Arkeologi, Arkeologidagen och Kulturarvsdagen

Så här i semestertider skulle man ju kunna tro att det är rätt lugnt för oss arkeologer på Norrbottens museum. Det stämmer inte riktigt. Det är lugnt för de arkeologer som har semester såklart, men för oss som arbetar så har vi en hel del förberedelser inför kommande fältarbeten och publika program som kommer att hållas inom kort. Vår fältsäsong är kort, så det är mycket som ska hinnas med under den tiden!

Några pågående och kommande arkeologiska arbeten
Tone Hellsten och Daniel Sjödahl är två arkeologer som jobbar extra hos oss i sommar. De befinner sig just nu utanför Kiruna och gör en arkeologisk utredning kring Pahtohavare. Området är inte helt lättillgängligt, så de kommer få en hel del extra motion under veckan…

Om några veckor påbörjas en arkeologisk undersökning av en boplats med indikationer på en mycket tidig järnframställning utanför Vivungi. Undersökningen är en del i Carina Bennerhags forskningsprojekt Järn i Norr, och vi är flera arkeologer som kommer att delta i den spännande undersökningen. I samband med undersökningen i Vivungi anordnas Arkeologidagen söndag 27 augusti, då du har möjlighet att få se själva platsen och får höra mer om projektet Järn i Norr – mer information kommer inom kort, så håll utkik här på bloggen och på Norrbottens museums hemsida!

Efter Vivungi kommer undertecknad att genomföra en arkeologisk räddningsundersökning av en boplats vid Kälsjärv utanför Kalix. Boplatsen består av boplatsmaterial i form av stenmaterial i kvarts, brända ben, boplatsgropar och en boplatsvall. Förra hösten besöktes platsen i samband med de första fälttesterna med arkeologiska sökhundar, och då visade det sig att boplatsen var sönderkörd av terrängfordon. Vi är glada som har fått beviljat medel för en räddningsundersökning av Länsstyrelsen, och kommer göra en insats för att ta hand om det boplatsmaterial och de anläggningar som ligger i de skadade delarna av boplatsen. Boplatsen ligger omkring 45 m ö h, och kan därmed tidigast ha nyttjats omkring 2000 f.Kr., under yngre delen av stenåldern. Den kommande räddningsundersökningen kommer förhoppningsvis kunna visa på när boplatsen och boplatsvallen har nyttjats, om de är samtida och hur resursutnyttjandet har sett ut på platsen. Vi har all anledning att återkomma när det gäller Kälsjärv!

Hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara tillsammans med arkeolog Frida Palmbo vid skadad boplatsvall. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vi kommer såklart klämma in några veckor med tipsgranskning även denna fältsäsong. Nästa vecka kommer undertecknad tillsammans med Lars Backman att granska några tips om fornlämningar i Älvsbytrakten och i oktober blir det tipsgranskning i trakterna kring Arvidsjaur och Glommersträsk, där vi har en ständigt återkommande tipsare som är ute och letar efter fornlämningar på sina skogspromenader! Vi uppskattar verkligen när allmänheten tar sig tid att kontakta oss arkeologer när de tror sig ha hittat forn- eller kulturlämningar. På så vis får vi hjälp med att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då vi själva inte kan vara överallt i Norrbotten…

Inventering av markberedda skogsområden
I slutet på augusti kommer undertecknad och Lars Backman att under en vecka inventera markberedda skogsområden kring Arjeplog och Moskosel, i ett försök att visa på att det behövs pengar till fornminnesinventering. Det finns ett flertal studier som visar på att fornlämningar i hög grad skadas av skogsbruket, genom körskador och markberedning. En god kulturmiljövård förutsätter kännedom om fornlämningars förekomst. Det är dock möjligt att bidra till bevarande av fornlämningar som är kända. Tyvärr finns det ett stort mörkertal vad gäller förekomst av fornlämningar då stora delar av Norrbotten inte har inventerats i modern tid. Norrbottens museum har därför sökt och fått beviljat medel från Länsstyrelsens kulturmiljöanslag, till att inventera områden som har markberetts de senaste tre åren i områden där fornminnesinventering inte har ägt rum. Syftet är INTE att hitta syndabockar som har skadat fornlämningar, utan förhoppningen är att projektet ytterligare ska kunna visa på behovet av fornminnesinventering i Norrbotten. Det är svårt att skydda ej påträffade lämningar, trots att de har lika starkt lagskydd som de fornlämningar som är kända. Det blir spännande att se resultatet av inventeringen!

