Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

Hej på er!
Mica Vesterlund heter jag och jobbar för tillfället min tredje säsong som fältarkeolog på avdelningen Kulturmiljö på Norrbottens museum här i Luleå. Idag gör jag debut som bloggare, och hade tänkt berätta lite mer ingående om det stenmaterial som har påträffats på en boplats i Sammakko i höstas. Boplatsen i Sammakko är mesolitisk (från äldre stenålder) och är en av de äldst daterade boplatserna inom Norrbottens län.

Ni besökare som återkommer till denna hemsida och kontinuerligt läser de senaste blogginläggen har knappast missat Kulturmiljös senaste forskningsundersökning i Sammakko, Gällivare kommun.
Under hösten 2019, när jag hade praktik på Kulturmiljö fick jag nämligen följa med arkeologerna Frida Palmbo och Lars Backman på ett inventeringsprojekt som bl.a. tog oss norröver till Gällivare kommun. Projektet gick ut på att inventera markberedda skogsområden i jakt efter sönderkörda, oregistrerade fornlämningar. Boplatsen i Sammakko upptäcktes då brända ben och avslag i kvarts dök upp i markberedningsspår. Med tillåtelse från länsstyrelsen samlades brända ben in för en 14C datering och resultatet påvisade ca 7000 f. Kr (Palmbo 2019).

Mer information om boplatsen i Sammakko hittar ni här:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

I september 2020 utförde arkeologerna Frida Palmbo och Jannica Grimbe en arkeologisk forskningsundersökning av boplatsen. Det är nu stenmaterialet från undersökningen som jag försöker registrera och dokumentera via ett program som heter Intrasis. Jag påminner att i skrivande stund så är inte hela material registrerat. Några av fynden ligger fortfarande kvar i sina fyndpåsar och väntar på att fyndregistreras. Jag kommer därför bara att skriva om det material som är fyndregistrerat – än kan vi hitta mer spännande saker! 🙂

Bild från den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Sammakko. Fyndpåsar visar påträffade fynd som ska mätas in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Än så länge så är det vanligaste påträffade råmaterialet inom boplatsen i Sammakko kvarts. Kvarts är ett av jordens vanligaste förekommande mineraler och är dessutom ett väldigt hårt material. Just p.g.a. att råmaterialet är vanligt förekommande i berggrund och att det är så pass hårt har det varit ett attraktivt råmaterial att bearbeta och tillverka redskap av under förhistorisk tid (Lindgren 2004). I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991). Några fynd av genomskinlig bergkristall har påträffats i Sammakko, men mestadels av kvartsen är vit. I vissa fall går färgen över till ljusgrå och gul. 

Fyra avslag av vit kvartsit från Sammakko. Det översta avslaget övergår i genomskinlig bergkristall. Avslagen är lagda på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Inom boplatsen har också råämnet kvartsit påträffats. Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen, men den kan också vara vit. (Lundegårdh 1991). Av de fynd som har registrerats som kvartsit är majoriteten mörka föremål. Färgerna går mot grå och svart.

Ett avslag av grå kvartsit från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

När det kommer till självaste artefaktkategorierna så är avslag det vanligaste förekommande föremålen inom stenmaterialet från Sammakko. Vilket inte är så konstigt, eftersom avslag är spill som har slagits av stenstycken när människor har försökt tillverka redskap. Avslag kan också vara retuscherade/bearbetade i efterhand.
Några av föremålen har också fått gå som avfall eftersom de exempelvis inte har haft tydliga slagspår. Dessa föremål kan t.ex. vara krossad kvarts.
Förutom avslag och avfall har någon enstaka kärna och en skrapa påträffats. Skrapor har använts för att bearbeta olika material, t.ex. ben, skinn och trä. På bilden nedan ser ni slagspår och retuscher på skrapans vänstra sida.

En skrapa av vit kvarts från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Att få arbeta med arkeologiska samlingarna är väldigt intressant och lärorikt. Många timmar har gått åt att vrida, vända och stirra på olika stenar i jakt på slagspår och sedan kunna klura ut vad som är vad. Men allt har sin tid, och med tid kommer erfarenhet. Framöver ser jag fram emot att lära mig mer om olika stenslagningstekniker.

Jag vill härmed tacka för mig.
Mica Vesterlund, arkeolog.

Referenser:

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm Studies in Archaeology 29. Stockholm: Stockholms Universitet. Arkeologiska Institutionen.

Lundegårdh, Per H. 1991. Stenar i färg. 9. uppl. 2. Tr. Stockholm: Nordstedt Förlag AB.

Palmbo, Frida. 2019. Skogsbrukets påverkan på fornlämningar 2019. Norrbottens museum, Rapport 2019:9. Luleå: Norrbottens museum.

Kangosboplatsen och den döda älvfåran – början på Mellan is och hav-projektet

”Hej, det är Carina. Var är du någonstans?” Carina Bennerhags röst hördes i min mobiltelefon.
”Jag jobbar på Coop Forum nu under vintern. Står högst upp på en stege och lastar matvaror på en hylla.”
”Gå ned från stegen, så att du inte faller ned. Vi har fått dateringen på Kangos-boplatsen och den är gammal. Mycket gammal…”

Ungefär så minns jag att telefonsamtalet började någon gång på vintern 2004/2005. Då växlade jag fortfarande mellan arkeologijobb på sommaren och vinterjobb på Konsum i Skellefteå. Det är en nödvändighet för de flesta arkeologer i början av karriären att ha ett extrajobb vid sidan av, för att kunna försörja sig. (Eftersom jag då ”bara” varit yrkesverksam sedan 1996 var jag fortfarande att betrakta som ung i branschen).

Boplatsen som ligger 3,2 km norr om Kangos och ca 45 km nordväst om Pajala, upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1993. (I fornminnesregistret FMIS heter boplatsen Raä Junosuando 22:1). I vegetationsfria markskador intill väg 886 mellan Kangos och Huukanmaa påträffades kvartsavslag och brända ben. Vi åkte dit sommaren 2004 för att göra en förundersökning med anledning av att landsvägen skulle breddas. Uppgiften var att avgränsa boplatsens storlek inom det tänkta vägarbetsområdet och ta reda på vad det var för typ av boplats och hur gammal den var.

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Vid grävningen påträffades boplatsmaterial i en sträcka av ca 15 m längs med vägen från norr till söder. Hur stor boplatsen var österut vet vi inte eftersom vi inte hade tillstånd att gräva utanför det område som skulle påverkas av vägbreddningen. Mängden boplatsmaterial var mycket litet i förhållande till de ytor vi grävde och boplatsen gav intryck av att vara en tillfällig boplats, alltså ett tillfälligt läger.

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Boplatsen hade bearbetat stenmaterial av kvarts och kloritskiffer (samma typ av stenmaterial som påträffades år 2009 på boplatserna i Aareavaara). Där fanns också en städ-sten, alltså en sten som tjänat som underlag för ”stensmeden”. Inga andra stenar fanns i den sandiga marken och det var tydligt att den här litet större stenen fått krosskador på en sida, mot vilket den sten som bearbetats hållits, samtidigt som smeden slagit till med en knacksten (hammarsten). På platsen fanns två skilda koncentrationer med avslagsmaterial från stenbearbetningen. Däremellan var det tomt.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

En anläggning upptäcktes vid den ena avslagskoncentrationen och den grävdes delvis ut. Anläggningen var en liten härdgrop med innehåll av rödbränd sand, några få flagor av träkol, samt fragment av brända ben. De fragment som gick att artbestämma kom från gädda och ren. Två dateringar gjordes efter grävningen. Den andra för att kontrollera att den första verkligen stämde. Dateringarna visade att boplatsen användes för ungefär 9800 år sedan. Det var detta som Carina ville berätta för mig där jag stod på stegen.

Silvermuseet i Arjeplog hade några år tidigare grävt en ungefär lika gammal boplats i närheten av Arjeplog (Dumpokjauratj-boplatsen), men detta var den första tidigmesolitiska boplats som hittats relativt nära den dåtida Östersjökusten. Kangosboplatsen gjorde att vi på Norrbottens museum fick upp ögonen för möjligheten att hitta gamla boplatser ännu närmare den dåtida kusten. Kangosboplatsen ligger ungefär 249 m ö h, vilket innebär att den låg ovanför den högsta kustlinjen, som vid den här tiden redan snabbt hunnit dra sig tillbaka. Lainioälven bör dock med kanot eller enklare båt ha varit en bra färdväg till den dåtida kusten några mil nedströms. Om så gamla boplatser som den vid Kangos fanns, borde det ju kunna finnas möjlighet att hitta lika gamla boplatser eller äldre vid den äldsta kustlinjen. Carina Bennerhag och jag började därför resonera om möjligheten att hitta tidigmesolitiska kustboplatser, sådana som låg ”Mellan is och hav”, mellan glaciären och den dåtida Östersjön.

I det resonemanget föddes Mellan is och hav-projektet. Vi gjorde en riktad inventering i ett försök att hitta sådana glaciärnära kustboplatser för att göra 14C-dateringar sommaren 2006, genom att använda högsta kustlinjen som riktmärke och fornminnesregistret som hjälpmedel att snabbt hitta boplatser som redan var kända och som hade bekräftade fynd av brända ben att datera. Vi tittade på lägen där havet kunde ha bildat bra vikar med lämpliga boplatslägen och där färskvatten i form av glaciärälvar runnit ut i havet (i själva verket var Österjön då i ett sötvattenstadium, kallat Ancylussjön). Av de fem eller sex boplatser vi daterade år 2006 var endast en från mesolitkum och den var inte alls lika gammal som den i Kangos. Vi lät Mellan is och hav-projektet vila, men jag hade det ändå i mina tankar de följande åren. När Frida Palmbo och jag sommaren 2009 hittade Aareavaaraboplatserna var det någonting som fick min hjärna att ropa: ”Mellan is och hav!” Aareavaara visade sig vara ungefär 900 år äldre än Kangos och vi hade hittat den första boplatsen vid den tidigaste Norrbottenskusten, alldeles intill den bortsmältande glaciären.

Nu i efterhand inser jag att Kangos för mig var en startpunkt för ett brinnande intresse för de tidigaste mesolitiska boplatserna som visar hur tätt inpå inlandsisen människor levde. Ett frö till intresset började nog spira i mina tankar redan vid grävningen i Dumpokjauratj. Jag var en av de arkeologer som anställdes av Silvermuseets Ingela Bergman till den grävningen. Summan av alla tidigare erfarenheter gjorde att det klickade till i min skalle när Frida och jag hittade boplatserna i Aareavaara.

Både Kangos och Dumpokjauratj ligger i att landskap som kraftigt förändrats av landhöjning och ”sjötippning”. Silvermuseet kunde i det projektet som Dumpokjaruatj var en del av, visa att den olikformiga landhöjningen (där landet stiger snabbare i öster än i väster), gjort att sjöar tippats västerut och att vattendrag bytt riktning. Det gör att riktigt gamla boplatser inte längre ligger vid strandkanten av nutida sjöar eller vattendrag. För de äldre Aareavaaraboplatserna spelar detta med landtippning mindre roll eftersom de låg vid strandkanten av Ancylussjön på en ö vid utflödet av en glaciärälv. Där är det landhöjningens påverkan på östersjökusten som har påverkat landskapet mest. Landtippningen har däremot en stor betydelse för Kangosboplatsen (på samma sätt som Silvermuseet visat för Dumpokjaurajboplatsen) och landtippningen har också stor betydelse för hur man ska leta efter de äldsta boplatserna över hela Norrbotten, på de marker som finns ovanför högsta kustlinjen.

Kangosboplatsen ligger på en sandig höjdrygg. I sin förlängning sträcker sig höjdryggen ut som en udde i den meanderslingrande Lainioälven i väster. Norr och söder om boplatsen finns myrar som med stor sannolikhet varit tidigare älvfåror av Lainioälven. Det blir extra tydligt när man tittar på flygfoto över området. Se här på bilden hur de brun-rosa myrarna sträcker sig genom landskapet. Man kan se gamla meanderslingor från Lainioälven nästan lika tydligt som dagens öppna vatten (det svarta). Kangosboplatsen låg förmodligen närmare öppet vatten än vad dagens Lainoälv visar eftersom älven har flyttat sig västerut.

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Om vi har möjlighet att titta på ortofoton redan i ett planeringsläge inför våra fältarbeten, kan vi redan där peka ut områden som ser intressanta ut. I kombination med jordartskartor som visar glaciärälvar blir förarbetet riktigt inspirerande. Gamla döda älvfåror ger oss möjlighet att hitta boplatser från den tid när älvarna var levande i de fårorna. Den typen av boplatser som fortfarande kan få mig att bli så upphetsad att jag riskerar att ramla ned från stegar.

Vid tangentbordet denna soliga och mycket varma fredag.

Olof Östlund

Om Kangosboplatsen kan du läsa mer i Norrbotten 2005 (Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museums årsbok 2005

Vill du läsa mer om Aaravaaraboplatsen? Föjlande länk leder dig till tidigare blogginlägg: http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/