Konst i vårdmiljö

Det här inlägget på Kulturmiljöbloggen handlar om konst i Norrbottens läns landsting, den konst som är placerad på sjukhus, hälsocentraler, tandvårdskliniker och i landstingets administrativa lokaler. Det finns tusentals konstverk placerade i landstingets olika verksamheter i länet. Bildexemplen nedan ger förhoppningsvis en liten inblick i hur det kan se ut på plats. En längre text i detta ämne kommer att publiceras i Norrbottens museums kommande årsbok i slutet av detta år.

Konst i vårdmiljö är ett spännande ämne som innehåller alltifrån lokalernas utformning i stort till placering av enskilda konstverk i olika sammanhang. Spännande är också hur upplevelsen av ett konstverk kan skilja sig betydligt från en person till en annan. I landstingets vårdmiljöer befinner sig människor i alla åldrar och av många olika anledningar. Här upplevs glädje och sorg, här ges oroande eller lugnande besked. Vissa får avancerad vård under en längre tid, andra gör korta besök på någon timma. Konsten finns här som ett komplement; något som kan upplevas i en stund av paus. Konsten är också en del i personalens arbetsmiljö. I personal- och sammanträdesrum eller i kontor skapar den möjligheter till nya och spontana samtal, eller till en stunds eget betraktande.

Idag arbetar en heltidsanställd (undertecknad) med landstingets konst. Tjänsten är placerad på Norrbottens museum och omfattar inköp, placering, registrering, inventering, underhåll samt visningsverksamhet. Arbetet med konstregistret förstärks med insatser från Norrbottens museums registreringsavdelning. En halvtidstjänst för in- och omramningar och andra tekniska arbeten har också tillkommit senaste året.  

Anknytning till platsen
Det finns givetvis många sätt att tänka och göra när konst skall placeras i landstingets vårdmiljöer. Ett sätt kan vara att konsten har en anknytning till platsen där den placeras, och då öppnar upp för samtal och igenkänning. Det kan vara att motivet är från trakten, eller att det är avbildningar av människor eller aktiviteter som besökare och personal känner till. Konstnären bakom verket kanske har bott eller bor i bygden.

I Karesuando folktandvårds väntrum hänger verket Mötet. Ett screentryck, gjort 2011, på aluminium av Tomas Colbengtson, fritt baserat på en pressbild från 1931. Den visar tvångsförflyttade samiska familjer från Karesuandoområdet som möter västerbottenssamer. Att namnen är kända på de avbildade personerna förstärker kopplingen till trakten ytterligare. Samtalsämnena blir därmed unika för just den här platsen.

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

På Hertsö hälsocentral i Luleå hänger ett stort verk av Dennis Eriksson. Dennis, född 1973, är uppvuxen på Hertsön och bildens motiv bygger på hans barn- och ungdomsår där. En bild, gjord 2012, som rymmer minnen och upplevelser, nostalgi blandad med humor.

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Koppling till verksamheten
Konsten kan också ha en funktion som hjälpmedel och redskap i en landstingsverksamhet. Tanja K Jensens papperscollage Orangutangs, gjort 2011, är ett frodigt myller av växter och djur i en komposition som är mer eller mindre tredimensionell. Personal vid Syncentralen på Stadsvikens hälsocentral i Luleå föreslog att bilden skulle placeras hos dem i ett mottagningsrum: Den lockar verkligen till att ”titta mera”. Vi tänker att bilden skulle kunna locka våra barn med synskada att titta på den och fantisera. Lite synstimulering så att säga. Ett fint exempel på hur ett konstverk konkret kan fungera som hjälpmedel i vården.

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

8 tabletter som formade mig från 2012 av Peter Sundström består av fyra ihopsatta bilder som visar Peter tillsammans med sin mamma, pappa och bror under uppväxtåren. På alla bilderna är det utskurna cirklar som bildar hål där Peters armar sitter. Bitarna som blev över efter de åtta utskurna hålen är placerade vid sidan om bilden på väggen. Det var precis åtta neurosedyntabletter som gjorde att Peter föddes med korta armar och tre fingrar på varje hand. Verket är placerat i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Ett redskap som ger lärare och studenter ett berörande och starkt underlag för diskussion.

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Berättelser på väggen
Ett sätt att skapa intresse och möjlighet att stanna upp ett slag kan vara att placera bilder i serie, och med det frambringa en berättelse på väggen. Landstinget har köpt in några av Eva Stina Sandlings originalillustrationer till barnboken Kälda och Älgen som gavs ut 2013. Tillsammans med Regine Nordströms text hänger de nu på Gällivare sjukhus barnavdelning och bildar en berättelse. Bilderna är placerade lite extra lågt så att barnen skall nå upp att titta på dem.

