Konst i vårdmiljö

Det här inlägget på Kulturmiljöbloggen handlar om konst i Norrbottens läns landsting, den konst som är placerad på sjukhus, hälsocentraler, tandvårdskliniker och i landstingets administrativa lokaler. Det finns tusentals konstverk placerade i landstingets olika verksamheter i länet. Bildexemplen nedan ger förhoppningsvis en liten inblick i hur det kan se ut på plats. En längre text i detta ämne kommer att publiceras i Norrbottens museums kommande årsbok i slutet av detta år.

Konst i vårdmiljö är ett spännande ämne som innehåller alltifrån lokalernas utformning i stort till placering av enskilda konstverk i olika sammanhang. Spännande är också hur upplevelsen av ett konstverk kan skilja sig betydligt från en person till en annan. I landstingets vårdmiljöer befinner sig människor i alla åldrar och av många olika anledningar. Här upplevs glädje och sorg, här ges oroande eller lugnande besked. Vissa får avancerad vård under en längre tid, andra gör korta besök på någon timma. Konsten finns här som ett komplement; något som kan upplevas i en stund av paus. Konsten är också en del i personalens arbetsmiljö. I personal- och sammanträdesrum eller i kontor skapar den möjligheter till nya och spontana samtal, eller till en stunds eget betraktande.

Idag arbetar en heltidsanställd (undertecknad) med landstingets konst. Tjänsten är placerad på Norrbottens museum och omfattar inköp, placering, registrering, inventering, underhåll samt visningsverksamhet. Arbetet med konstregistret förstärks med insatser från Norrbottens museums registreringsavdelning. En halvtidstjänst för in- och omramningar och andra tekniska arbeten har också tillkommit senaste året.  

Anknytning till platsen
Det finns givetvis många sätt att tänka och göra när konst skall placeras i landstingets vårdmiljöer. Ett sätt kan vara att konsten har en anknytning till platsen där den placeras, och då öppnar upp för samtal och igenkänning. Det kan vara att motivet är från trakten, eller att det är avbildningar av människor eller aktiviteter som besökare och personal känner till. Konstnären bakom verket kanske har bott eller bor i bygden.

I Karesuando folktandvårds väntrum hänger verket Mötet. Ett screentryck, gjort 2011, på aluminium av Tomas Colbengtson, fritt baserat på en pressbild från 1931. Den visar tvångsförflyttade samiska familjer från Karesuandoområdet som möter västerbottenssamer. Att namnen är kända på de avbildade personerna förstärker kopplingen till trakten ytterligare. Samtalsämnena blir därmed unika för just den här platsen.

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

På Hertsö hälsocentral i Luleå hänger ett stort verk av Dennis Eriksson. Dennis, född 1973, är uppvuxen på Hertsön och bildens motiv bygger på hans barn- och ungdomsår där. En bild, gjord 2012, som rymmer minnen och upplevelser, nostalgi blandad med humor.

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Koppling till verksamheten
Konsten kan också ha en funktion som hjälpmedel och redskap i en landstingsverksamhet. Tanja K Jensens papperscollage Orangutangs, gjort 2011, är ett frodigt myller av växter och djur i en komposition som är mer eller mindre tredimensionell. Personal vid Syncentralen på Stadsvikens hälsocentral i Luleå föreslog att bilden skulle placeras hos dem i ett mottagningsrum: Den lockar verkligen till att ”titta mera”. Vi tänker att bilden skulle kunna locka våra barn med synskada att titta på den och fantisera. Lite synstimulering så att säga. Ett fint exempel på hur ett konstverk konkret kan fungera som hjälpmedel i vården.

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

8 tabletter som formade mig från 2012 av Peter Sundström består av fyra ihopsatta bilder som visar Peter tillsammans med sin mamma, pappa och bror under uppväxtåren. På alla bilderna är det utskurna cirklar som bildar hål där Peters armar sitter. Bitarna som blev över efter de åtta utskurna hålen är placerade vid sidan om bilden på väggen. Det var precis åtta neurosedyntabletter som gjorde att Peter föddes med korta armar och tre fingrar på varje hand. Verket är placerat i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Ett redskap som ger lärare och studenter ett berörande och starkt underlag för diskussion.

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Berättelser på väggen
Ett sätt att skapa intresse och möjlighet att stanna upp ett slag kan vara att placera bilder i serie, och med det frambringa en berättelse på väggen. Landstinget har köpt in några av Eva Stina Sandlings originalillustrationer till barnboken Kälda och Älgen som gavs ut 2013. Tillsammans med Regine Nordströms text hänger de nu på Gällivare sjukhus barnavdelning och bildar en berättelse. Bilderna är placerade lite extra lågt så att barnen skall nå upp att titta på dem.

En annan berättelse på vägg, också med stark anknytning till platsen, är bilderna från 1945 av Lennart Nilsson på barnmorskan Siri Sundström (1892-1976). Sundström verkade som barnmorska i Arjeplog i 45 år och beräknas ha förlöst över 3000 barn. Landstinget har köpt åtta av bilderna som visar Siri skida fram i väglöst land till familjen Öhlund för att hjälpa till vid en förlossning. Bilderna är ett händelseförlopp där Siri bland annat hämtar vatten i brunnen, desinficerar verktyg, förbereder själva förlossningen, låter fadern vänta utanför dörren, väger barnet och slutligen en underbart fin bild av hela den utökade familjen samlad.

