”Ryssgraven” på Magasinsgatan 7 i Luleå

1972 genomförde Norrbottens museum en arkeologisk undersökning på Magasinsgatan 7 i Luleå. I samband med schaktningar för vattenledningar hade en massgrav påträffats!

Skelett, knappar och en luskam
Redan i början av 1900-talet hittades de första spåren av massgraven. Skelettdelar och uniformsknappar hittades när grävningar gjordes för en vattenledning i Båthusbacken i närheten av korsningen Magasinsgatan/Timmermansgatan. Drygt 1,5 meter ner i schaktet hittades ben efter 18 personer. Under 1960-talet hittades fler benrester och knappar i samma gata.

Vid vattenledningsgrävningen 1972 hade två kranier hittats, några lösa ben samt tygfragment med knappar ca 1,4 meter under gatunivån. Vid den arkeologiska undersökningen hittades bland annat minst 16 skelett, tygfragment, bössflinta, en luskam och ett eldstål.  Tygfragmenten och knapparna har analyserats vid Armémuseum i Stockholm. Analysen visar på att tygerna kommer från en framkant med knappar och knapphål samt ett stickat fragment som troligtvis varit ett par strumpor. Eventuellt har knapparna varit klädda med tyg. Själva knapptypen anses vara typisk för en knapp från tidigt 1800-tal, även om knapparna tyvärr är i dåligt skick.

Ritning i skala 1:20 av en del av massgraven upprättad 1972 av Sven Bue-Madsen


1808-1809 års krig
Troligtvis har massgraven uppkommit i samband med 1808-1809 års krig. Det går idag inte att avgöra vilka som blivit begravda i massgraven. Det handlar troligen om svenska eller finska soldater som fallit offer för fältsjukan. Det går inte heller att utesluta att ortsbor finns med bland de begravda, då även lokalbefolkningen drabbades av fältsjukan. En analys av skeletten visar på att ett kranium eventuellt kommer från en kvinna, vilket tyder på att det inte bara är soldater som är begravda i massgraven. Denna analys är dock endast preliminär och är därmed inte helt säker.

Svenska regementen blev förlagda längs Norrlandskusten kring årsskiftet 1808-1809 efter striderna i Finland. Den s.k. fältsjukan härjade hårt och mer än hälften av armén drabbades. Tio fältsjukhus inrättades från Torneå och ner till Piteå. Det största fältsjukhuset låg i Alvik, där de sjuka förlades på gårdarna i byn. En stor massgrav finns i Alvik där de döda, som främst kom från Upplands och Västmanlands regementen, begravdes. Ännu en massgrav finns i Gammelstad i närheten av kyrkan. En stor del av soldaterna dog under de första månaderna av 1809. Under januari-maj 1809 dog även 148 civila personer i Nederluleå socken av fältsjuka.

Ryssgravar” även i Jävre?
1971 hittades ett kranium i samband med vägbyggnation kring Jävre. Norrbottens museum var ut och besiktade platsen och konstaterade att ytterligare skelettdelar fanns kvar på platsen. Området kom att undersökas och 8 skelett hittades.

Tre skelett från graven i Jävre. Foto: Sven Bue-Madsen © Norrbottens museum

Förutom skeletten hittades två glasbitar, en kritpipa, en bit flinta samt ett kors. I Jävrebyn talas det om att det ska vara begravt ”två ryssar” på platsen, men någon egentlig tradition om gravar på denna plats tycks saknas. Korset som hittades har snedställd tvärarm vilket tyder på östligt ursprung. Både ryska och svenska trupper har passerat kustlandsvägen genom Jävre i samband med 1808-1809 års krig och gravarna härrör troligen från denna tid.

 

Korset som påträffades i en av gravarna. Foto: D. Holm © Norrbottens museum

 
Om det sista slaget på svensk mark kan du läsa i ett tidigare blogginlägg:
Sista slaget på svensk mark

Vid tangentbordet denna soliga novemberfredag:
Frida Palmbo

Sista slaget på svensk mark

Sommaren 1809 blev Pitsundet platsen där de sista krigshandlingarna mot en invaderande krigsmakt ägde rum på nutida svensk mark! Ryssarna hade byggt en flottbro över Pitsundet som tillsammans med en liknande flottbro över Lule älv utgjorde en viktig del i de ryska truppernas försörjning för bland annat ammunition.