Kulturarvsdagen i samarbete med Piteå museum
Söndag 10 september arrangerar Piteå museum tillsammans med Norrbottens museum Kulturarvsdagen, som i år har temat ”Natur- och kulturarv med möjligheter”, genom att lyfta fram Arkeologstigen i Jävre. Undertecknad kommer att berätta om de arkeologiska lämningar som finns längs med Arkeologstigen – och det finns ett nytt spännande resultat som kommer att delges, så missa inte det! Är det fint väder kommer en guidning ske längs med Arkeologstigen med gemensam avgång kl 13.00 från parkeringen söder om Jävre turiststation, där det är skyltat mot Arkeologstigen från E4an. Vid regn det är regnigt så blir det istället en föreläsning kl 13.00 – såklart med samma tema – i sessionssalen på Piteå museum. Varmt välkommen!

Arkeologistigen_gravröse

Gravröse längs med Arkeologstigen, Jävre. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vid tangentbordet, första veckan efter semestern:
Frida Palmbo

Arkeologisökhundar i ropet.

För några år sedan i samband med att min kollega Frida Palmbo och jag var och gjorde en arkeologisk utredning i trakterna av Aareavaara föddes en idé. Vi hörde på bilradion om att hundar inom sjukvården kunde detektera cancer genom att lukta på patienters blodprov eller urinprov. Vi satt på ett par stubbar på lunchrasten och pratade om att ”Det där borde ju vara möjligt att använda även inom arkeologi!”.

Brända ben borde vara idealiskt för att hitta de flesta boplatser, resonerade vi. I Norrbotten består stora delar av naturen av tallskog och granskog. I den typen av naturligt sura jordar (podsoljord) förmultnar obrända ben och andra obrända organiska material fort, men brända ben har en förmåga att bevaras genom tusentals år. Brända ben är dessutom med säkerhet kopplat till mänsklig verksamhet eftersom sannolikheten är ganska liten att ett djur skulle självdö, få benen rensade från kött, samlade på en ytmässigt begränsad yta, och sedan brännas i en naturlig skogsbrand. Brända ben är matrester som människor slängt i elden. De finns på boplatser från äldsta stenålder och framåt. Att ha brända ben som måldoft (eller ”etikett”) att söka för en specialsökhund, borde vara idealiskt.

Frida kände sedan tidigare två hundförare; Gunilla Lindbäck (som dessutom är utbildad arkeolog) och Åke Naalisvaara (som utbildar specialsökhundar). De nappade på idén och använde brända ben som Norrbottens museum lånat ut till dem för att göra tester i en urvalsbana inomhus. (Benen kommer från arkeologiska utgrävningar från 1970- eller 1980-talet, men saknar dokumentation. De kan alltså inte användas till arkeologiska analyser eftersom vi inte vet varifrån de kommer). Resultaten var mycket lovande: Hundarna markerar när de hittar doften av brända ben, ingen tvekan om den saken. Men för att övertyga länsstyrelse och möjliga finansiärer att detta kan vara framtiden, krävs mer än att hundarna bara markerar för brända ben i en urvalsbana inomhus.

Vi gjorde därför en litteraturstudie för att se vad som hittills skrivits om hundars luktsinne. Det skulle helst vara vetenskapligt granskade (peer reviewed) artiklar. Det finns färre än man tror, trots att hundens luktsinne varit känt sedan länge. Mycket har skrivits, men ofta har det som skrivits mera varit försök av typen ”testa och kör”, utan någon större noggrannhet i vare sig beskrivning av metoder eller statistik. De flesta vetenskapligt gångbara artiklar som skrivits handlar om sprängmedelssökning, narkotikasökning, skadedjurssökning och sökning inom medicin (cancersökning). I flera av artiklarna är träffprocenten av korrekta markeringar från hundarnas sida imponerande hög, och i de fall som hunden presterar sämre är det ofta kommunikationen mellan hund och människa som brister, d v s hunden har inte förstått vad det är som människan vill att hunden ska leta efter. Kontaminering av dofter, handhavandefel med måldofter och kontrolldofter, samt handhavandefel med hundar ställer till det.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Vill du gå djupare in i litteraturstudien och hundarnas resultat kan du öppna och läsa den via den här länken:

Arkeologisökhundar litteraturstudie

Frågan är nu hur man bäst går vidare. Vi har hundförare som är intresserade och vi har arkeologer som är intresserade. Problemet är tid och pengar. Tid för att utveckla metoder att träna hundarna. För att kunna använda hundarna som specialsökhundar på brända ben måste vi först lära dem att hitta etiketten i en inomhusbana. Vi måste vara säkra på att alla felkällor är bortsorterade och vi måste ha en hög träffsäkerhet hos hundarna. Därefter måste hundarna bevisa att de klarar jobbet i fältförsök utomhus på en plats där brända ben grävts ned (eller doften i form av bomullskompresser som fått ta åt sig doft från benen). Slutligen måste de bevisa att de kan hitta brända ben på äkta fornlämningar, och då måste man välja sådana fornlämningar där det sedan tidigare är känt att brända ben finns. Sådan testverksamhet på riktiga fornlämningar kommer att kräva godkännande från länsstyrelsen. Slutligen måste hunden och föraren godkännas, (certifieras – ”få ett körkort”). Eftersom det – vad jag förstår – inte finns någon utarbetad standard vad hundarna ska klara av så är det oklart vem man ska vända sig till att certifiera. Kanske blir det så att vi själva tillsammans med Åke och Gunilla får utarbeta någon slags standard. Processen tar arbetstid och pengar och det är det som vi söker nu. Eftersom andra arbetsuppgifter kräver våra resurser och tid så kan varken Norrbottens museum eller Åkes Hundtjänst ”bara göra” det här, vi måste hitta finansiering.

I detta skede kom arkeologidagen med perfekt timing för att berätta mer för allmänheten om detta. På söndagen den 30 augusti höll jag en föreläsning (som föregicks av ett radioinslag på P4 Norrbotten) om sökhundar som hjälpmedel inom arkeologin. Arkeologidagen sammanföll i år med den s.k. Grandagen på Grans Naturbruksgymnasium, som dessutom har en hundtränarutbildning Ett bra ställe att föreläsa om sökhundar och arkeologi. Litet uppmärksamhet kanske skapar nya förutsättningar?

Arkeologidagen är ett arrangemang som riksantikvarieämbetet ligger bakom och som museer och andra arkeologi-institutioner kan delta i. Riksantikvarieämbetet sprider sedan information över hela Sverige om alla föreläsningar, visningar och andra saker som händer den dagen. Det var den informationen som gjorde att Sophie Vallulv, arkeolog och hundförare från Småland, kontaktade mig bara några dagar innan arkeologidagen. Hon berättade att hon tränat sin hund att hitta humanosteologiskt material (d v s ben från människor). Hon hade skrivit sin Masteruppsats i ämnet.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Det är märkligt hur flera människor ibland får samma typ av idéer. Specialsökhundar i arkeologi både i Småland och i Norrbotten! Vallulv berättade också att det skulle sändas ett inslag om hennes hund i SVT:s program Vetenskapens Värld den 7 september. Inslaget visar hur de söker efter humanosteologsikt material i Sandby Borg på Öland. Titta gärna på det i SVT play om ni inte sett det redan.

Inslaget är synligt fram till 5 mars 2016. Här är länken:

Vetenskapens värld innehållande inslag om arkeologisökhund

Vi arkeologer skulle tjäna enormt mycket i tid och arbetsinsats, men också i miljöhänseende om vi slapp använda grävmaskin för att lokalisera lämningar. Om man kan gå direkt på de platser som hundarna markerar så blir vi mycket effektivare. Om vi arkeologer blir snabbare och effektivare är det till fördel för dem som betalar för arkeologin. En klar samhällsvinst alltså.

Är sökhunden en del av arkeologins framtid? Det återstår att se, men nu finns det i alla fall en certifierad hund i södra Sverige och flera arkeologer och hundförare som är intresserade. Det är en bra början.

/Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund