Nu kommer fjärde delen i serien om Silbojokks fascinerande historia. Nu i jultider passar jag på att berätta om missionsarbetet som Silbojokks präster fick till uppgift. Riksrådet Carl Bonde skriver i ett brev till rikskansler Axel Oxenstierna med anledning av fyndet av silver på Nasafjäll: ”… vilket är en orsak att Guds ord där ibland de vilda människor rätt predikat och lärt bliva skall.” Man menade att det var gud som visat på silverfyndigheten, för att han ville att samerna skulle kristnas. Idag (och särskilt för en icke troende som jag) låter det helt befängt, men på den tiden hade man en helt annan syn på saker och ting och religionen genomsyrade vardagen!
De historiska uppgifter som finns är ofta hämtade ur rättsliga protokoll. Genom dem kan vi få en inblick i hur missionsarbetet gick till och vilket motstånd det mötte. Såhär i efterhand kan vi konstatera att metoderna, som ofta byggde på skrämselpropaganda och avskräckande exempel, inte var så effektiva.
Vid ting i Piteå 1682 stod en handfull samer till svars för hednisk vidskepelse då de offrat till de gamla gudarna för att få jaktlycka. Samtliga erkände, men vägrade att överge sina förfäders sedvänjor och hednatro. Kyrkoherdarna uppmanade dem att sluta med avguderiet och befallde dem att lämna ifrån sig sina avgudar – annars skulle de stängas av från nattvarden och straffas. Det här skrämde dock inte samerna, de intygade istället att de varken ville eller kunde överge sina traditioner. Så småningom blev kung Carl XI varse om att missionsarbetet inte gett det resultat som man hoppats på. Han befallde 1685 att saken skulle undersökas närmare, vilket ledde till en rad rättsliga förhör av samer. Resultatet var nedslående, så kungen skrev ett brev till berörda myndigheter med en önskan om att fler kyrkor skulle byggas. Några år senare tas beslutet om att kyrkan i Silbojokk skulle byggas upp igen (se tidigare inlägg).
Gravyr föreställande en samisk offerceremoni, ur Cérémonies av Bernard Picart (1673–1733). Hämtad från Wikimedia Commons.
Vid den här tiden var Eric Petri Noræus kyrkoherde i Silbojokk och till sin hjälp hade han sin son, Per Noræus Fjellström eller Herr Per som han även kallades. Herr Per var ökänd för sin hänsynslöshet och för att tvinga till sig allehanda värdesaker från samerna, till exempel silver och renstekar. Han sålde även brännvin till samerna (här kan man ana ett visst samband).
Herr Per figurerar i flera fall som tydligt visar på konflikten mellan samernas starka traditioner och kyrkans försök att omvända dem till den kristna tron. Ett fall handlar om den 60-årige samen Erik Eskilsson, som var allmänt känd för att utöva hednisk religion. Vid ett besök i kyrkan i Silbojokk hade han efter Herr Pers predikan mot avguderi och offrande uttalat följande: ”Det är underligt, att han vill skälla om vårt avguderi, han må veta att vi aldrig övergiva våra förfäders sätt”. Någon i församlingen hörde detta och underrättade prästen, som sedan gjorde ett besök hemma hos Eskilsson. Där hittade han flera trägudar och ett avgudaaltare. Herr Per försökte få med sig Eskilsson i bön, men utan resultat. Innan prästen återvände till Silbojokk rev han Eskilssons avgudaaltare och tog med sig en trägud och en spåtrumma. Tillsammans med två andra samer från vistet begav sig Eskilsson efter prästen och hans följe och när de hann ikapp dem uppstod ett bråk som skulle få rättsliga följder. Eskilsson tog med hjälp av sina följeslagare tillbaka sin spåtrumma från Herr Per som vägrat att lämna tillbaka den frivilligt. Herr Per varnade Eskilsson att förgripa sig på honom – en kyrkans och statens man. Detta skrämde inte heller Eskilsson, som menade att han hade ”råd nog att fylla konungens pung” om det blev nödvändigt. Vid tinget i Arjeplog 1687 dömdes Eskilsson till böter för att ha tagit tillbaka spåtrumman, samt för att ha kallat Herr Per för tjuv, skälm och rövare. De böter Eskilsson ålades att betala motsvarade ungefär en årslön för en outbildad arbetare. Frågan om avguderi lämnades vidare till hovrätten där målet togs upp ett år senare. Innan dess hade Eskilsson lämnat in sin trumma och han lovade att överge avguderiet. Hovrätten ansåg att nåd bör gå före rätt, och när ärendet skickades till kungen för slutlig bedömning var han av samma åsikt. Eskilsson benådades och verkar ha hållit sitt ord, då han inte syns i rättsprotokollen efter det.
