För några år sedan i samband med att min kollega Frida Palmbo och jag var och gjorde en arkeologisk utredning i trakterna av Aareavaara föddes en idé. Vi hörde på bilradion om att hundar inom sjukvården kunde detektera cancer genom att lukta på patienters blodprov eller urinprov. Vi satt på ett par stubbar på lunchrasten och pratade om att ”Det där borde ju vara möjligt att använda även inom arkeologi!”.

Brända ben borde vara idealiskt för att hitta de flesta boplatser, resonerade vi. I Norrbotten består stora delar av naturen av tallskog och granskog. I den typen av naturligt sura jordar (podsoljord) förmultnar obrända ben och andra obrända organiska material fort, men brända ben har en förmåga att bevaras genom tusentals år. Brända ben är dessutom med säkerhet kopplat till mänsklig verksamhet eftersom sannolikheten är ganska liten att ett djur skulle självdö, få benen rensade från kött, samlade på en ytmässigt begränsad yta, och sedan brännas i en naturlig skogsbrand. Brända ben är matrester som människor slängt i elden. De finns på boplatser från äldsta stenålder och framåt. Att ha brända ben som måldoft (eller ”etikett”) att söka för en specialsökhund, borde vara idealiskt.

Frida kände sedan tidigare två hundförare; Gunilla Lindbäck (som dessutom är utbildad arkeolog) och Åke Naalisvaara (som utbildar specialsökhundar). De nappade på idén och använde brända ben som Norrbottens museum lånat ut till dem för att göra tester i en urvalsbana inomhus. (Benen kommer från arkeologiska utgrävningar från 1970- eller 1980-talet, men saknar dokumentation. De kan alltså inte användas till arkeologiska analyser eftersom vi inte vet varifrån de kommer). Resultaten var mycket lovande: Hundarna markerar när de hittar doften av brända ben, ingen tvekan om den saken. Men för att övertyga länsstyrelse och möjliga finansiärer att detta kan vara framtiden, krävs mer än att hundarna bara markerar för brända ben i en urvalsbana inomhus.

Vi gjorde därför en litteraturstudie för att se vad som hittills skrivits om hundars luktsinne. Det skulle helst vara vetenskapligt granskade (peer reviewed) artiklar. Det finns färre än man tror, trots att hundens luktsinne varit känt sedan länge. Mycket har skrivits, men ofta har det som skrivits mera varit försök av typen ”testa och kör”, utan någon större noggrannhet i vare sig beskrivning av metoder eller statistik. De flesta vetenskapligt gångbara artiklar som skrivits handlar om sprängmedelssökning, narkotikasökning, skadedjurssökning och sökning inom medicin (cancersökning). I flera av artiklarna är träffprocenten av korrekta markeringar från hundarnas sida imponerande hög, och i de fall som hunden presterar sämre är det ofta kommunikationen mellan hund och människa som brister, d v s hunden har inte förstått vad det är som människan vill att hunden ska leta efter. Kontaminering av dofter, handhavandefel med måldofter och kontrolldofter, samt handhavandefel med hundar ställer till det.

Arkeologi-hundar? Sökhundar i forskningens tjänst. Litteraturstudiens framsida.

Vill du gå djupare in i litteraturstudien och hundarnas resultat kan du öppna och läsa den via den här länken:

Arkeologisökhundar litteraturstudie

Frågan är nu hur man bäst går vidare. Vi har hundförare som är intresserade och vi har arkeologer som är intresserade. Problemet är tid och pengar. Tid för att utveckla metoder att träna hundarna. För att kunna använda hundarna som specialsökhundar på brända ben måste vi först lära dem att hitta etiketten i en inomhusbana. Vi måste vara säkra på att alla felkällor är bortsorterade och vi måste ha en hög träffsäkerhet hos hundarna. Därefter måste hundarna bevisa att de klarar jobbet i fältförsök utomhus på en plats där brända ben grävts ned (eller doften i form av bomullskompresser som fått ta åt sig doft från benen). Slutligen måste de bevisa att de kan hitta brända ben på äkta fornlämningar, och då måste man välja sådana fornlämningar där det sedan tidigare är känt att brända ben finns. Sådan testverksamhet på riktiga fornlämningar kommer att kräva godkännande från länsstyrelsen. Slutligen måste hunden och föraren godkännas, (certifieras – ”få ett körkort”). Eftersom det – vad jag förstår – inte finns någon utarbetad standard vad hundarna ska klara av så är det oklart vem man ska vända sig till att certifiera. Kanske blir det så att vi själva tillsammans med Åke och Gunilla får utarbeta någon slags standard. Processen tar arbetstid och pengar och det är det som vi söker nu. Eftersom andra arbetsuppgifter kräver våra resurser och tid så kan varken Norrbottens museum eller Åkes Hundtjänst ”bara göra” det här, vi måste hitta finansiering.

I detta skede kom arkeologidagen med perfekt timing för att berätta mer för allmänheten om detta. På söndagen den 30 augusti höll jag en föreläsning (som föregicks av ett radioinslag på P4 Norrbotten) om sökhundar som hjälpmedel inom arkeologin. Arkeologidagen sammanföll i år med den s.k. Grandagen på Grans Naturbruksgymnasium, som dessutom har en hundtränarutbildning Ett bra ställe att föreläsa om sökhundar och arkeologi. Litet uppmärksamhet kanske skapar nya förutsättningar?

Arkeologidagen är ett arrangemang som riksantikvarieämbetet ligger bakom och som museer och andra arkeologi-institutioner kan delta i. Riksantikvarieämbetet sprider sedan information över hela Sverige om alla föreläsningar, visningar och andra saker som händer den dagen. Det var den informationen som gjorde att Sophie Vallulv, arkeolog och hundförare från Småland, kontaktade mig bara några dagar innan arkeologidagen. Hon berättade att hon tränat sin hund att hitta humanosteologiskt material (d v s ben från människor). Hon hade skrivit sin Masteruppsats i ämnet.

Sophie Vallulvs Masteruppsats, framsida.

Det är märkligt hur flera människor ibland får samma typ av idéer. Specialsökhundar i arkeologi både i Småland och i Norrbotten! Vallulv berättade också att det skulle sändas ett inslag om hennes hund i SVT:s program Vetenskapens Värld den 7 september. Inslaget visar hur de söker efter humanosteologsikt material i Sandby Borg på Öland. Titta gärna på det i SVT play om ni inte sett det redan.

Inslaget är synligt fram till 5 mars 2016. Här är länken:

Vetenskapens värld innehållande inslag om arkeologisökhund

Vi arkeologer skulle tjäna enormt mycket i tid och arbetsinsats, men också i miljöhänseende om vi slapp använda grävmaskin för att lokalisera lämningar. Om man kan gå direkt på de platser som hundarna markerar så blir vi mycket effektivare. Om vi arkeologer blir snabbare och effektivare är det till fördel för dem som betalar för arkeologin. En klar samhällsvinst alltså.

Är sökhunden en del av arkeologins framtid? Det återstår att se, men nu finns det i alla fall en certifierad hund i södra Sverige och flera arkeologer och hundförare som är intresserade. Det är en bra början.

/Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund