Från Kengis och Melderstein till LKAB – den långa vägen genom Norrbottens industrihistoria  

Det finns landskap som bär sin historia öppet, nästan demonstrativt, i monument och stadssilhuetter. Och så finns det landskap där historien ligger lagrad i marken, i övergivna dammvallar, i igenväxta transportleder, i grunder som knappt längre syns. Norrbotten tillhör den senare sorten. Här måste man lära sig att läsa spåren. 

Den som idag ser gruvorna, malmtågen och stålverket i Luleå förknippar gärna regionen med modern industri och med LKAB. Men malmens historia i norr är äldre än så. Den är äldre än järnvägen, äldre än storskalig brytning, äldre än de samhällen som vuxit fram kring gruvorna. Den sträcker sig tillbaka till en tid då allt ännu var osäkert, experimentellt, och ofta dömt att misslyckas. 

Men misslyckanden är också historia. Och ibland är de mer formande än framgångar. 

Under 1600-talet framstod norra Sverige som ett rum av möjligheter, ett framtidsland och ett svenskt Västindien. Det var ett landskap som ännu inte fullt ut integrerats i rikets ekonomi, men som samtidigt lockade med löften om rikedomar. Malm hade påträffats på flera platser, det fanns silver, koppar och järn i bergen. Skogarna var vidsträckta. Vattnet kunde driva maskiner. I denna kombination av naturresurser och politiska ambitioner föddes en vision: att skapa industri i det som ännu saknade både infrastruktur och etablerade samhällen. 

Kengis bruk var ett av de mest ambitiösa uttrycken för denna vision. Här försökte man göra det som i efterhand framstår som en förbluffande modern tanke – att organisera naturresurser, teknik, arbetskraft och handel till ett sammanhängande produktionssystem. Malm skulle brytas i inlandet, smältas och bearbetas vid Torneälven, och sedan föras vidare ut i världen. Det var en vision om industriell helhet i ett landskap som ännu inte var redo att bära den.

Kengis fors och bruksherrgård. Tid: 1925-1930.
Fysiskt original från Haparanda kommun med accessionsnummer 1978:342. Foto: MIa Green. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2023:542.

Transporterna var långsamma och osäkra. Energin begränsad. Kunskapen ofullständig. Kapitalet otillräckligt. Bruken kämpade, expanderade, förföll och försvann. Men deras närvaro förändrade ändå landskapet. De skapade vägar där inga vägar funnits, bosättningar där få, om ens någon, tidigare bott permanent, erfarenheter där ingen tidigare haft erfarenhet. De lärde människor att tänka industriellt i ett territorium som dittills varit något annat. Försökens geografi. 

När Kengis och Torneverken så småningom förlorade sin betydelse var det inte slutet på berättelsen. Det var snarare en förflyttning. Tyngdpunkten i den industriella verksamheten rörde sig, sökte nya platser, nya lösningar. Under 1700-talet framträder Meldersteins bruk i Råneälvens dalgång som ett nytt centrum i denna rörelse. 

Här förädlades järnmalm från Gällivare, långt innan dessa malmfält blev synonymt med storskalig gruvdrift. Här organiserades produktionen i samspel med skogen, vattnet och de människor som gradvis bosatte sig i området. Industrin blev inte bara en ekonomisk aktivitet utan ett sätt att forma territoriet. Bosättningar anlades, resurser strukturerades, landskapet fick en ny funktionell geografi. 

Meldersteins herrgård. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv, bildnummer 2013000700019.

Det som förenar Kengis och Melderstein är därför inte bara att de var bruk, utan att de var försök att skapa ordning i rymden. Att göra det perifera produktivt. Att omvandla avstånd till sammanhang. Och just där ligger deras historiska betydelse. Den långsamma förståelsen. Det tog tid att förstå vad som egentligen krävdes för att industri i norr skulle bli bestående. Det krävdes mer än malm. Mer än vilja. Mer än enskilda entreprenörer. Det krävdes system. 

Transporter som fungerade året runt. Energi i stor skala. Teknik som kunde hantera malmens egenskaper. Kapital som tålde långa tidshorisonter. Institutioner som kunde reglera och stödja verksamheten. De tidiga bruken var platser där denna insikt växte fram, steg för steg, ofta genom nederlag. De var laboratorier i historisk mening. Platser där möjligheter prövades och begränsningar blottlades. 

När järnvägen till slut drogs genom landskapet under 1800-talets slut var det därför inte en isolerad innovation. Den var svaret på ett problem som identifierats i mer än tvåhundra år. När vattenkraften exploaterades och metallurgin utvecklades var det lösningar på hinder som länge varit kända. Industrialiseringen i Malmfälten blev möjlig därför att landskapet redan hade tänkts industriellt i generationer.

Byggnation av malmbanan under början av 1900-talet. Banktipp i trädgränsen mellan Kopparåsen och Vassijärv. Foto: Carl Gustaf Blomqvist. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:148

I detta perspektiv framträder LKAB inte som början utan som mognad. Inte som ursprung utan som konsekvens. När malmbrytningen i Kiruna och Malmberget industrialiserades kring sekelskiftet 1900 sammanföll för första gången alla de förutsättningar som tidigare saknats. Infrastruktur, teknik, kapital och organisatorisk erfarenhet möttes i ett fungerande system. Malmen kunde brytas, transporteras och exporteras i en skala som tidigare varit otänkbar. Det var inte en plötslig revolution. Det var en långsam syntes. 

Under 1900-talet fördjupades denna syntes ytterligare. Gruvor, järnvägar, hamnar, vattenkraft och stålindustri bands samman i ett komplext nätverk där varje del var beroende av de andra. Landskapet blev ett industriellt system i full skala, ett sammanhängande flöde av energi, material och arbete.  

Porjus kraftstation under uppbyggnad. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:788.

Det som ibland beskrivs som ett teknologiskt megasystem har därför djupa rötter. Det växte inte fram ur tomma intet. Det är resultatet av en historisk process där varje generation lämnat efter sig strukturer som nästa generation kunnat bygga vidare på.  Samma framtid, igen.  

Idag talar man åter om Norrbotten som ett framtidsland. Den gröna industriella omställningen, fossilfri stålproduktion och nya investeringar beskrivs ofta som något utan historiskt motstycke.Men känslan av att stå inför en ny början är inte ny. Den har funnits här förut. 

Redan på 1600-talet trodde man att de mörka bergen i norra Sverige skulle bli en källa till nationell rikedom. Regionen framstod då, liksom nu, som ett rum där framtiden kunde ta form. Skillnaden är kanske bara att vi idag ser längre bakåt och därför bättre kan förstå hur djupt denna framtid är förankrad i det förflutna. 

Om man rör sig genom landskapet idag – längs Torneälven, genom Råneälvens dalgång, över de gamla transportlederna – framträder historien inte som en serie avbrott utan som en sammanhängande rörelse. Kengis, Melderstein och LKAB är inte separata kapitel. De är olika skeden i samma berättelse. 

Det är därför ruinerna efter de tidiga bruken inte bör ses som rester av något som försvunnit. De är fundament. De är början på ett sätt att tänka, organisera och forma landskapet som fortfarande pågår. 

Malm bryts fortfarande. Energi mobiliseras fortfarande. Infrastruktur byggs fortfarande. Framtiden projiceras fortfarande in i detta nordliga territorium.  

Historien i Norrbotten är inte bara lång.  

Den är kontinuerlig. 

Och kanske är det just detta som är det mest karakteristiska draget hos landskapet: att varje ny industriell epok inte ersätter den föregående, utan växer ur den – lager på lager, som malm i berget. 

/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).