Överamiral Johan Puke gav i augusti 1809 i uppdrag åt C F Hauswolf, major vid svenska arméns flotta, att avsegla till Piteå för att ”coupera och borttaga de transporter som norr ifrån enligt berättelse skola vara under väg till general Kamenskijs arméer”. Hauswolf avseglade med sex däckade kanonslupar och 150 man pommerskt infanteri och hade även i uppdrag att riva den flottbro som ryssarna byggt över Pitsundet.

25 augusti 1809
Kring 16.30 den 25 augusti 1809 nådde Hauswolfs eskader fram till Pitsundet för att ankra upp med kanonsluparna närmast Pitsundets mynning. Kl 18 samma dag var svenskarna beredda att gå till anfall. Hauswolf trängde sig fram med sin armerade barkass i spetsen för två kanonbåtar och en roddbåt utrustad med brännbart material. Övriga kanonbåtar lade sig strax utanför inloppet. 

De svenska båtarna blev utsatta för kraftig musköteld från båda sidor av Pitsundet och striden blev så intensiv att svenskarna tvingades retirera. Det var dock inte helt enkelt att dra sig tillbaka på grund av de många grunden i Pitsundet. Striden pågick till ca 22.30 eller 23.30 och enligt svenska uppgifter stupade 6 man och 19 sårades, varav major Hauswolf var en av de sårade. Ryssarna uppges ha förlorat 30 man, varav 13 stupade, 20 sårade och 7 fångar.

Enligt uppgifter i sen tid har man funnit kanonkulor, druvhagel och uniformsknappar vid Pitsundet, och som vittnar om det sista slaget på svensk mark.

Kanonkula. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum

 

Arkeologisk undersökning av skansar
I samband med byggnationen av bron över Pitsundet genomförde Norrbottens museum en undersökning av de skansar som varit belägna på Pitholmen, där Pitsundet är som smalast.

En av skansarna vid Pitsund. Foto: Thomas Wallerström © Norrbottens museum

Undersökningen utfördes 1982 och gick ut på att klarlägga anläggningarnas konstruktion. Skansarna har troligen legat i direkt anslutning till den dåtida högsta vattenlinjen,2.19 möver dagens havsnivå. Skansarna hade uppförts genom att sand skottats ihop till förhöjningar utan att trävirke har använts.

Provschakt i en av skansarna. Foto: Thomas Wallerström © Norrbottens museum

Skansarna har inte varit så högt över den dåtida vattennivån, vilket medfört att det inte var så effektivt för ryssarna att beskjuta svenskarna ute i sundet. Utifrån skansarnas obetydliga höjd är det lätt att förstå att svenskarna med hjälp av kanoner och druvhagel lyckades tillfoga ryssarna relativt stora förluster. De ryska skansarna utgjorde inte något särskilt gott skydd. Vid den arkeologiska undersökningen varierade skansarna i storlek, mellan 10-17 mlånga, 6-7 mbreda och 0,5-1,5 mhöga.

En av skansarna vid Pitsundet. Foto: Thomas Wallerström © Norrbottens museum

2009 var det 200 år sedan finska kriget, eller 18008-1809-års krig, ägde rum. Under kriget förlorade Sverige-Finland minst 7000 soldater, men räknar man med civila offer, lantvärnsmän och andra offer så är dödssiffran över 20 000 personer. De ryska trupperna förlorade minst 10 000 stupade i samband med slag. Finska kriget resulterade i att Sverige förlorade Finland som varit en del av Sverige i 600 år och Finland började sin väg till självständig nation. Gränsen mellan Sverige och Finland drogs i Torneälven, vilket gjorde att familjer och ägor splittrades.
 
Idag finns på platsen en minnessten över slaget vid Pitsund. Texten på minnesstenen lyder: ”Här föll den 25 augusti de sista skotten under finska kriget 1808-1809. Fosterlandets vänner reste denna sten som manifestation för världsfred 1999-08-28”.
 
Informationen i texten ovan är hämtad från Thomas Wallerströms grävrapport över skansarna vid Pitsund med hänvisning till Pär Tingbrands ”Affairen vid Pitsund” i Piteå segelsällskaps sjörulla 1982.

 

Vid tangentbordet denna soliga fredag:
Frida Palmbo