Bara ett öskar…

En enkel skopa som används till att tömma båten på oönskat vatten i syfte att förhindra ett än mindre önskat öde, nämligen en sjunkande båt. Så skulle man, humoristiskt(?) kunna beskriva ett öskar.

Men just det här öskaret, med vårt inventarienummer Nbm 1979, väckte ändå mitt intresse. Vissa föremål innehåller lite extra, lite utöver det vanliga, något som gör att man stannar till, eller åtminstone uppmärksammar det, när man passerar hyllan föremålet numera vilar på. Och det gör verkligen det här öskaret. Det är nämligen helt täckt med namn. Tretton män har ristat in sina namn i det, vid två tillfällen under senvåren 1921.

_NBM5816

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum 

Men vilka var dessa män? Varför ristade de in sina namn på ett öskar? Och hur har öskaret hamnat på vår hylla?

Namnen är Lars Taavola, Oskar Nordmark, Karl Henriksson, Hugo Nordmark, William Jatko, Gustaf Lassi, Ulrik Niva, Oskar Lassi, Karl Nordmark, H. Larsson, J. Wal. Taavola, Hugo Taavola, P. Hjalmar Niva och eventuellt ytterligare någon persons bomärke. Två datum och en ort är också inskurna, den 30/5 respektive den 8/6 1921. Orten är Narken vid Kalixälven.

_NBM5814

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum

På öskaret finns också en förkortning inristad, P.u.K.E.F.F. Gissningsvis var alla männen sysselsatta i flottningen och förkortningen på öskaret torde stå för Kalix Elfs Flottnings Förening. Denna förening bildades av skogsbolagen redan 1895. Männen utgjorde troligen ett flottningslag. Flottningen ägde rum på vårflodens vatten när alla vattendrag innehöll så mycket vatten som möjligt. Timret skulle raskt passera respektive avsnitt för att senare sorteras på Vassholmen nere i Kalix. Mer om flottningen i Norrbotten kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida.

Narken har genom åren tillhört Kalix, Överkalix och Korpilombolo socknar. Numera ligger Narken i Pajala kommun. Namnet Narken, eller Narkaus på meänkieli, kommer antagligen från samiskans ”njarga” som närmast betyder näs. Namnet nämns första gången 1553, då en nybyggare i Rödupp betalade fiskeskatt för fisket i Narken. Byn är skattlagd från 1642. Måhända var Mats Matsson Mämmi eller Finne (1601-1652) från Turtola den förste nybyggaren. Den andre var i alla fall Hindrich Hindrichsson från Rödupp. Narken ligger också mellan det svenskspråkiga Överkalix och det finskspråkiga Tärendö. Byn var länge ganska liten, men den expanderade kraftigt efter Laga skiftet mot slutet av 1800-talet. Vid den tiden var också befolkningsökningen kraftig. Även skogsbruket expanderade kraftigt under andra hälften av 1800-talet. Skogsvägar bröts och flottningsleder rensades.

Men allt var inte positivt. Vid samma tid upplät också staten kronoparker till bebyggelse. Anledningen till detta var framför allt skogsbrukets arbetskraftsbehov, men också den ökande befolkningen, rädslan för emigrationen och ”den socialistiska faran” spelade en roll. Den nya bebyggelsen kom att kallas för odlingslägenheter. Skogstorp, kronotorp eller kolonat var olika typer av sådana lägenheter som anlades under olika tider.

Johan Petter Nilsson Lassi var den förste skogstorparen i Narken. Torpet anlades år 1900 norr om den gamla byn. Snart växte denna typ av bebyggelse och under 1920- och 1930-talen anlades två kolonat i Äihämä, på älvens östra sida, och i Aho, väster om byn. Under 1930-talet tillkom också några arbetarsmåbruk. Men detta var den sista, konstgjorda expansionsfasen, innan teknikutveckling och sociala förändringar startade den befolkningsminskning som fortfarande pågår.

Enligt museets huvudliggare är öskaret inköpt av utställningskommissariatet 1921. Den utställning som behövde ett kommissariat är förstås den stora industri- och jubileumsutställningen 1921. Luleå stad fyllde 300 år och firade detta, bland annat genom att anordna en stor utställning. Denna bestod av flera olika teman. Under ett tema fanns hemslöjd, konst, musik och kulturhistoria. Under det temat spelade museet en viktig roll. Ett annat tema var Skogs och Trähantering, där flottningen ingick som en underavdelning under ledning av flottningschefen K. Krook. Bland annat visades ett antal modeller över olika flottledsbyggnader.

Norrbottens museum satsade i alla fall ordentligt på denna utställning och många av de föremål som ställdes ut under de olika temana kom efter utställningen att tillföras museet som gåvor eller inköp. Den kände advokaten/författaren/etnologen Sigurd Dahlbäck, som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg, anställdes för att skapa en kulturhistorisk utställning. Denna placerades i den nybyggda kopian av Luleås rådhus. Originalet, som byggdes under åren 1691-93, revs 1861, men inför utställningen kom en kopia att byggas.

Låt oss nu titta lite närmare på de personer som satt sina namn på öskaret:

• Karl Valfrid Henriksson (Oskarin-Kalle) (1901-1970). Han blev faderlös vid tio års ålder när pappan, Karl Oskar, som var hemmansägare på Narken Nr. 1, Lantto, dog. År 1926 fick han ”nådigt tillstånd” för utvandring till Nordamerika och den 21 december samma år kom han till New York. Han hamnade senare, likt så många Tornedalingar, i Calumet, ”Copper Country”, Michigan.
• Johan Oskar Nordmark (1898-1973). Han gifter sig 1925 med Milda Wilhelmina Hannula och blir året därpå kronotorpare på Narkheden 7.
• Karl Albin Nordmark (1899-1973), var Oskars bror. Han gifter sig 1923 med Signe Tervahauta och blir kronotorpare/arbetare på Narkheden 8.
• Hugo Villiam Nordmark (1893-1969) blev 1941 kolonist i Äihämä på andra sidan älven, men var också färjkarl och skolvaktmästare i Narken. Han gifte sig 1917 med Britta Kristina Lantto.
• H. Larsson är förmodligen Lars Hugo Larsson, (1898-1982), också kallad Mäki-Lassi. Han blev hemmansägare/brukare på Narken Nr. 5, Taavola. Han gifter sig 1924 med Agnes Teresia Heikki. Han drev även en taxirörelse.
• Hugo William Taavola (1898-1993) kom också från Narken Nr. 5. Han beviljades tillstånd att utvandra till Nordamerika 1926. Han hamnade också i Calumet, men blev så småningom tranbärsodlare i Washington. Hans mål var hela tiden att återvända, men det kom att dröja ända till 1984 innan han kunde vända hem till Narken.
• Lars Ragnar Taavola (1905-1968), Taavolan Lasse, var också med. Han var bror till Hugo. Lars emigrerade till USA på 20-talet och han kom att arbeta inom bilindustrin i Detroit innan han också hamnade i Calumet. Han dog 1968 i Michigan.
• Johan Walerius Taavola (1891-1974) var ytterligare en bror. Han stannade dock kvar i Narken. Han bodde på Narken Nr. 5 och var gift med Anna Emilia Alapää.
• William Eriksson Jatko (1881-1932) var kronotorpare på Narkheden 1. Han gifte sig 1906 med Anna Evelina Lassi, men avled redan vid julen 1932. Anna blev kvar som innehavare av torpet fram till femtiotalet.
• Arbetaren och skogstorparen Johan Gustaf Lassi var född 1898 och flyttade till Tärendö för att gifta sig med Mia Elisabeth Lampa. De återvände till Narken efter några år.
• Brodern, Karl Oskar Lassi (1901-1979) gifter sig 1931 med Anna Lydia Jatko och året därpå blev han, om än kortvarigt, kolonist i Aho. Hans avskedsbrev som kolonist är ett bevis på att kolonaten oftast inte var så lämpliga: ”Härmed får underteknat medtela, att jag vill säga ut mitt innehavande Kolonat No12. i Narken. Medan dett på stället der den nu är, var oduglig otlingsmark.” Han flyttade sedan in till Narken och kom att arbeta i skogen och med flotttningen.
• Petter Hjalmar Niva (1880-1925) drunknade redan 1925 vid flottningen i Mestoslinkka strax norr om byn. Båten kantrade i forsen och fem av sex män kom iland.
• Ulrik Niva är förmodligen den person senare kallade sig Ulrik Tervahauta (och ännu senare Ridbäck) (1895-1969). Niva kom sig av att familjen hade bott på Nivan ranta (Nivastranden). Han blev senare snickare och tillverkade bland annat byns likkistor.

Unga män, sysselsatta i flottningen har alltså ristat in sina namn i ett öskar och därmed bevarat minnet av sig själva i och med att öskaret hittade till Luleå och den stora jubileumsutställningen. Kanske var det flottningschefen Krook som bett dem göra detta? Kanske fanns det ett annat, numera bortglömt skäl? Men namnen finns kvar, och öskaret.

I Kalixälven upphörde flottningen 1977 och ytterligare en arbetsuppgift var borta för alltid.

• Om flottningen i Norrbotten kan du läsa mer i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida: Flotttning – en förfluten del av Norrbottens historia

• Om byn Narken finns det numera en innehållsrik bok, Narken – Narkaus En by norr om polcirkeln, av Irma Ridbäck

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).