånande och såklart väldigt roligt! Vi har dessutom haft besök av arkeologer från Västerbottens museum, Umeå universitet, intresserad allmänhet och historiker från Luleå Tekniska Universitet.
Då det bara är två gravar av den här typen som är undersökta sedan tidigare vill vi göra en grundlig undersökning där vi noggrant dokumenterar varje steg. En arkeologisk undersökning innebär ju ett borttagande av en fornlämning, som får leva kvar genom den dokumentation som upprättas vid undersökningen. Därför dokumenterar vi noga varje led av arbetet. Dokumenterar gör vi genom att beskriva i ord, fotografera, rita planer och profiler och genom noggranna inmätningar. Vi sållar all jord som grävs bort, för att även kunna hitta små fynd som lätt kan missas i samband med grävningen. Vi samlar också in prover för framtida analyser, som kommer att kunna ge oss mer kunskap om denna fornlämning efter att själva undersökningen är klar.
Inför och under den arkeologiska undersökningen har vi fått god hjälp av markägaren, Jokkmokks Allmänning. Inför undersökningen avverkades de träd som stod på och intill graven samt i området för den förmodade boplatsen. Genom att få bort träden kan vi få bättre dokumentation genom att vi slipper skuggor från träden på våra fotografier, men det ger oss också bättre möjlighet till inmätningar. Vi har dessutom fått hjälp med båttransport av vår fältutrustning till och från grävplatsen, vilket besparat oss en hel del tid då vi sluppit bära all utrustning. Den hjälpen har varit fantastisk, och vi hoppas på ett liknande samarbete nästa år!
Som ett första steg vid årets undersökning avtorvades stensättningen och en yta runt omkring denna, för att vi skulle kunna få en tydlig avgränsning av graven. När torven var borttagen krävdes det även en rensning av ytan, där rötter och kvarvarande organiskt material rensades bort så att stenpackningen framträdde tydligt. I gravens mitt och i några andra områden mellan stenarna syntes rödockrafärgad sand. Därefter genomfördes dokumentation av denna nivå, där vi bland annat fick hjälp från vår museifotograf Rúnar, som har flugit med drönare och fotograferat graven inför en framtida 3D-modell. Därefter satte vi ut en 1 meter bred profilbank genom graven, som tillsvidare kommer att sparas så att vi även kan dokumentera graven i profil. Därefter var det dags för oss att lyfta sten! Här behövde vi ha en plan, då graven kommer att rekonstrueras på platsen när själva undersökningen är klar. Därför flyttade vi det ytliga stenlagret, med hjälp av spett och handkraft, kvadratmeter för kvadratmeter. Stenen har lagts upp vid sidan av i samma ordning som de har legat, med laven på stenarna uppåt. Om vi hade lagt stenarna med laven nedåt mot marken så skulle laven börja dö. Det tar tid för lavar att etablera sig på stenar, så genom att spara de lavbeväxta stenarna kommer vi att kunna utföra en bättre rekonstruktion av graven.
Sammanlagt flyttade vi ca 400 stenar i detta skede, och ytterligare 400 stenar utan lavar togs bort och lades i en hög. Vi behövde ingen extra träning dessa arbetsdagar… Därefter behövde ytan rensas på nytt, då det framkom nya områden med torv där stenarna hade lyfts bort. Vid denna rensning framkom två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag. De ligger på var sin sida om gravens kortsidor, under det som vi bedömt som ytterkanten av stenpackningen. Detta gör att vi med säkerhet kan säga att dessa anläggningar med brända ben inte kan vara yngre än vad graven är, utan de är antingen äldre eller samtida. Brunfärgningarna visade sig innehålla stora mängder brända ben från matrester som har bränts. Vi har undersökt brunfärgningarna till 50 %, genom att vi har lagt en profil rakt över anläggningarna och grävt bort den ena halvan. Tanken är att resterande halva ska undersökas färdigt nästa år. Hanna, som även är osteolog (benexpert), kommer att titta närmare på benen nu i höst, men hon har kunnat se att det åtminstone rör sig om brända ben från däggdjur.
Vi hade i slutet av den första arbetsveckan besök av hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. De har sökt av området kring graven och i området runt boplatsen. Blixtra tränas i att markera för förekomst av brända ben (matrester, ej mänskliga ben) och hon markerade på ett antal platser kring graven och även inom ett område utanför denna. På tre av dessa platser har vi hittills kunnat bekräfta förekomst av brända ben. Blixtra markerade nämligen dels platserna för där brända ben påträffades i de mörkbruna färgningarna, men också på ett ställe mitt i graven där vi efter avtorvningen hittade några fragment av brända ben.
VI hann även få fram en tydlig avgränsning av rödockrafärgningen på ena sidan av profilen. Rödockrafärgningen kommer bli vårt fokus när vi fortsätter nästa års undersökning, i och med att denna bör kunna ses som en avgränsning av själva gravläggningen. Graven i Ligga är ungefär dubbelt så stor som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar, åtminstone sett till storleken på stenpackningen som är lagd ovanpå rödockran. Kanske kan detta tyda på att det finns två gravlagda individer bredvid varandra? Det blir mycket spännande att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år och se om vi kan svara på denna fråga. Vi kommer dessutom ha med oss en del resultat från årets undersökning och därmed mer kunskap till nästa år. De brända benen från anläggningarna på ömse sidor om graven kommer att analyseras osteologiskt. Då kommer vi få kunskap om vilka djur som varit en del av födointaget för de människor som vistades i området. Vi kommer också att skicka jordprover från dessa anläggningar för lipidanalys, för att se om det finns spår av andra fetter än vad som kommer från de brända benen. Dessutom kommer vi att sända brända ben för C14-analys och därmed få en datering på dessa anläggningar. Hur gamla är de? Kommer Liggagraven visa sig vara lika gammal som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar? Arkeologer från Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet har besökt oss och tagit en del jordprover från både rödockran i graven och från de förmodade boplatsen. Deras analyser kan förhoppningsvis bland annat ge oss indikationer på var vi bör undersöka ytor inom boplatsområdet. Hanna, som inte bara är osteolog utan även miljöarkeolog, kommer att göra makrofossilanalyser på jordprover från brunfärgningarna. Det blir spännande att se om hon hittar något intressant i dessa jordprover!
Årets undersökning avslutades med att vi har lagt igen undersökningsområdet med markduk. All jord som vi har grävt bort vid årets undersökning har skottats in i sandsäckar, som har lagts ovanpå markduken längs med profilen på ömse sidor, för att förhindra denna från att rasa ut. Därefter så har markduken förankrats med stenar från högarna med fyllnadssten som vi lyft upp ur graven. Nu håller vi tummarna för att igenläggningen är tillräcklig och att erosionen inte ställer till med några skador inför vår fortsättning under nästa år. Årets fältsäsong är snart till ända, men vi längtar redan tills nästa år då vi kan fortsätta undersökningen i Ligga!
Det kändes vemodigt att lämna grävplatsen i Ligga när vi inte är klara, men vi är glada över tre fantastiska fältveckor och med årets insats. Vi ses igen nästa år!