Våtmarksarkeologi

Det är sällan som man arkeolog får möjlighet att utsträcka sina efterforskningar i förhistorien till våtmarksmiljöer, detta trots att många fantastiska fynd framkommit i just dessa miljöer. Ofta gjordes denna typ av fynd under första halvan av 1900-tal vid sjösänkningar, torvtäkter, dikesgrävning, plöjning eller någon annan form av markarbeten i våtmarker eller torrlagda våtmarker. Åsa Lindgren har i ett tidigare inlägg bloggat om varför dessa typer av fynd sällan görs idag och behovet av försiktighet vid ingrepp i våtmarker av olika slag.

I år fick dock undertecknad att i Norrbottens museums regi genomföra en utredning i just våtmarksmiljö. Utredningen företogs för att utreda ifall en planerad vägbyggnad av Trafikverket skulle påverka eventuella lämningar i de våtmarker som man skulle bygga i. I de utredningsområden som omfattades har man bl.a. hittat en vikingatida pilbåge av samisk typ, den s.k. vibbybågen, som hittades 1921 i Vibbymyren. Denna är C14-daterad med två sigma till 1010-1260 e.Kr. Vid en hastig granskning av strandlinjeförskjutningen verkar en vikingatida datering vara troligast om bågen har deponerats i vatten. Det har framförts en del tankar om varför pilbågar hittas i myrmarker,  rent funktionsmässigt har en del arkeologer förfäktat att det rört sig om rent slöjdtekniska skäl. Denna hypotes har man kommit fram till utifrån behandlingen av råämnena till de samiska tjurvedsskidorna som man stack ned i myrmark för att lättare kunna formas och böjas.

Lycklig arkeolog får köra grävmaskin. © Norrbottens museum

Tanken är då att detta även gäller för råämnen för tillverkning av pilbågar. Problemet med detta är att i princip samtliga fynd av samiska pilbågar indikerar att de nedlagts intakta i myren och att detta inte har någon slöjdteknisk bakgrund då själv deponeringen i myren skulle ha löst upp limmet i konstruktionen och därmed förstört bågen. Enligt andra hypoteser bör det snarare röra sig om offer eller rituella nedläggningar i våtmarkerna då pilbågen i samisk föreställningsvärld troligen innehade en rituell funktion, något som bl.a. indikeras av att gudarna Juksakka och Leibolmai ofta avbildas med pilbågar i händerna.

Tyvärr resulterade denna utredning i våtmarkerna vid Vibbyn inte i några lämningar denna gång. Det visade sig att dikningen och den påföljande brukningen av marken har i princip utraderat det tidigare torvlagret, dikningen har också torrlagt marken och sänkt grundvattennivån och därmed brutit den syrefattiga miljön. Torrläggningen av markerna har också medfört att den underliggande sulfidleran oxiderat och därmed skapat det som kallas för sura sulfatjordar som förutom att de försurar miljön också skapar betydligt sämre bevaringsförhållanden. Som arkeolog önskar man sig att efterundersökningar hade gjorts när fynden hittades…

Avslutar mitt en vecka sena blogginlägg med ett artikeltips om ett annat våtmarksfynd: en hel här som offrats i en mosse i Danmark vid kristi födelse. Arkeologer vid bl.a. Aarhus Universitet har hittat lämningar efter minst 200 människor i våtmarken, arkeologi på djupet då man måste gräva sig 2 m ned från nuvarande vattenyta.

Trevlig helg! //Nils Harnesk

Ringspännen- manligt, kvinnligt, samiskt

Under vikingatid-tidigmedeltid (ca 800-1150) förekommer en smyckeform som kallas ringspännen. De är formade som en ring och tillverkade i brons eller silver. De kan vara relativt enkla till sin utformning men även mycket avancerade. De förekommer i hela östersjöregionen. En lustig detalj är att de på östra sidan Östersjön i huvudsak hör till kvinnodräkten medan på den västra hör de till mansdräkten. Det vet vi då de förekommer i gravar som könsbestämts, tex i Luisatari i Finland och Koppasvik på Gotland. Typen av spänne förekommer också i samiska gravar från Nord-Norge och i metalldepåer som Mörtträsk i Västerbotten och Unna Saiva i Lappland.

Det spänne vi ska titta närmare på  är tillverkat i silver. Det är ca85 mmi diameter stort. Själva bygeln är platt med en ås mitt på. Dekoren på bygeln består i ett tand-mönster och punsade cirklar. Bygelns ändar är uppböjda och har fått en platta upptill, de kallas ändknoppar. Spännets nål har försvunnit, endast fästedelen finns kvar. Den har också en dekor av inpunsade cirklar men inget tand mönster utan streck istället. Nålen har sannolikt varit lite längre än diametern på själva bygeln, alltså så där en minst100 mm. Själva nålen har dock gott av och blivit fast satt vid fästet igen med två brons nitar en gång i tiden. Endast den ena niten finns kvar.

Image

Foto: Lars Backman © Norrbottens museum

Ringspännen, särskilt de i denna storlek har oftast använts för att hålla ihop ett ytterplagg som en mantel. Man stack spännets nål genom tyget och låste fast det genom att vrida bygeln så nålen vilade på spännets bygel och dessutom hindrades från att glida ned av ändknopparna. En ganska fiffig konstruktion.

Som jag skrev ovan hör dessa spännen till mansdräkten på västra sidan östersjön och kvinnodräkten på den andra. Här i norr har vi inte samma referensmaterial att studera så vi vet inte riktigt hur det använts. De flesta ringspännen här är hittade i metalldepåer som Rautasjaure och Unna Saiva. Därför vet vi att ringspännen användes men inte riktigt hur. I Norska Finnmark har några spännen hittats i gravar men då vid tex höftpartiet på de gravlagda och åtminstone då inte hållit ihop någon kappa under hakan eller på axeln som på Gotland eller i södra Finland. Beror detta på att man inte haft den typ av kläder som längre söderut och därför använde spännet på något annat vis eller tyckte man bara att de passade bättre i någon annan funktion? Det vet vi inte idag, men med lite tur kan vi kan ju hitta något i morgon så vi blir klokare.

Vid tangentbordet idag:

Lars Backman

 

Läsa mera

De Samiska metalldepåerna år 1000-1350 – I Zachrisson

Vikingatida ringspännen från Gotland – A Carlsson

Luistari II, The Artifacts – P – L Lehtosalo Hilander

Gotlands Vikingatid (I Gotland Vikingaön) – L Thunmark – Nylen