En annan berättelse på vägg, också med stark anknytning till platsen, är bilderna från 1945 av Lennart Nilsson på barnmorskan Siri Sundström (1892-1976). Sundström verkade som barnmorska i Arjeplog i 45 år och beräknas ha förlöst över 3000 barn. Landstinget har köpt åtta av bilderna som visar Siri skida fram i väglöst land till familjen Öhlund för att hjälpa till vid en förlossning. Bilderna är ett händelseförlopp där Siri bland annat hämtar vatten i brunnen, desinficerar verktyg, förbereder själva förlossningen, låter fadern vänta utanför dörren, väger barnet och slutligen en underbart fin bild av hela den utökade familjen samlad.

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Hotell Vistet
Många landsting, regioner och kommuner i Sverige praktiserar något som kallas ”enprocent-regeln”. Det innebär att en procent av budgeten i ett byggprojekt avsätts till inköp av konst. Norrbottens läns landsting tog beslut 2013 att arbeta efter denna regel. Hösten 2014 invigdes det nya patienthotellet Vistet som ligger i anslutning till Sunderby sjukhus. Vistet nyttjas av patienter från sjukhusets alla verksamheter, anhöriga, personliga assistenter samt andra gäster i mån av lediga rum.

En procent av hotellets byggkostnad har gått till inköp av lös konst. Det har inneburit att det finns konst i entrén, i korridorerna på alla fyra plan, i de tre samlingsrummen och i de 70 hotellrummen. En konstnär i varje rum. Konsten är ett brett urval av nu verksamma konstnärer i Norrbotten. Arbetet med detta projekt är i slutfasen och beräknas bli klart efter sommaren.

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången en målning från 2015 av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången målningen  ”Lávvu/Kåtan 2” (2015) av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna vecka, Henrik Ygge

Barnens platser och stadsplanering

Ängarna Temaavslutning Hertsön 2004 037

Hertsö ängar © Irene Rönnbäck

Norrbottens museums samarbete med Svedjeskolan i Luleå

Banankullen 1 oktober 2003 002

Banankullen © Irene Rönnbäck

2013 fyllde Svedjeskolan på Hertsön 40 år. Barnen i klass 2 på skolan har ritat sina favoritplatser på Hertsön och skrivit om vad de har valt ritat. De visar platser som vi vuxna inte tänker på som viktiga.Tillsammans med undertecknad har de gjort stadsvandringar i Luleå. Utifrån sina minnen har barnen sedan ritat de hus som de tyckte mest om. Barnen har också ritat och beskrivit vad de tycker saknas på Hertsön.

Barns platser och deras viktiga mellanrum

Det har varit mycket spännande att se vilka platser barnen pekade ut som sina viktigaste. Barnens absolut viktigaste platser är alltid ”hemma”, ”hos pappa” eller ”hos mamma. De ritade också hur de brukar röra sig mellan de olika ställena. Här räknas barnens platser upp utan inbördes ordning:

Biblioteket, Badhuset, Svedjeskolan, Hertsö ängar, Skyddsrummet, Steelpark, Banankullen, Skogen, Lerbäcken, Fotbollsplan, Ica, Parkeringen vid Ica             , Björkvik, Spindelnätet Cykelväg, B-modulen, Aronsbadet, Gula huset (pizzerian)         Hertsöskolan, Hertsö IP, Icas kiosk, Hyreshusen, Vårdcentralen Snömannens förskola  Miljögården, Stallet, Huset för funktionsnedsatta, Ladan och Kyrkan.

Spännande skyddsrum eller välplanerad lekplats?

Lek  i skogen 2011

Lek i skogen © Irene Rönnbäck

Det är inte självklart att vuxna ser vilka platser som är barnens platser. Vi vuxna passerar förbi dem på vägen till bilen eller arbetet. Inte ens när vi är ute på daglig promenaden med hunden ser vi barnens mellanrum. Vi förstår inte alltid att den där risiga obebyggda plätten bakom skolan är barnens äventyrsslott eller att det övergivna skyddsrummet i skogen är mycket mer spännande än den välplanerade lekplatsen dit de är hänvisade.

