Bygga till och spara gammalt

Dokumentationen av de tre byggnaderna (Järnvägshotellet, Godsmagasinet och byggnaden vi kallar både Tullhus och Hotell Rallaren, men som också varit stinsbostad) på järnvägsområdet i Kiruna fortlöper och här kommer ännu en liten reflektion från Sveriges nordligaste stad, som redan börjat färgats i höst och kalla vindar.

Jag är projektets byggnadsantikvarie och mitt jobb består delvis av att samla ihop ritningar och jämföra dem mot originalritningar – detta för att upptäcka tillbyggnader och ändringar, men framförallt är min största uppgift att inventera hur byggnaderna ser ut idag och därigenom med hjälp av ritningarna försöka se om något finns kvar från när byggnaderna uppfördes då för drygt 110 år sedan. Det är inte alltid enkelt, för ritningarna vi har är oftast uppförda innan ändringarna utförts, och hur kan vi då vara säkra på att dessa ändringar faktiskt skedde eller om de skedde som de var planerade? Det blir i slutändan ett pussel och detektivarbete för att försöka få ihop en byggnads historia utifrån ritningar.

Tanken var att vi denna vecka skulle hinna med det mesta av det vi inte hann med i somras i fråga om fotografering och inventering och vi kämpade därmed på hårt. Att inventera rum för rum i byggnad efter byggnad, dag efter dag kan få även den minst rastlöse att upptäcka myror i ryggraden. Nu tillhör jag nog kategorin rastlös redan från start, men valde att se det som ett perfekt tillfälle att öva upp min disciplin istället. Det kommer behövas här framöver. Särskilt när jag inser att tiden tickar på och projektets tänkta halvtid redan har nåtts.

Som ni nog kan se på denna bild, så har Godsmagasinet byggts ut i många omgångar under sina 113 år i livet. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Som ni nog kan se på denna bild, så har Godsmagasinet byggts ut i många omgångar under sina 113 år. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

I tisdags (9/9-2014) fick vi tillgång till utrymmen i Godsmagasinet som vi inte varit i tidigare. Bland annat upp på vinden och ner i det skyddsrum som finns under den utbyggnad som utfördes mot norr 1954. Genom att komma åt dessa platser så kunde vi få vissa saker bekräftade, samtidigt som vissa saker fortfarande ligger i ett dunkel (fanns det någonsin en form av ugn/värmekälla som drevs på kol i lokalen?!).

Och det bästa av allt är när saker vi hittar faktiskt överraskar oss. Jag stod länge och tittade på en vägg som avdelade två utrymmen på vinden och kunde enkelt se varifrån det fönster som idag sitter på yttergaveln flyttats när de byggde ut 1954.

Norra gaveln på Godsmagasinet idag Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Norra gaveln på Godsmagasinet idag med det äldre flyttade fönstret på gavelröstet. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Där fönstret som nu sitter på norra gaveln setat! Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Där fönstret som nu sitter på norra gaveln tidigare setat! Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Det tog mig dock ett bra tag att inse att det jag också stod och tittade på var det gamla gavelröstet komplett med falurödmålad locklistpanel och takutsprång. Faktum var att när vi även tittade lite noggrannare på den andra väggen som fanns på vinden så kunde vi även där se att när de byggde ut godsmagasinet för första gången 1906 (Godsmagasinet är uppfört 1901), så hade de även då sparat panelen på gaveln när de byggde det nya taket.

Den rödmålade gaveln och takutsprånget tätt emot det "nyare" taket på 1954 års utbyggnad! Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Den rödmålade gaveln och takutsprånget tätt emot det ”nyare” taket på 1954 års utbyggnad! Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Ena halvan av den äldre gaveln med liggande och stånde panel. Den igenspikade fyrkanten visar vart ett av gavelfönstren satt, samt hur stort det var, innan tillbyggnaden skedde. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Ena halvan av gaveln som byggdes in vid utbyggnaden 1906 med liggande och stånde panel. Den igenspikade fyrkanten visar vart ett av gavelfönstren satt, samt hur stort det var, innan tillbyggnaden skedde. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Denna var dock inte alls i samma goda skick, eller hade ens mycket av sin röda färg kvar, men vad kan en förvänta sig av en panel som gömts under tak i över 100 år. Förutom att panelen var kvar, så var det också enkelt att se vart och hur stora de tre fina fönstren som suttit på gaveln varit (om ni vill se hur dessa såg ut så kan ni gå in på Kiruna kommuns hemsida och titta på deras foton, där finns en bild på godsmagasinet från byggnadsåret 1901). Älskar att gamla generationers byggare sparare detta för oss att se. Lite sorgligt att tänka sig att inom ett par år så finns det inte kvar alls!

 

Vid pennan för första gången Jennie Björklund

Detta krävs av en bra arkeolog (eller vilda fantasier om Den Perfekta Arkeologen).

Det här blir ett blogginlägg av det lättare och mera ironiska slaget, men ändå kanske med ett visst allvar. Det känns skönt att för ett kort tag bryta det arbetet som jag håller på med just nu, för att istället göra någonting lättsammare. Det är nämligen så att jag sitter och skriver på en artikel som förhoppningsvis ska bli klar för publicering någon gång under 2015.

Skrivandet är en del av yrket, och att få sätta sig ned och faktiskt göra analyser och genomgångar av befintligt material (sådant som jag själv varit med och grävt fram, men också sådant som andra grävt fram och skrivit om) är viktigt. Vi måste ta tillvara på det som vi gräver fram även i det avseendet: Att producera ny kunskap och dra nya slutsatser ur gammalt material.

Sista inlämningsdatum är den första september. Jag har alltså enligt min kalender litet drygt två veckor på mig att göra den klar. Jag tror att jag kommer att fixa det, men saker tenderar att ta längre tid än vad man tror ibland.

Objects in the calendar are closer than they appear.

Men, för en kort stund gör jag nu någonting annat. Jag sitter och funderar på vad som krävs av en människa för att bli arkeolog. Det är ju uppenbart att en arkeolog måste vara intresserad av ämnet i sig, i annat fall skulle man nog inte ens överväga detta som yrkesval.

Universitetsstudier i arkeologi är självklara, men också historia och etnologi är bra ämnen att studera. Vi har här på jobbet också diskuterat vilka övriga ämnen som skulle vara bra att ha läst. Kvartärgeologi är bra för att förstå landskapets utveckling från inlandsisen och framåt (speciellt för mig som håller på mycket med äldsta mesolitikum). Geologi är också ett bra ämne att läsa, för att förstå hur olika stensorter bildats, och vilka egenskaper de har när man bearbetar dem. Datakunskap är bra, speciellt sådan datakunskap som har att göra med redigeringsprogram för kartor och användandet av datastyrd mätutrustning som t.ex. handdator/GPS eller andra typer av mätstationer. Man måste ju i efterhand kunna visa var varje enskilt fynd har hittats på en karta. Att kunna fotografera är ett plus, och helst ska man också kunna fotografera bra så att alla fakta kommer med på bilden. Social kompetens är mycket viktig, man ska ju kunna interagera med sina arbetskamrater, men också med myndigheter, exploatörer, markägare och allmänhet. Det finns dock ingen universitetskurs i ämnet. Journalister är också en grupp människor som man måste kunna hantera. (Ett tips, om du är tidspressad och irriterad när du pratar med en journalist, tänk dig ändå för noga. Uppmana aldrig t.ex. journalisten att göra drastiska saker med sina gamla läroböcker – det tenderar att slås upp väldigt stort).

Om vi nu istället går in på praktiska fysiska egenheter som kan vara bra att ha som fältarkeolog. Långa ben, lätt kropp och god fysisk kondition är en stor fördel vid inventering och utredning. Man ska helst obehindrat kunna kliva över tätvuxen vegetation, stock och sten. Gärna får arkeologen också vara utrustad med stora fötter så att hon/han lätt håller sig flytande vid korsandet av myrar. Dessa uppräknade fysiska egenskaper är dock ett hinder när man deltar i utgrävningar. Då är det istället bättre att ha tillräckligt mycket muskler för att orka flytta på stenar och sand. Eftersom det mesta som man gräver finns på marknivå, (eller under), så är det till stor fördel med korta ben och långa armar. Mänsklig intelligens behövs dock: Schimpanser anställs inte på vårt museum, även om de råkar ha rätt kroppskonstitution för grävande arkeologi. Gemensamt för alla fältarkeologer är dock behovet av god syn (eller bra glasögon) och förmåga att läsa av nyansskillnader i markfärgningar eller i landskapets terräng. Hittills har jag ännu inte träffat på någon arkeolog som har alla de perfekta fysiska anlagen för fältarkeologi. Jag själv saknar många kroppsliga egenskaper. Det innebär att du i princip kan se ut hur som helst och ända platsa i gänget.

Slutligen är det viktigt med ett rörligt och öppet sinne. Detta är en vetenskap. Det innebär att det som var sant och riktigt för 10, 20 eller 30 år sedan, kanske inte längre är det. Ny kunskap gör att du måste vara beredd att överge det du trott på tidigare. Och kanske magasinera dina gamla läroböcker.

Nu måste jag avbryta och återgå till mina viktigare sysslor. Jag känner en närvaro här i rummet…

Redaktören för kommande bok har skickat denna bild till artikelförfattarna, till mig också. Jag känner mig träffad..

Redaktören för kommande bok har skickat denna bild till artikelförfattarna, till mig också. Jag känner mig träffad..

Vid bloggtangentbordet denna fredag: Olof Östlund