Grundtanken i Sveriges kulturarvspolitik är att kulturarvet är i ständig utveckling och formas av människor tillsammans. Alla ska ha rätt att vara med och forma kulturarvet. I museilagen (2017:563) formuleras detta vidare i att museerna ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning samt att museerna ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser. Vidare konstateras det i kulturmiljölagen (1988:950) att ansvaret får våra kulturarv och kulturmiljöer är delat av alla. Ett av de nationella kulturpolitiska målen är vidare att främja ett levande kulturarv som bevaras, användas och utvecklas.

Att tillgängliggöra samlingar och kulturmiljöer genom digitisering och digitalisering, vare sig det avser arkivhandlingar, föremål, fotografier eller visualisering och förmedling av hela kulturmiljöer, är därför en central fråga för alla museer och verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljöer. Både avseende bevarande, men framför allt för att göra materialet tillgängligt för utbildning, forskning och innovation. Ökad digitisering och digitalisering är en förutsättning för att museerna ska kunna vidmakthålla sin viktiga roll som kunskapsinstitutioner. Det är även en förutsättning för en säker och effektiv samlingsförvaltning.

Genom att tillhandahålla öppna, länkade och kvalitativa data och metadata öppnas stora möjligheter till att knyta samman nationella och internationella samlingar över institutionella och ämnesmässiga gränser. När kulturarv och kulturmiljöer blir digitalt tillgängliga skapas förutsättningar för ökad delaktighet – ett kulturarv för alla.

Här är det viktigt att skilja på begreppen. Digitisering är att göra något som är analogt till ett digitalt format, exempelvis att scanna ett fotografi, fota ett föremål i en samling eller att göra en 3D-modell av en enskild kulturmiljö, kanske ett statligt byggnadsminne eller en bronsåldersgrav.

Digitalisering, åtminstone inom museivärlden, handlar då mer om hur vi förmedlar, gestaltar och använder det digitala materialet. Det kanske förmedlas via föremålsdatabaser, arkivdatabaser som sen kopplas ihop med nationella eller europeiska plattformar som Kringla och Europeana. Eller så kanske materialet används i digitala utställningar, eller presenteras i verkliga utställningar, förmedlas i sociala medier eller i olika pedagogiska plattformar där Stockholmskällan är ett väldigt bra exempel. Digitaliseringen handlar även om vilka rättigheter som vi museer och andra verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljö sätter på det material vi digitiserar och förmedlar digitalt. Ska materialet kunna användas och utvecklas måste vi arbeta med fritt tillgänglig data i så hög utsträckning det bara går.

Problemet har däremot varit att det saknas resurser för att ta sig an de omfattande behov som är kopplade till digitaliseringen som då även innefattar storskalig digitisering. Både ekonomiska såväl som kompetensmässiga.

Därför är det glädjande att regionala utvecklingsnämnden beslutat att tillskjuta Norrbottens museum 1 miljon kronor under 2022 för digitala satsningar. En del av de medel som avsatts för kultursatsningar i spåren av pandemin och särskilt för utveckling av kulturell infrastruktur och digitalisering. Både i regionala utvecklingsnämndens plan och den kommande kulturplanen för Norrbotten är digitalisering ett viktigt och utpekat område. I ett län av Norrbottens storlek är digitalisering, särskilt inom museiverksamheten, nödvändig och viktig för att vi ska vara hela länets museum.

Grunden till satsningen utgjordes av Norrbottens museums digitaliseringsplan och ett underlag med prioriterade insatser som togs fram i samverkan med medarbetarna. Syftet är att öka volymen av digitiserat material i föremålsdatabasen Carlotta, att öka tillgängligheten och spridningen av museets samlingar samt att pröva metoder för visualisering av ett antal kulturmiljöer.

I satsningen ingår en rad aktiviteter. Bland annat kommer vi att inleda digitiseringen och tillgängliggörandet av Lea Wikströms stora fotosamling.

Lea Wikström (1888-1980) föddes i Luleå. Efter en tid som lärling i Henny Tegströms fotoateljé i Luleå arbetade hon som fotobiträde i södra Sverige. Omkring 1917-1918 flyttade hon till Malmberget och övertog Grahns fotoateljé i Malmberget.

Lea Wikström arbetade som fotograf i över 60 år. I början av seklet var det självklart att fotolärlingarna skulle lära sig alla arbetsmoment, och Lea utförde därför också allt mörkrumsarbete själv. Hela hennes samling överlämnades av Lea Wikström själv som gåva till Norrbottens museum 1978.

Samlingen utgörs av omkring 100 000 fotografier, glasplåtar (glasnegativ) och negativ, som behöver digitiseras. Samlingen motsvarar ungefär 5% av Norrbottens museums totala fotosamling och är efterfrågad då den skildrar Malmbergets utveckling under så lång tid, än mer aktuell idag då Malmberget snart bara är ett minne eftersom samhället nedmonteras och försvinner på grund av gruvbrytningen.

Målet är att i detta första steg digitisera och förmedla 10 000 fotografier ur samlingen, högupplöst och med licensen Public Domain, vilket innebär att materialet blir fritt tillgängligt för allmänheten att ta del av, använda och utveckla.

En annan viktig del av satsningen är att fotografera föremål i de kulturhistoriska samlingarna och att registrera dessa i vår föremålsdatabas om det inte är registrerade redan. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men med en samling på omkring 70 000 föremål, varav en bråkdel kan ställas ut samtidigt, så är tillgängliggörandet av samlingarna genom vår föremålsdatabas otroligt viktig för att kunna visa bredden av våra samlingar för allmänheten och att samtidigt kunna göra dem sökbara. Med högupplösta bilder av föremålen i samlingsdatabasen möjliggörs studier av föremålen och delaktighet kring dem på ett helt annat sätt. I korthet innebär detta en digitisering av våra föremålssamlingar, ett arbete som är påbörjat men som med dessa extra medel får en välkommen skjuts på vägen.

Utöver detta inrymmer satsningen även en metodutveckling av hur vi som museum ska kunna arbeta med visualisering av hela kulturmiljöer. Fem unika och värdefulla kulturmiljöer kommer att dokumenteras med drönare och foto där syftet är att kunna göra detaljerade 3D-modeller som kan presenteras för digitala besökare, primärt på museets sida på Google Arts & Culture men fler plattformar kan bli aktuella. De miljöer vi ska dokumentera i detta skede är det fjällnära nybygget Delliknäs (Arjeplog), lämningarna vid det före detta samhället och gruvan Nautanen (Gällivare), den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur som historiskt kallats för “Lappstan”, norra Europas största slåttermyr Vasikkavuoma (Pajala) samt stenvalvsbron över Vassara älv uppförd 1864 (Gällivare).

Samtliga är spännande och unika kulturmiljöer och som i vissa fall, som Delliknäs och Nautanen, ligger otillgängligt till och är svåra att ta del av om du har någon form av funktionsvariation. Vissa av dem är så pass omfattande också, som Vasikkavuoma, att det kan vara svårt att uppfatta skalan på marken, invid miljön. Dokumentationerna blir alltså en digitisering av hela kulturmiljöer och ett test för hur vi virtuellt kan tillgängliggöra dessa för allmänheten.

Inom samma satsning inryms även ett försök att utveckla arkeologisk metod genom att testa luftburen markradar i syfte att ta reda på om detta är en möjlig väg framåt för att i svåråtkomliga områden påvisa om det finns fornlämningar i marken eller ej. I detta skede kommer metoden att testas över den inre delen av Gammelstadsviken, en våt- och myrmark som sannolikt innehåller lämningarna efter den sista hamnen som fanns i anslutning till kyrkstaden och den korta period som Luleå stad återfanns där. På 1600-talskartor återfinns en lång bro, sannolikt en kavelbro, och längst ut i öppet vatten är det inritat ett antal sjöbodar. Bron omtalas fram till 1736 då den förstörs i en islossning för att sedan, på grund av landhöjningen, aldrig byggas upp på nytt. Lämningarna av detta bör återfinnas i våtmarken men syns inte ovan mark och på grund av förutsättningarna i området är det svårt att undersöka på något annat sätt.

Den sista delen i vår satsning är att tillgängliggöra det material vi redan har i och kommer att digitisera och registrera i vår föremålsdatabas via den nationella plattformen K-samsök, som tillgängliggör kulturarvsdata från svenska museer och andra minnesinstitutioner via söktjänsten Kringla. Då kommer allt det digitala material vi har att bli tillgängligt och sökbart på ett enklare och bredare sätt, inte bara för norrbottningarna utan i hela Sverige och på sikt även i hela Europa via plattformen Europeana.

Denna fredag vid tangenbordet, Nils Harnesk.