Vi tycker det ser stökigt och risigt ut och bygger bort mellanrummen, fixar till, rensar upp i röran, planerar om, gör nytt…

Barn befinner sig i nuet

Steelpark

Steelpark © Irene Rönnbäck

Hertsö Miljögård  2012 171

Hertsö Miljögård © Irene Rönnbäck

Barn värderar platsers funktion här och nu, som till exempel för att äta smörgås eller bygga koja, men också rum med speciella utryck, som till exempel träslöjdsalen i skolan. Vuxna däremot värderar ofta platser i termer av hur de är planerade och organiserade. Vuxna bejakar i en större utsträckning kvantitativ platsrelaterad kunskap medan barn värdesätter kvalitativ kunskap och meningserbjudanden kopplade till specifika platser. En skillnad som givetvis har betydelse för vilka platser vuxna respektive barn intar och bejakar för kunskapsutveckling och positionering. Det är för vuxna meningsfullt att veta kortaste vägen till jobbet och att ha utsikt, gärna långt över trädtopparna och bort till horisonten. För barn är det mer meningsfullt att hitta den roligaste vägen till skolan och att under promenaden fånga smådjur, upptäcka saker, klättra, hoppa, och gärna tillsammans med andra som tar samma väg. Men som vuxna slutar vi i regel utforska vägen till målet för att vi har så bråttom att hinna fram.

Barn och stadsplanering – pulkakulle eller parkeringsplats?

Det var många barn som var ledsna när kullen intill Svedjeskolan grävdes bort för att skapa parkeringsplatser. Där kunde man åka pulka på vintern. Klätterträd vid badhuset togs också bort. Fast lärarna sa att man egentligen inte fick klättra där. Men varför gjorde man så?

Lärarna fick se planerna för Hertsöns ombyggnation på nätet, de visade barnen och man upptäckte att det skulle bli stora förändringar. En gångtunnel skulle tas bort ovanför Hertsö centrum och ersättas med ett övergångsställe. När en flicka fick veta detta började hon gråta, för om tunneln togs bort skulle hon ju inte få gå från skolan och hem själv längre.

Kulturgrundskola 30 apr. 2010 067

© Irene Rönnbäck

Stora delar av den allmänna lekplatsen skulle försvinna och en gång- och cykelbana skulle gå tvärs över den. Kullen låg som en skyddande mur mellan gångbanan och skolgården. Barnen var upprörda och inte glada över vad som skulle hända med deras närmiljö. Då fick barnen göra affischer som skickades till planarkitekterna på Luleå kommun. På affischerna skrevs slagord om vad de tyckte var galet och vad de ville inte skulle bli av. -”Vi vill inte ha bilparkering på skolan”…-”Vi vill ha en trygg skolgård”.

Kulturgrundskola 30 apr. 2010 068

© Irene Rönnbäck

Planarkitekterna från Luleå kommun kom då till skolan och berättade vad som skulle hända. Barnen var mycket upprörda. Planarkitekterna lyssnade på barnens synpunkter men berättade också varför de ville göra förändringarna. Handikappade människor skulle få lättare att komma fram till badhuset men övriga badgäster skulle också kunna parkera närmare. Cykelbanan som drogs över den allmänna lekplatsen skulle stoppa mopedkörandet i Hertsö centrum. För de som bodde i höghusen hade klagat på trafiken på torget. Barnen frågade om kommunen kunde göra en gångbro över cykelbanan eftersom det skulle bli mer mopedtrafik i deras närhet. Det kunde de inte.

Barn vill och behöver veta lika mycket som vuxna vad som händer i deras närmiljö och varför. Att lärarna förklarade för barnen om vad som skulle förändras i deras närhet och att planarkitekterna tog sig tid att komma till skolan gav förklaringar. Även om det inte blev som barnen ville, fick de vara delaktiga genom att veta vad som skulle ske och varför. Men detta är ett exempel på hur förändringar i närmiljön kan ge stora konsekvenser för barn.

Barnkonsekvensanalyser i stadsplaneringen

Barn förhåller sig till fysisk miljö och natur med en känslighet som hos vuxna ofta gått förlorad. Fysisk miljö talar direkt till barn. Därför riktar de mer än vuxna uppmärksamheten på och är känsligare för t.ex. klotter, nedsmutsning och förstörelse. En annan företeelse som barnen har svårt att hantera är trafik. Hastighet och andra beteenden hos bilister och cyklister är svåra att beräkna och förstå. Trafiken stör med sina ljud och avgaser.

Att uppmärksamma barns erfarenheter av miljö är inte bara en rättighetsfråga i enlighet med Barnkonventionen, utan också en fråga om att positivt värdera och ta vara på barns miljöerfarenheter. I framtiden kanske barnkonsekvensanalyser i stadsplaneringen blir lika självklara som miljökonsekvensanalyser är idag.

/Jenny Dahlén Vestlund, byggnadsantikvarie