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Hotell Vistet
Många landsting, regioner och kommuner i Sverige praktiserar något som kallas ”enprocent-regeln”. Det innebär att en procent av budgeten i ett byggprojekt avsätts till inköp av konst. Norrbottens läns landsting tog beslut 2013 att arbeta efter denna regel. Hösten 2014 invigdes det nya patienthotellet Vistet som ligger i anslutning till Sunderby sjukhus. Vistet nyttjas av patienter från sjukhusets alla verksamheter, anhöriga, personliga assistenter samt andra gäster i mån av lediga rum.

En procent av hotellets byggkostnad har gått till inköp av lös konst. Det har inneburit att det finns konst i entrén, i korridorerna på alla fyra plan, i de tre samlingsrummen och i de 70 hotellrummen. En konstnär i varje rum. Konsten är ett brett urval av nu verksamma konstnärer i Norrbotten. Arbetet med detta projekt är i slutfasen och beräknas bli klart efter sommaren.

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången en målning från 2015 av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången målningen  ”Lávvu/Kåtan 2” (2015) av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna vecka, Henrik Ygge

Den lilla arkeologin

Under tidiga juni genomförde Norrbottens museum en arkeologisk besiktning i det lilla samhället Sunderbyn som ligger lite drygt 1 mil nordväst om Luleå.

Byn är tidigast belagd i skriftliga källor från 1502 men är redan då den i särklass största byn i Luleå socken, Luleå socken som då omfattade ett enormt område.

1543 tecknas byn för 19 hemman samt ett kyrkohemman och taxeras för 1154 skälsland fördelat på 974:144:36 på åker, äng respektive fiske. Ett skälsland utgjorde 0,432 hektar.  Detta att jämföra med två näst största byarna Alvik med sina 24 hemman och 981 skälsland och Ersnäs med 21 hemman och 861 skälsland. Troligt är att byn tillhör en av de äldsta i socknen, dels på grund av sin storlek men även pga. sin närhet till socknens centrum och dess läge vid Luleälvens utlopp i Bottenviken. Byn etableras troligen under 1300-tal och den bör vara samtida med kapellet och prästgården i nuvarande Gammelstad och Hägnan.

Det finns en rad tolkningar kring ortnamnet Sunderbyns betydelser, den som dock är troligast är att namnet avser ”de som bor vid sundet/sunden” dvs. byn har fått namn efter tidigare sund på platsen.

Bebyggelsen under 1500- och 1600-tal återfanns dels kring Kråkberget (platsen för besiktningen) samt vid en plats kallad Kläppen. Åkermarken utgjordes dels av Lergärdan, mellan Kläppen och Kråkbergsområdet, dels av nuvarande Hammarenområdet, söder om Kråkberget samt senare Årdren och Kråkänget ned mot älven.

Namnen Kråkberget  och Kråkänget anses stamma från släkten Kråka. Nils Andersson Kråka är den första av släkten som uppträder i historiska källor då denne år 1574 köpte kyrkohemmanet i Sunderbyn, denne tvingades sedan låta köpet återgå år 1579. Släktens stamhemman var det som senare kom att få nummer 21 och benämndes ännu 1950 som ”Kråkhemmanet” och moränhöjden där gården legat fick därefter namnet Kråkberget. Släkten Kråka kom att ha en framstående ställning i Luleå socken från 1500-talets andra hälft till åtminstone 1700-talets början, de var från början birkarlar och sedermera lappmarksfogdar, borgare och handelsmän. Ett antal medlemmar ur släkten var i perioder borgare och rådmän i Stockholm. Det sägs att Nils Andersson Kråka hade en stor del i den marknadsreform som Karl IX genomförde och som sedan skulle leda till grundadet av köpstäderna, däribland Luleå. Släkten Kråka har även gett upphov till gatunamnet Kråkbergsvägen.

På 1770-talet flyttades kaptensbostället till hemman nummer 12 i Sunderbyn vilket ledde till att Sunderbyn kom att bli bostadsort för de högre militärerna, så småningom slog sig lantmätare, häradsskrivare, läkare också ned i Sunderbyn vilket gjorde byn till en allvarlig konkurrent till Luleå om var residenset skulle placeras när länet klövs 1810. Även landshövdingen mellan 1811-1816 hade sin bostad i Sunderbyn vilket också satt sina spår i gatunätet i form av landshövdingevägen.

Det fanns alltså en chans att lämningar och/eller kulturlager från Sunderbyns allra äldsta delar fram till historisk tid kunde återfinnas på denna mycket centrala plats i byn som besiktningen skulle genomföras på.

Besiktningsområdet © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo

Vi gick in dock med låga förväntningar då tomten som skulle exploateras nyttjats som åker- och ängsmark sedan åtminstone tidigt 1900-tal vilket kunde tänkas ha påverkat ev. lämningar till det sämre. Vid rektifieringen av de allra tidigaste historiska kartorna kunde dessutom ingen bebyggelse observeras på just denna plats.

Tyvärr uppvisade platsen inga avsatta kulturlager eller anläggningar, endast lämningar efter sentida gärdesgårdar kunde observeras i schakten.

Sunderbyns tidigaste historia får alltså vänta ett tag till med avslöjas…. Mvh Nils Harnesk

Får…nyfikna åskådare. © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo