Museets geologiska samling

Norrbottens museum är idag ett kulturhistoriskt museum, ett länsmuseum. Men det finns också några samlingar som går lite utanför ramarna. En myntsamling med mynt från hela världen eller en mindre etnografisk samling med föremål från Bismarck-arkipelagen, utanför Nya Guinea, är exempel. Men den här gången tänkte jag berätta lite om vår geologiska samling.

Mineralletarna
Runt sekelskiftet 1900 var många geologer eller malmletare verksamma i vårt län, där den storskaliga gruvnäringen just hade startat. En del av dem var även intresserade, eller rent av passionerade samlare av kulturhistoria. Ett exempel är Wilhelm Thisell, som var bosatt i Vittangi i början av seklet. Thisells far, Gustaf, var på den tiden direktör och disponent för Svappavaarabolaget. Många av våra äldre samiska föremål är insamlade av Wilhelm Thisell under sina malmletarexpeditioner runt om i Jukkasjärvi socken.

Här ser vi pärlfiskarna Fredrik Rääf och Wilhelm Thisell under fiske i Bulsjöån år 1920. De gjorde goda förtjänster på sitt fiske av flodpärlmusslor. ”I övrigt var männen synnerligen levnadsglada och har lämnat efter sig många lustiga vittnesmål, inte minst i sällskap med deras gemensamma dryckesbroder Fritiof Nilsson Piraten.” Fotot kommer från Östergötlands museum och fotografen heter August Christian Hultgren.

En annan kulturhistoriskt intresserad geolog var en av initiativtagarna till vårt museum, Fredrik Svenonius (1852 – 1928) från Gammelstad, som senare avancerade till statsgeolog. Flera av våra tidigaste förvärv, som till exempel ”Maunuskåpet” är gjorda av honom.  

Rektor Fredholm
En tredje geolog eller malmletare var Karl August Fredholm. Troligtvis kommer större delen av vår geologiska samling från honom.

Fredholm var född år 1840 i Frösve socken, Skaraborgs län. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1862 och disputerade där 1869. Han studerade framför allt mineralogi och hans gradualavhandling behandlade den, på sin tid, mycket uppmärksammade meteorit, som på nyårsdagen 1869 slog ned vid Hässle i Uppland. ”Om meteorstenfallet vid Hessle den 1 januari 1869”.

Under en tid arbetade han som extrageolog under somrarna med kartarbete för Sveriges Geologiska Undersökning (SGU).

År 1876 utsågs han till lektor i matematik och fysik vid Luleå läroverk. Han kom framöver att tillbringa sina sommarlov med att vandra runt i länet, bland annat för Norrbottens läns ekonomiska kartverk. För SGU samlade han in bergartsprover och gjorde geologiska observationer. År 1886 beskrev han till exempel de geologiska förhållandena i nuvarande Pajala kommun. Han var också verksam i Kirunaområdet och upptäckte där på 1880-talet den malmkropp som fick sitt namn efter honom, Rektorsmalmen.

Här kan vi skymta Fredholm framför ”Lundbohms första hus, Hotell Luossajärvi.” Personerna lär från höger vara: ”Lappen Skorpa, ingeniör Dietr, ingeniör O A Bergman, kandidat O Schough, rektor K A Fredholm, ingenjör S R Wibel, T…, A Lenander.” ”Hotellet” (B1), som var Kirunas första bostadshus, finns fortfarande kvar invid Hjalmar Lundbohmsgården. Okänd fotograf.

År 1884 hade han nämligen blivit rektor vid läroverket i Luleå. Vid sekelskiftet 1900 avslutade han sitt geologiska extraarbete och kom framöver främst att ägna sig åt diverse kommunala uppdrag i Luleå.

Men redan på 1880-talet hade han också varit mycket delaktig i startandet av länets museiförening och han blev även föreningens förste sekreterare och tillika dess förste (oavlönade) intendent. Fredholm avled år 1910 i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt att Fredholms tidigare insamlade mineraler och bergartsprover (och lite annat…) kom att hamna hos oss. Bland dessa föremål finns bland annat en vacker kont av rötter som säkert har använts för att transportera stenprover.

”Konten har begagnats av rektor Fredholm, under hans många resor i Lappland.” Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Museets geologiska samling har, när den var utställd, delvis bestått av tre större, samt sju mindre, stenfyllda montrar. Mineralerna i montrarna har tyvärr kastats omkring och, i vissa fall, helt enkelt sönderfallit i stoft. De påklistrade etiketter som mineralerna en gång har varit försedda med, har i många fall lossnat. I montrarna har också funnits kort som identifierar mineralerna, i alla fall så länge etiketterna har suttit kvar.

Dessa montrar, vars innehåll till största delen består av Fredholms mineralsamling har gissningsvis sitt ursprung innan jubileumsutställningen 1921. Kanske var det intendenten (avlönad) och malmletaren (!), David Törnqvist som iordningställde dem på 1910-talet? Eller var det möjligen Fredholm själv som gjorde det, ännu tidigare?

Idag har mineralerna avlägsnats från montrarna och placerats i enskilda askar. Några av montrarna har innehållit asbest, vilket har försvårat hanteringen. Lyckligtvis(?) innehåller förhistorisk keramik ibland asbest. Av den anledningen har vi inrett ett särskilt rum, avsett för arbete med asbest och också utarbetat ordentliga rutiner för detta arbete.

Förseglad asbestförpackning. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

I samband med sina studier verkar Fredholm ha varit en ivrig mineraljägare. I samlingen finns stenar från många platser i Sverige. Några exempel är Boulangesit från Sala gruva (1873) och Hisingsit från Långban i Värmland (1868).

Från Långbans gruva. Fotot kommer från Värmlands museum och fotografen heter Mats Holmstrand.

Men också utomlands har mineraler samlats in. Mineraler finns till exempel från olika norska fyndigheter, men också från stenbrotten vid Drachenfels i Siebengebirge. Sten har brutits här ända sedan romartiden, till exempel har sten från Drachenfels använts vid byggandet av katedralen i Köln (Kölnerdomen).

Men i samlingen finns också mer lokala prover, som magnetisk järnmalm från Kaptensgruvan i Malmberget (1879), kopparmalm från det kortlivade samhället Nautanen utanför Koskullskulle eller brokig kopparmalm från Liikavaara och guldförande kvarts från Sakajärvi. De senare fyndplatserna har ju börjat brytas industriellt under de senaste åren och detta har lett till att befolkningen i dessa byar har tvingats lämna sina hem.

Bild från det kortlivade gruvsamhället Nautanen. Norrbottens museum. Acc.nr. 1977:1403:29-31. Okänd fotograf.
Kopparmalm (kopparkis) från Nautanen. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Brokig kopparmalm från Liikavaara. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Guldförande kvarts från Sakajärvi. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto Ola Norén, Norrbottens museum.

Utöver dessa montrar finns också ett skåp med stora mängder stenprover (1 262 nummer). Det rör sig förmodligen om Fredholms bergartssamling. Mineral är uppbyggda av ett eller flera grundämnen. De har en bestämd kemisk sammansättning och kristallstruktur. En bergart består däremot av blandningar av ett eller flera mineral.

Tre burkar med järnmalmskoncentrat, Wiborghsfosfat och Apatitprodukt. Foto: Ola Norén

Mineraljakten
Mellan 1967 och 2014 det bedrevs mineraljakt i Sverige. Tävlingen var till en början koncentrerad till Norrbotten, men spreds senare till hela Norrland. Även i Värmland och Bergslagen bedrevs senare mineraljakter. Förebilden till detta initiativ var den finländska malmletningen. Mineraljakten kom att finansieras av Norrlandsfonden.

I samband med uppstarten av mineraljakten verkar museet ha fått en hel del mineralprover från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning). Kanske tanken var att ha ett tillgängligt jämförelsematerial?

I år (2024) har en uppdaterad version av mineraljakten dragits i gång, Mineraljakten 2.0. Syftet med den är att uppmuntra privatpersoners letande efter ”kritiska och strategiska” metaller och mineraler. Det är förstås ”den gröna omställningen” som har tvingat fram en ökning av malmletningen med hopp om nya, brytbara fyndigheter.

Tyvärr kommer nya malmfyndigheter med ganska stor sannolikhet också att leda till ökade konflikter mellan gruvnäringens olika, och stundtals konkurrerande intressen som till exempel de som är sysselsatta inom rennäringen, naturvården eller turismen. Samlingen ska, enligt gamla förteckningar, också innehålla ett fåtal exotiska ”mineraler”, som bärnsten från södra Östersjökusten, guldsand från Australien eller rubiner från Sydafrika. Dessa flesta av dessa mineraler, förmodligen förvärvade redan på 1800-talet har dock inte gått att återfinna idag.

Bärnsten. Foto: Ola Norén.

Till slut vill jag också nämna Oscar Nylanders fossilsamling. Oscar Nylander var direktör, bland annat för Luleå Tegelbruk AB. Men han var också fascinerad av fossil och skaffade sig så småningom en mindre samling av fossiler, mestadels från fyndplatser i USA.

Fossiliserade växtrester samt en hajtand från Oscar Nylanders fossilsamling. Foto: Ola Norén.

Det här var litegrann om vår geologiska samling. Men, fortfarande finns det väldigt mycket kvar att göra. Vi har heller inga kunniga geologer eller malmletare bland våra anställda nuförtiden…

Kanske det kan vara en idé att få någon student från LTU att arbeta vidare med samlingen?

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Bruksföremål från Rosfors bruk

För några år sedan, 2021, mottog Norrbottens museum delar av Bengt Johanssons smidessamling. Samlingen var testamenterad till museet och ur den gjordes ett urval om ett 70- tal föremål från 1600- talet och framåt som nu bevaras i föremålssamlingen. Bland dessa föremål fanns även en del gjutjärnsföremål från Rosfors bruk i Piteå kommun. Idag är området kring det gamla bruket ett naturreservat som förvaltas av Länsstyrelsen och den gamla masugnen är restaurerad på 1970- talet och fungerar nu som en utställningslokal för den som bland annat vill veta mer om brukets historia och restaureringen av masugnen.

Kort om bruket

Rosfors bruk var ett lokalt initiativ av bönder som hade upptäckt malmfyndigheter i trakten. Förutsättningarna för att driva ett bruk var också goda: rinnande vatten via Rosån, betesmarker för kreatur, skog för virke och kol samt förstås närliggande malmtillgångar. 1830 påbörjades brytning av järnmalm vid en av de platser där malmfyndigheterna upptäckts, Ristjälsgruvorna. Året därefter ansökte 16 eller 17 (litteraturen redovisar olika här) bönder och handelspersoner om att få anlägga en masugn på området. Privilegiet beviljades men det dröjde ytterligare några år innan masugnen stod klar 1839.

Bruket bytte huvudmän ett par gånger och ägarförhållandena var emellanåt komplicerade och därmed svåra att återge i korthet. Järnbruket kom sedan att avvecklas i slutet av 1860- talet och hade sedan masugnen påbörjade produktion hunnit med att, förutom produktion av tackjärn och stångjärn, investera i ytterligare förädlingstekniska verksamheter såsom gjuteri och mekanisk verkstad. Det vidare bruket vid Rosfors, med jordbruk och skogsbruk, fortskred dock under 1900- talet, efter att järnbruket avslutats. En brand i början av 1906 kan ha slukat en stor del av källmaterialet som kanske kunnat berätta mer om produktionen vid bruket, men det är känt att gjuteriverksamheten började 1861 och nedan ses några av de produkter som tillverkades där.

Våffeljärn

I museets föremålssamlingar finns det både våffel- och rånjärn, som kan likna varandra en del innan mönstret uppenbarar sig på insidan. När det gäller våffeljärnen har de flesta det rutmönstret som vi ofta känner igen i samtidens elektriska våffeljärn medan andra har unika och kanske mer kreativa mönster eller form. Från Bengt Johanssons samling med våffeljärn från Rosfors bruk har tillkommit två nya tillskott till den samlingen, ett med ”klassiskt” rutmönster och ett med lite mer unikt mönster som ni ser nedan. Hela laggen är formad som en stjärna och rutmönstret följer stjärnformationen.

Pannor

Bengt Johansson förde noggranna anteckningar över sin smidessamling och de föremål som ingår i den har oftast en notering om varifrån den är inköpt och när. Men vissa föremål saknar uppgifter, som dessa två föremål från Rosfors bruk nedan. Tack vare brukets stämpel är vi dock säkra på att de är tillverkade på bruket i Rosfors även om det inte är känt var Johansson träffat på dem.

Askfat, ullsax och symaskin

Tillverkningen av produkter från Rosfors täckte de flesta behov som kunde uppstå i ett hem eller gård. Nedan ser ni exempelvis en ullsax, ett askfat och en mekanisk symaskin i gjutjärn. Symaskinen kommer dock inte från Johanssons samling utan har funnits i museets samlingar sedan 1939 och är en gåva av jägmästaren Einar Bosaeus.

Besöksmålet Rosfors bruk

Kulturmiljön vid Rosfors bruk är väl värt ett besök. Fin skyltning ger mervärde till platsen även om utställningen i den restaurerade masugnens överbyggnad skulle må gott av lite omsorg och uppdatering. Det märks nämligen att den har varit välbesökt genom åren. För den som sedan vill utvidga sitt besök går det även att ta en promenad (eller fordon) från ugnen till Ristjälsgruvorna där en del av malmen till masugnen hämtades från.

Trevlig helg!

Christelle Fredriksson, Bild- och föremålsantikvarie vid Norrbottens museum

Litteratur:

Axelsson, Alf W, Rosfors bruk – en norrbottnisk järnindustri 1830-1875, Norrbottens museum 1986

Hansson, Staffan, ”Att vilja men inte kunna. Om försök att införa ny teknik i bottnisk järnhantering” i Edlund, Lars-Erik och Beckman, Lars, Botnia. En nordsvensk region, 1994