Fjällnäs – en lång väg från ”slott” till hotell

Att forska om byggnaders historia är inte bara en arkitektonisk utan också en social fråga. En bostad är inte bara ett hus med väggar, tak, fönster och dörrar, en plats där vi bara bor i. En byggnad tillfredsställer ett samhälles behov i termer av behändighet, representation av status, smak och stil under en viss era. Bebyggelsens förändringar över tid återspeglar mer än vad vi bara ser. Därför är det viktigt att skapa kontext och att samla dokument, information och detaljer runt omkring en byggnad.

Det som ligger bakom Fjällnäs, till exempel, är en berättelse där historia, arkitektur och samhälle vävs ihop med dåtid och nutid, privata önskningar och offentliga intressen.
Fjällnäs handlingar börjar i slutet på 1880-talet, när överste Carl Otto Bergman (1828–1901) beställde ett sommarresidens vid Dundrets fot. Han var en smart industriman som då tog ledningen i malmföretaget Gellivare AB (senare AB Gellivare Malmfält, AGM) med andelar i området. Att bygga en representativ semesterbostad med tillbehör (terrasser, växthus, stallar, trädgård osv.) kändes som en naturlig utveckling av Bergmans professionella roll. Resurser var inte ett problem eftersom huset, som uppfördes 1888, kostade 105 000 kr: det betyder att ”uppskattningsvis skulle det idag motsvara c:a 16-20 miljoner kr” (Krigsman 2000). Resultat blev en mörk 3-våningsbyggnad i Schweizerstil målad med trätjära. Timmerstrukturen med bas i granit blev symmetrisk och imponerande också tack vare ett inglasat torn med balkong som steg upp mitt i taket. Invändigt var de två nedersta våningarna likadana medan den tredje – som användes som laboratorium av Axel Otto, Carl Ottos son – skilde sig från de andra. Dessutom fanns det en stor källare med skafferi och vinkällare under hela huset.

Porträtt av Carl Otto Bergman (1890) ur Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.
Fjällnäs 1890 ur Mats Krigsmans bok, 2000.

Elegans och snickarglädje: Fjällnäs första år
Efter uppförandet av Fjällnäs skedde mycket under en 2-årsperiod. 1891 köpte AGM fastigheten, som då blev chefen Bergmans bostad samt kontor. Ett år senare brann Fjällnäs laboratorium och elden påverkade nästan hela huset.
Det var inte av en slump att arkitekten Carl Österman (1859-1938) blev tillkallad för att genomföra residensets ombyggnation då han var bekant med design av representativa och lyxiga byggnader, som exempelvis Sockerslottet i Karlstad (1898-1899) och Wollinska trähuset i Borgholm (1900). Ombyggnationen av Fjällnäs visar faktiskt på sparsamma men återkommande mönster, speciellt vad gäller dekorationerna. Här blir träsniderierna den röda tråden som upprepades från grund till tak. Nu byggdes två sidotorn istället för ett centralt torn, med utstickande tak. De större glasdörrarna med balkong som funnits på tredje våning ersattes med ett band av små fönster. Dessutom, som Mats Krigsman skriver, var ”Fjällnäs lika påkostad invändigt som utvändigt med målningar, marmoreringar, svarvade pelare stuckatur, träsniderier och vackra ekpaneler. Möbler var i typiskt vacker 1800 tals stil, där fanns även urnor, tavlor, statyer och andra prydnadsföremål”. Ytterligare utsmyckningar uppfördes runt omkring huset – bl.a. en extern träpaviljong på Tingvallskulle med utsikt mot malmkroppen – till kungen Oscar II:s samt Riksdagens besök som ägde rum år 1894 respektive år 1900.
I sin helhet blev bostaden ännu mer grandios och kan idag anses som en norr-nordisk variant av nationalromantisk stil. Fjällnäs slott omvandlades från ett sommarhus till ett (mindre) slott.

Ritning av arkitekten Carl Österman, ca. 1892. Bild ur Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD6, Gällivare socken, Gällivare samhälle.
Svenska riksdagsmän på Norrlandsresa fotograferade framför Fjällnäs slott av Borg Mesch den 3 juli år 1900. Ur tidningen Idun. Källa Wikipedia.

När festen tystnar (1900–1970)
Även om både fadern Carl Otto och sonen Axel Otto avled ganska kort därefter (1901 och 1914) bodde familjen Bergman i huset tills även Elisabeth, Axel Ottos änka, dog (1934). Platsen levde upp regelbundet, som vi läser i jägmästarens dotters berättelse om Fjällnäs liv mellan 1913 och 1970. Laila Hallén (f. Holm) mindes faktiskt att ”någon gång på året var det bal på Fjällnäs. Då rullades mattan undan i stora salongen, och möblerna ställdes utefter väggarna, och man dansade de gamla danserna alltifrån fransäs till polka och hambo. Ibland spelade mamma och pappa fyrhändigt på pianot, och då blev det sådan fart på dansen, att hela golvet gungade, och det hände sig en gång, att överstinnans väldiga kristallkrona på undre botten började svänga fram och tillbaka. De förskräckta tanterna därnere väntade, att den skulle braka i golvet närsomhelst, och för att hindra en större katastrof stor de under hela dansen med ett uppspänt lakan mellan sig, följande kronans svängningar. Men ingenting hände, några klagomål hördes inte, och vi visste ingenting om detta förrän långt senare, då tant Betty berättade det” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Fester, sammankomster, bröllop och middagar på slottet var någonting som fortsatte även senare, tills när ”LKAB inte ville ha någon mer hyresgäst på nedre botten, som kunde göra anspråk på reparationer”. Det var precis 1970 när också jägmästaren Holm, sista hyresgästen, flyttade ut ”efter 57 fjällnäsår” (NMB, enskilt arkiv nr. 397).

Under den perioden förändrades slottet både i struktur och inredning: många av de fina möblerna såldes på auktion, planlösningen justerades efter behov, belysning kom ganska snabbt och centralvärme installerades på 1940-talet. Utvändigt målades fastigheten vit under 1950-talet och en del träsniderier togs bort, ”då det var besvärligt vid ommålningar med alla dessa krusiduller” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Ljusa färger lät och låter byggnaden påminna om en kyrka mer än ett residens. De ljusa färgerna placerar Fjällnäs i en sagokontext som når dess klimax på vintern, när snön glittrar och lyser upp byggnaden i mörkret.

Fjällnäs slott 1972. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.

En plats öppen för alla?
1972 gjorde Norrbottens museum en noggrann dokumentation av Fjällnäs (NBMs arkiv, vol. FO AD:6). Då konstaterades att byggnaden gått genom mindre förändringar som mest påverkade rumsindelningen. Tapeter samt en del kakelugnar var kvar och likaså trapphuset. ”Den största förlusten ur kulturhistorisk synvinkel är dock att samtliga gamla listverk, undantaget foderlister kring välvda fönster, bytts ut. Borta är även en del kakelugnar och de båda öppna spisarna” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Byggnadens värde, om inte helt intakt, var ändå högt.
Det var vid den tiden LKAB donerade huset till Luleå stift för att stötta kreativa och rekreativa verksamheter för ungdomar och familjer (NK, 22 feb. 1974) – vilket dock inte kunde göras utan en omfattande renovering.
Stiftelsen Fjällnäs blev då ansvarig för husets konservering samt förvaltning, tack vare gåvor samt ”bidrag till upprustning av herrgården” från, bl.a., Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Renoveringsarbetet pågick mellan åren 1978-1984, men var inte helt klart när slottet invigdes av biskop Olaus Brännström. I huset bodde då familjerna Larsson och Bergman – förmodligen släktningar till Fjällnäs grundare – men allmänna planen var att öppna huset inte bara för ”kyrkans människor”, utan också för lokala ”föreningar av olika slag” (NSD, 2 okt. 1984). Flera källor visar att bostaden faktiskt hade rum för någonting annat än bara lägenheter: 1975 skickade MAF Arkitektkontor en föranmäla till Arbetsmarknadsstyrelsen för att öppna en restaurang; och åtminstone till och med 1984 var Fjällnäs Café operativ. Men trots alla ansträngningar kom den delen av slottets historia snabbt till ett slut.

Fjällnäs herrgård 1984. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.
Fjällnäs innan och efter parkeringsbyggnation. Foton ur Norrbottens museums arkiv.

”I början av 1980-talet förvärvades fastigheten av Riksbyggen. Flygellängorna revs då och parkområdet framför huset exploaterades och bebyggdes med tvåvåniga bostadslängor” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Riksbyggen ingriper då i Fjällnäs historia åtminstone 1985 och det som kommer efter är ganska tydligt: 1987 bildades bostadsföreningen BRF Fjällnäs, som handledde byggnation av 44 fastigheter med 176 lägenheter placerade runt residenset. ”Byggnaderna är uppförda 1989-1991. Fastigheternas adress är Fjällnäsgränd 1-44” (RBF Fjällnäs) medan slottet ligger på Fjällnäsgränd 45. Man gissar att även Fjällnäs återigen användes, åtminstone under en kort period, som bostad. Sedan dess är dock slottets historia svårare att följa och mindre spårbart. 1996 försökte Länsstyrelsen att genomföra en byggnadsminnesförklaring som påbörjades på 1970-talet men som aldrig blev av. Efter detta finns det en stor lucka till och med början av nästa århundrade. 2003 köpte det italienska paret Mordini fastigheten och investerade 20 miljoner kronor för att ”rusta upp och omvandla byggnaden till restaurang och lägenhetshotell” (NK, 26 sep. 2011). Ett stort renoveringsarbete utfördes mellan 2004 och 2007 i avsikt att utveckla turismen i området. Lyxiga standarder avslöjade höga förväntningar som, tyvärr, snart blev misslyckade. Faktiskt, som ”Norrbottens Kuriren” rubriksatte, Fjällnäs byter ägare – bara 4 år senare. 2011 såldes slottet till ”hotellkung Peter Aasa” och idag, efter ytterligare förnyelser, har ’Fjällnäs Castle’ öppet som en luxuös bostadsmöjlighet vid Dundrets fot. Ni som är nyfikna och vill titta på sista inredningsbytet, ommålning och omorganisation, kan titta på ’Fjällnäs Castle’ Instagram konto.

I många ord var det en berättelse om Fjällnäs slott från slutet av 1800-talet till och med idag. Ett residens som, under tiden, inbjöd till flera förändringar både ut- och invändigt. Det tänktes som privat residens men blev sedan statligt, kyrko-, förenings- och även bolagsägt. Dess rum underhöll chefer och vetenskapsmän, familjer, änkor och barn, men också inneboende och turister. Fjällnäs har då blivit huset för drömmar och mardrömmar, hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lycka och misslycka.  Och dess handlingar kommer säkert att fortsätta i framtiden.

Silvia Colombo
Norrbottens museums bibliotekarie

Källor:
Fjällnäsgården måste rivas?, i Norrbottens Kuriren, 22 februari 1974.

Fjällnäs invigt, i NSD, 2 oktober 1984.

Mats Krigsman, Fjällnäs. Slottet i Gällivare och Öfverste Carl-Otto Bergman, Grofex, 2000.

Italienare tar över Fjällnäs, på P4 Norrbotten, 5 februari 2003: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=180469

Fjällnäs byter ägare, i Norrbottens Kuriren, 26 september 2011.

Riksbyggen, RBF Fjällnäs – Årsredovisning 2017.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 397.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD:6, Gällivare socken, Gällivare samhälle, Fjällnäs.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. Ö 3 BAD, Tidningsklipp, Gällivare socken, 1983–1984.

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).