Etikettarkiv: Arkeologisk undersökning

Det arkeologiska 70-talet vid Storavan

Publicerat av
Svara

Hej och välkomna till detta inlägg. Idag tänkte jag berätta lite om de spännande undersökningar som utfördes somrarna 1970–73 på Gullön, Sandudden och Snotterholmen, Storavans södra del, Arvidsjaur kommun.

Boplatserna påträffades redan 1969 under de inventeringar som kallas Nordarkeologi. Boplatserna fick redan under inventeringarna stor uppmärksamhet då det hittades många synliga anläggningar och dessutom innehöll en stor variation av fynd. På dessa platser påträffades avslag, brända ben, stenredskap, keramik, slagg, järnföremål, gjutformar och deglar.

Undersökningarna var ett samarbete mellan arkeologer anställda för Nordarkeologi och arkeologer vid Norrbottens museum med Sven och Lilian Bue-Madsen som fältarbetsledare.

Inger och Elin, 24/7. Fotograf Svend Bue-Madsen. Acc nr: 1973:575:9. Norrbottens museum CC-BY-NC.

Två anledningar låg bakom dessa undersökningar. Den första anledningen var att finna och undersöka boplatser av östlig bronsålderskaraktär. Den andra anledningen var att rädda den information på boplatserna som höll på att svalla bort på grund den höjda vattennivån i Storavan.

Bilderna nedan visar den södra spetsen på Gullön. Den första bilden är tagen 1960 och den andra är modern. På udden ligger boplatsområdet L1996:8421 (tunn röd linje i bild) och är en av dom lokaler som undersöktes 1970.

Även om det ser ganska idylliskt ut att arbeta vid stranden under vackert väder så var förhållandena ganska dystra då arkeologerna alltid började med att redovisades de skador som skett på boplatserna. På Gullön så står det i rapporten att utspolade härdrester i form av kol och rödbränd sand kunde observeras på flera olika platser över ytan.

Utgrävningens slut. Från väster, 24/7. Fotograf Svend Bue-Madsen. Acc nr: 1973:575:7. Norrbottens museum CC-BY-NC.

Men vilket arbete som utfördes!
På Gullön (1970) undersöktes 28 anläggningar i forma av härdar, stensamlingar och kolkoncentrationer. Sammanlagt samlades 194 fynd in över ytan. Fyndmaterialet bestod av mestadels asbestkeramik, avslag, brända ben, stenredskap och en järnkniv av äldre karaktär. De osteologiska analyserna som gjordes på de brända benen från matrester visade att människorna bland annat jagat bäver och fiskat gädda i området.

Boplatsområdena på Sandudden var många, så undersökningen delades upp på åtta delområden. Nedan redovisas Sandudden 1 och 5 för att visa hur stor skillnad det kunde vara i mängden fynd och anläggningar på de olika områdena.

Arvidsjaurs socken, Sandudden, augusti 1973, översikt. Svend Bue-Madsen. Acc nr: 2000:838. Norrbottens museum CC-BY-NC.

Sandudden 1 (1970) var hårt drabbat av svallning från vattnet. Vid undersökningen påträffades 6 härdar i olika former och storlekar. Enbart 17 föremålsfynd hittades i sitt ursprungliga läge av de totalt 84 fynd som påträffade i området. Cirka 400 avslag av kvartsit och 7 slaggbitar påträffade också i vattnet. Fyndmaterialet bestod främst av asbestkeramik, avslag, brända ben, stenredskap och slagg.

Sandudden 5 (1972) var en av de större boplatsområdena. Även detta område hade drabbats hårt av svallning från vattnet. Steg vattennivån med enbart 0,5 m så låg hela undersökningsytan under vatten. Vid undersökningen påträffades 53 anläggningar varav 25 var påverkade av vattnet. Sammanlagt samlades 154 fynd in i området. Fyndmaterialet bestod mestadels av asbestkeramik, avslag, brända ben och stenredskap. Ingen slagg påträffades vid undersökningen även om slaggfynd påträffades vid inventeringen 1969.

Sandudden VII. Grävningsområdet med personal före undersökning. Översikt från söder. Fotograf Svend Bue-Madsen. Acc nr: 1973:572:4. Norrbottens museum CC-BY-NC.

Till sist utfördes en mindre undersökning på Snotterholmen (1973) där enbart en anläggning undersöktes. Anläggningen tolkades som en triangulär härd som låg intill vattnet. Fyndmaterialet var sparsamt, enbart 10 fynd, men givande. 3 skrapor av kvartsit, asbestkeramik, slagg samt fragment av gjutformar/deglar.

Sammanfattningsvis har området varit mycket aktivt i förhistorisk och historisk tid. Sammanlagt har 125 anläggningar har undersökts och fynden visar på jakt- och fångstsamhällen och metallhantering. 14C-analyser som gjorts på material från Gullön, Sandudden 2 och Sandudden 5 sträcker sig från 2900 f.Kr. till 1260- f.Kr., det vill säga från yngre stenålder fram till äldre bronsålder.

Försök att kronologisera anläggningarna på de olika boplatserna har skett med varierande resultat. Med modernare analysmetoder hade det varit spännande att återgå till detta material igen och fortsätta datera och analysera. Fler analyser på brända ben, keramik m.m. kan fortfarande bidra med ny och spännande information om livet vid Storavan.

Vid tangentbordet,
Sebastian Lundkvist
Arkeolog vid Norrbottens museum

Från jord till prov: Ett efterarbete från utgrävningen av rödockragraven i Ligga

Publicerat av
Svara

Nu när fältsäsongen är över och snön ligger vit på marken så är det kanske någon som undrar vad vi arkeologer gör på vintern? Förutom rapportskrivande och förberedelser inför nästa säsong så tar vi även itu med fynd och prover som samlats in under barmarksäsongen.  

Under räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga så har vi kontinuerligt tagit ett antal prover från graven och de anläggningar som vi påträffat intill. Dessa prover har tagits strategiskt vid varje nivå och bland dem är det makroproverna som tar upp mest plats. Makroprover är prover som samlats in för makrofossil/arkeobotanisk analys och dessa vill vi gärna processa innan de flyttas till våra nya lokaler och labb där de sedan kommer att analyseras.

Vi har i tidigare inlägg här på bloggen skrivit om räddningsundersökningen i Ligga:
Rödockragraven i Ligga | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Det blir inte alltid som man har tänkt sig – 2024 års räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

I detta inlägg ska jag ge en liten inblick i efterarbetet från vår räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga. Vad gör vi med proverna vi samlar in och vad kommer att hända sen?

Makroprov i öppnade påsar på en lastpall. Foto Rasmus Lundqvist

Under utgrävningarna 2022–2024 så har vi samlat in över ett hundratal makroprover! Varje prov innehåller mellan 1–3 liter sand som förseglas och markeras. Ni kan ju tänka er själva tyngden av alla prover! På bilden ovan ser ni att proverna har öppnats. Anledningen är att materialet inte ska börja mögla i väntan på flottering.

Makroprov samlas in i kontexter där vi tror analyserbart material kan återfinnas. Genom vattensållning eller ”flottering” separeras analyserbart humusmaterial från sand och grus. Under flotteringsprocessen framkommer brända ben och kol som plockas ut till osteologisk analys och datering. Även små fynd som kan vara svåra att se under själva utgrävningen kan förekomma i proverna. Humusmaterialet samlas upp i petriskålar där de får torka. Materialet analyseras sedan arkeobotaniskt. Förhoppningsvis innehåller det förkolande fröer – rester efter matlagning, bränsle eller omgivningens flora. Vill ni veta mer om denna analysmetod kan ni läsa tidigare inlägg om arkeobotanik här på bloggen:
Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Arkeologisk botanik | Kulturmiljö vid Norrbottens museum)

Varje prov markeras med ett provnummer, vilket även är ett inmätningsnummer, för att kunna identifiera dessa senare. På så vis kan vi veta exakt vilken anläggning och nivå som fynd och daterbart material kommer från. Vi kan då urskilja tidsmässig variation inom eller mellan olika anläggningar samt artvariationer i ben och frömaterialet.

Makroprover i påsar. Foto Rasmus Lundqvist

När proverna ska tas om hand och separera det som vi anser vara av arkeologisk betydelse från jord, sand och grus, så ”flotterar” vi dem. ”Flottering” är en metod som med hjälp av vattensållning genom olika stora silar separerar ben, kol och humusmaterial från själva jorden.

Anläggningen för att ”flottera” (vattensålla) prover. Foto Rasmus Lundqvist

Provet delas upp och mäts innan det, bitvis, sprids ut över en grovmaskig sil och sköljs med vatten. Detta görs för att separera finkornig jord/sand samt humus från grovkornigt material som grus, sten, ben och kol.

Sand som silas genom den grovmaskiga silen. Video, Rasmus Lundqvist.

Sedan samlas det finkorniga materialet och vattnet i en bunke där humusmaterialet flyter till ytan för att sedan rinna ut till nästa finmaskiga sil. Allt dokumenteras och skickas sedan vidare till analys efter att proverna fått torka.

Efter att man vattensållat provet och separerat det finkorniga mot det grovkorniga så plockas de synliga bitarna av ben och kol ur provet. Vilket kan vara svårt om man inte vet vad man letar efter. Grus och småsten kan ibland likna benfragment och kol så det gäller att ha ögonen öppna.

Bild 1: Ett makroprov på den grovmaskiga silen. Bild 2: Benfragment markerade i rött. Bild 3: Benfragment i petriskål. Foto, Rasmus Lundqvist.

När ben och kol plockats ut så läggs dessa i separata påsar som markeras för framtida analyser. Det humösa materialet som flyter till ytan under vattensållningen flyter ut genom ett rör för att sedan silas igenom en finmaskig sil och samlas sedan ihop i petriskålar för att torka.

Bild1: Benfragment. Bild 2: Kolfragment. Bild 3: Humusmaterial i petriskål. Foto, Rasmus Lundqvist

Humus material som samlas i den finmaskiga silen. Foto, Rasmus Lundqvist.

Efter att allt detta är gjort så samlar vi ihop den sand som stannat i bunken och för att deponera eller sparas.

Kvarvarande sand efter flottering. Foto, Rasmus Lundqvist.

Detta var en snabb inblick i hur vi arbetar med material som vi samlat på oss under barmarkssäsongen och jobbar med under vintern. Vi hoppas få återkomma till ämnet med spännande resultat när analyserna är gjorda.

Bakom skrivbordet:
Rasmus Lundqvist, Arkeolog.