Ett värre öde drabbade Lars Nilsson från Norrvästerbyn några år senare. Per Noræus Fjellström hade skickat sju samer till Nilssons kåta, där de hittat avgudabilder och altare med en torsvigg av trä. Vid altaret fanns ben som offrats och avgudabilderna var bestrukna med offerdjurens blod. De hittade Nilsson själv på knä vid en bäck i närheten ”ganska illa Siunga och yhla, Jembväl på sin Spåtrumma häftigdt Speela”. Trots att han såg kyrkoherdens män komma så fortsatte han. Det visade sig att hans 6-årige sonson hade drunknat och att han förtvivlat försökte ”spå livet i honom”. De andra samerna klandrade honom för det ogudaktiga levernet och tog trumman ifrån honom med våld. Nilsson for ut över dem och lade skulden för sonsonens död på dem. En avgudabild togs i beslag och under hot om att dräpas och kastas i älven begav sig Herr Pers män tillbaka mot Silbojokk.
Samisk spåtrumma från Luleå lappmark.
© Norrbottens museum acc nr 1979:208:7, fotograf Hans Andersson
Inför tinget 1692 förklarade Lars Nilsson att han dyrkade Tor, Tors ängel och Världens man, men han hade även provat på att tillbe den himmelske guden när renarna drabbats av svält och sjukdom. När det inte hade hjälpt gick han tillbaka till att åkalla sina gamla gudar och noterat att de varit mer hjälpsamma. Lars Nilsson dömdes till döden med stöd av gällande lagar. Under våren 1693 skulle domen verkställas och Herr Per rapporterade att Nilsson då kunde sina kristendomsstycken och förklarade sig frälst. På galgbacken i Arjeplog brändes Nilssons avgudar av trä på bål, varpå prästen frågade Nilsson om vad han tänkte om allt sådant. Nilsson svarade: ”vad skall jag tänka, jag är ju ren från mina synder”. Lars Nilsson mottog därefter nattvarden och fick sedan själv bestiga bålet.
Vad jag vet så var Lars Nilsson den ende samen som dömdes till döden för trolldom i Sverige, men straffet i sig var inte ovanligt. 1600-talet präglades som jag redan nämnt av religionen och bibeln användes som vägledning i juridiska frågor. Delar av Moseboken var sedan 1608 ett appendix till landslagen. Den övergripande principen i den Mosaiska rätten var ”själ för själ, öga för öga, tand för tand, fot för fot”. Dessa stränga straff låg dock inte i linje med den svenska traditionen, så ofta utdömdes mildare straff, oftast böter. Fängelse var ovanligt, men ett alternativ för dem inte hade medel att betala bötesbeloppen.
Fortfarande in på 1700-talet klagade Silbojokks präster över att det var svårt att få samerna att komma till kyrkan. Innan det nya kapellet byggs i Lövmokk 1770 finns dock uppgifter om att den gamla, provisoriska gudstjänstlokalen blivit för trång och att folk fick stå utanför och lyssna. Det här tyder på att de nitiska prästernas missionsarbete ändå gett resultat.
De arkeologiska undersökningarna i Silbojokk har även de visat att det fanns de som faktiskt kom till kyrkan – för sin sista vila. Intressant är att man till och med i döden trotsade den kristna överheten och höll kvar vid sina gamla traditioner i form av gravgåvor. Mer om det en annan gång!
Gott nytt år!
/ Åsa Lindgren
