Fältdagbok Silbojokk 2016 – första veckan

Temat för det här blogginlägget bestämdes av en slump, eller snarare av vädret. Den 7 juni kom vi upp till Vuoggatjålme i Arjeplogs fjälltrakter, vår hemvist de senaste tre veckorna. Vi, det är Lars Backman, Frida Palmbo, osteolog Ylva Bäckström och undertecknad. Vi var där för att fortsätta undersökningen av begravningsplatsen i Silbojokk.

Tisdag 7 juni

Efter diverse logistiska övningar och packande av bilar styrde vi glada i hågen väg 95 västerut. I Luleå var det 20 grader varmt och allmänt behagligt. Längs vägen gjorde vi ett stopp i Korsträsk, för att reka förutsättningarna inför ett annat uppdrag vi har på gång. Varmt och skönt men myggen anföll, så vi drog snabbt vidare. Närmare Arvidsjaur började det regna så smått och temperaturen hade sjunkit till elva grader. In på macken i centralorten för nödiga ärenden – det gäller ju att hålla vätske-, socker- och saltnivåerna på rätt nivå (bubbelvatten, choklad och chips inhandlades). I Arjeplog blev det ett lite längre stopp för proviantering, sen var det bara sista biten kvar.

Vid Ringsele tornar orsaken till vår resa upp sig – dammen som reglerat sjön Sädvajaure sedan 1940-talet.

Dammen som reglerar sjön Sädvajaure, vid Ringselet.

Dammen som reglerar sjön Sädvajaure, vid Ringselet.

Erosionskanten längs Sädvajaures stränder är inte vacker, men ovanför ses skir grönska och snöklädda fjäll i bakgrunden. En bit ovanför vattnet anas den gamla vägen.

Erosionskanten längs Sädvajaures stränder är inte vacker, men ovanför den ses skir grönska och snöklädda fjäll i bakgrunden. En bit ovanför vattnet anas den gamla vägen.

Vi är nu i fjällnära skogsmiljö och det är vackert som vanligt, bortsett från erosionskanten längs stränderna. Ställvis ses den gamla vägen, där den gick innan senaste dämningen av sjön. Om några veckor är dammen full och Sädvajaure ser ut som en vanlig sjö!

Skönt att sträcka på benen igen framme i Vuoggatjålme och boendet. Efter att ha installerat oss tittade vi ut och konstaterade att det yrde lite snö utanför fönstret. Termometern visade fem plusgrader, men i vinden kändes det som minus fem.

Onsdag 8 juni

Tanken var att vi idag skulle påbörja arbetet i Silbojokk, men vädrets makter ville tydligen annorlunda. Klass 1-varning är utfärdad för Norrbottens kust- och fjälltrakter. Vindmätaren vid Roparudden visar på ca 15 m/s och runt 20 m/s i byarna. Det är inte läge att ge sig ut på sjön! Det blir att sitta inne och jobba med annat vi plockat med oss istället. För min del blev det bland annat början på detta blogginlägg.

Utsikten från köksfönstret. Sjön Vuoggatjålme är full med vita gäss och björkarna svajar rejält i vinden.

Utsikten från köksfönstret. Sjön Vuoggatjålme är full med vita gäss och björkarna svajar rejält i vinden. Några snöflingor yr förbi då och då.

Vi fick nästan nackproblem av att hela tiden vrida huvudet för att titta ut och se om vinden mojnat och om det blivit färre gäss på vattnet. I statistiken för dataanvändningen på mobilen gick SMHI snabbt upp till andraplatsen på listan. Men inte slutade det blåsa för det…

Torsdag 9 juni

Vaknade vid 6-tiden och tyckte att det lät bra. Ingen vind som rev i björkarna utanför och inte bände det i huset heller. Blev riktigt pigg av tanken att vi skulle kunna komma över sjön och kunna börja jobba. Sen tog vinden i och grusade de förhoppningarna. En titt på väderprognosen gjorde inte humöret bättre. Det ska inte lugna sig förrän i natt.

För att muntra upp oss lite, tog vi en långlunch ute och gick upp längs en av områdets vandringsleder. Målet var raststugan Tjidtjak, vilken ligger på gränsen till kalfjället en bit NV om Vuoggatjålme. Det är en ganska behaglig promenad, längs en markerad led. Dock en stigning på 55 höjdmeter, så vi fick upp flåset och kroppsvärmen. Vinden svalkade dock bra där uppe ovan björkarna.

Lunch vid Tjiktjac-stugan, med utsikt över sjön Vuoggatjlme och snöklädda fjäll.

Lunch vid Tjidtjak-stugan, med utsikt över sjön Vuggatjlme och snöklädda fjäll.

Vi hittade en förvaringsanläggning som inte finns registrerad i Fornsök. Det kollade vi upp när vi kom ”hem” till stugan igen, så vi får kanske ta en tur till för att registrera den…

En förvaringsanläggning invid en bäck.

En förvaringsanläggning invid en bäck.

Vi såg även några smalnäbbade simsnäppor, till mina fågelskådande kollegors förtjusning. Ok, jag tyckte också att de var fina och kul att se!

Mina fågelskådande kollegor Lars Backman och Ylva Bäckström kikar på smalnäbbade simsnäppor.

Mina fågelskådande kollegor Lars Backman och Ylva Bäckström kikar på smalnäbbade simsnäppor.

Två smalnäbbade simsnäppor.

Två smalnäbbade simsnäppor.

Fredag 10 juni

Äntligen lugnare på blåst-fronten, så att vi kunde komma ut en sväng. Packade med så mycket utrustning som vi kunde bära utan att gå två gånger och mötte upp vår båtskjuts vid Roparudden. På plats i Silbojokk började vi med att gå över undersökningsområdet – begravningsplatsen och dess omgivning – för att se hur erosionen betett sig sedan förra året och lokalisera eventuella fynd.

DSCN0001

Resultatet av 2015 års igenläggning av en undersökt grav. Sandsäckarna ligger kvar med ett undantag av en smitare en bit ned i slänten. Till vänster i bild ses röda pappersband där frameroderade fynd markerats.

Vi hittade inte så många fynd, vilket kändes bra. Det betyder att det inte är så många gravar som förstörts och eroderat ut i Sädvajaure sedan 2015. Roligt var att vi hittade vårt första mynt, inom det vi tolkar som den andra kyrkan. Vi kunde dock inte se något daterande mönster på den, det får vi hoppas kan framträda vid konservering!

Mer än så hann vi inte med första veckan, annat än att ta oss hem till Luleå för helgen. Fortsättning på fältdagboken följer inom kort…

Trevlig midsommar!!

/Åsa Lindgren
Arkeolog

Kalix kopparbruk

Det här inlägget kommer att handla om ett besöksmål, så jag hoppas att det blir en fin sensommar/höst, som kan inbjuda till utflykter i skog och mark! Platsen jag ska berätta om är en liten doldis bland de Norrbottniska bruken, nämligen Kalix kopparbuk och de tillhörande gruvorna på Bruksberget och Pahtavaara. Här bedrevs verksamhet under perioder från mitten av 1600-talet till en bit in på 1900-talet.

Här ligger Kalix kopparbruk

Här ligger Kalix kopparbruk

Kalix kopparbruk ligger vid Moån, cirka två mil norr om Kalix, mellan Lappträsk och Korpikå (se karta). För att komma dit åker man via Bodträsk by och strax söder om sjön Bodträsket. Det kan vara lite knepigt att hitta rätt skogsbilväg, men väl framme vid den lilla parkeringen är stigen markerad och skyltad. Till hyttlämningarna är det ca 2 km att gå och på vägen passerar man flera kolbottnar, Bruksberget med sina gruvhål och skrotsenshögar, samt bebyggelselämningar. Stigen är lättgången, då den är spångad över fuktigare partier och över myrarna har nya kavelbroar anlagts.

Lämningarna efter hyttan, invid Moån. Foto: Sten Wikström, © Norrbottens museum

Lämningarna efter hyttan, invid Moån.
Foto: Sten Wikström, © Norrbottens museum

Informationen om Kalix kopparbruk är något sporadisk i de historiska källorna. Det är bland annat osäkert när de första fynden av koppar gjordes och av vem. Omkring 1660 verkar dock verksamheten komma i gång med en huggsexa, då olika intressen strider om rättigheterna till fyndigheterna. Det är två borgare från Torneå, handlaren Arendt Grape och bröderna Momma å ena sidan och Torneå stad med borgmästaren i spetsen å andra sidan. Detta kan tyckas märkligt då de senare på grund av okunskap och brist på kapital misslyckats i sina försök att driva Junosuando gruvor (nuvarande Masugnsbyn) ett par årtionden tidigare. Den som då tog över den verksamheten var just Arendt Grape som tillsammans med bröderna Momma kom att bli framgångsrik inom Tornedalens bruksrörelse. Grape arrenderade Torneå och Kemi lappmarker, och tog in skatter in natura från detta område. Bröderna Momma hade i sin tur arrende på kronoinkomsterna för Över- och Nedertorneå socknar, samt att de vid sina bruk (bland annat Kengis) hade bodar där handel bedrevs dels med brukarbetarna, men även med områdets bönder och samer. Detta hade naturligtvis sina effekter på handeln i Torneå, vilket kan förklara stadens intressen i Kalix kopparbruk.

Skrotstenshögar nedanför Bruksbergets gruvor

Skrotstenshögar nedanför Bruksbergets gruvor.
Foto: Åsa Lindgren, privat

Efter ett antal turer och skrivelser mellan de inblandade och bergskollegiet löstes tvisten genom att de stridande parterna tillsammans bildade ett bolag som drev verksamheten. Satsningen tog ordentlig fart direkt och en karta från 1661 visar att det på platsen byggts upp flera arbetarbostäder, stall, rosthus, smedja och naturligtvis damm och smälthytta. Här fanns också kålgårdar (odlingsytor) och en kvarn. För transporterna mellan gruvorna och hyttan anlades kärrvägar, med kavelbroar över myrarna. Därefter har verksamheten vid Kalix kopparbruk bedrivits periodvis ända fram till början av 1900-talet.

Ett av gruvhålen på Bruksberget.

Ett av gruvhålen på Bruksberget.
Foto: Jennie Sjöholm, privat

De senaste insatserna vid Kalix kopparbruk har varit av kulturhistorisk karaktär. 1986 utfördes arkeologiska undersökningar på platsen av Institutet för lappmarksforskning. Därefter har området tillgängliggjorts inom ramen för Länsstyrelsens fornvårdsprogram, nu senast 2005 med nya skyltar och informationstexter.

En kavelbro och informationsskylt. Foto: Åsa Lindgren, privat

En kavelbro och informationsskylt.
Foto: Åsa Lindgren, privat

Nu ska jag inte uppehålla dig längre – det är dags att packa för en liten utflykt i Kalixtrakten!

/ Åsa Lindgren
Arkeolog