Dokumentationen av de tre byggnaderna (Järnvägshotellet, Godsmagasinet och byggnaden vi kallar både Tullhus och Hotell Rallaren, men som också varit stinsbostad) på järnvägsområdet i Kiruna fortlöper och här kommer ännu en liten reflektion från Sveriges nordligaste stad, som redan börjat färgats i höst och kalla vindar.
Jag är projektets byggnadsantikvarie och mitt jobb består delvis av att samla ihop ritningar och jämföra dem mot originalritningar – detta för att upptäcka tillbyggnader och ändringar, men framförallt är min största uppgift att inventera hur byggnaderna ser ut idag och därigenom med hjälp av ritningarna försöka se om något finns kvar från när byggnaderna uppfördes då för drygt 110 år sedan. Det är inte alltid enkelt, för ritningarna vi har är oftast uppförda innan ändringarna utförts, och hur kan vi då vara säkra på att dessa ändringar faktiskt skedde eller om de skedde som de var planerade? Det blir i slutändan ett pussel och detektivarbete för att försöka få ihop en byggnads historia utifrån ritningar.
Tanken var att vi denna vecka skulle hinna med det mesta av det vi inte hann med i somras i fråga om fotografering och inventering och vi kämpade därmed på hårt. Att inventera rum för rum i byggnad efter byggnad, dag efter dag kan få även den minst rastlöse att upptäcka myror i ryggraden. Nu tillhör jag nog kategorin rastlös redan från start, men valde att se det som ett perfekt tillfälle att öva upp min disciplin istället. Det kommer behövas här framöver. Särskilt när jag inser att tiden tickar på och projektets tänkta halvtid redan har nåtts.
I tisdags (9/9-2014) fick vi tillgång till utrymmen i Godsmagasinet som vi inte varit i tidigare. Bland annat upp på vinden och ner i det skyddsrum som finns under den utbyggnad som utfördes mot norr 1954. Genom att komma åt dessa platser så kunde vi få vissa saker bekräftade, samtidigt som vissa saker fortfarande ligger i ett dunkel (fanns det någonsin en form av ugn/värmekälla som drevs på kol i lokalen?!).
Och det bästa av allt är när saker vi hittar faktiskt överraskar oss. Jag stod länge och tittade på en vägg som avdelade två utrymmen på vinden och kunde enkelt se varifrån det fönster som idag sitter på yttergaveln flyttats när de byggde ut 1954.
Det tog mig dock ett bra tag att inse att det jag också stod och tittade på var det gamla gavelröstet komplett med falurödmålad locklistpanel och takutsprång. Faktum var att när vi även tittade lite noggrannare på den andra väggen som fanns på vinden så kunde vi även där se att när de byggde ut godsmagasinet för första gången 1906 (Godsmagasinet är uppfört 1901), så hade de även då sparat panelen på gaveln när de byggde det nya taket.
Denna var dock inte alls i samma goda skick, eller hade ens mycket av sin röda färg kvar, men vad kan en förvänta sig av en panel som gömts under tak i över 100 år. Förutom att panelen var kvar, så var det också enkelt att se vart och hur stora de tre fina fönstren som suttit på gaveln varit (om ni vill se hur dessa såg ut så kan ni gå in på Kiruna kommuns hemsida och titta på deras foton, där finns en bild på godsmagasinet från byggnadsåret 1901). Älskar att gamla generationers byggare sparare detta för oss att se. Lite sorgligt att tänka sig att inom ett par år så finns det inte kvar alls!
Dokumentationsarbetet i Kiruna som museet genomför på uppdrag av LKAB pågår som bäst. Förra året dokumenterades Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen och i år är det Järnvägshotellet, Godsmagasinet och Tullhuset (Hotell Rallaren) som står i fokus. Jennie Björklund ansvarar för den byggnadsantikvariska delen och jag för den etnologiska. Det innebär bl.a. att jag får träffa trevliga, mer eller mindre pratglada, personer som vill berätta om sina minnen och erfarenheter från byggnaderna.
Det här är andra veckan vi är i Kiruna och jobbar, men arbetet började redan i maj med research i litteratur, arkivmaterial, diverse forum och artiklar på Internet samt genomgång av olika planlösningsritningar och för min del “jakten på informanter”. Det sistnämnda innebar många mail och telefonsamtal för att följa upp tips på personer som kanske skulle vara de rätta att intervjua. Detta år var det lite enklare än i fjol för jag kunde börja med att kontakta dem jag träffade förra året och höra om de kunde ge mig några namn på människor som kände till dessa byggnader. En annan metod jag använde i år var att göra en efterlysning på Facebook i några aktiva kirunarelaterade grupper. Främst görs intervjuerna i Kiruna men ibland finns det anledning att åka till andra kommuner i länet eller grannlänet för att träffa utflyttade Kirunabor. Hittills har det blivit en resa till Överkalix och en till Hörnefors eftersom det där har funnits berättelser jag vill ha med i dokumentationen.
Tänkte presentera våra “hus” lite närmare.
Först har vi det ståtliga Järnvägshotellet som byggdes 1903 och som utvändigt nästan ser ut som det alltid har gjort, men som tyvärr har förändrats en hel del invändigt. Det finns inte särskilt många originaldetaljer kvar eftersom det efter sekelskiftet 2000 gjordes en omfattande renovering och ombyggnad vilket gör att planlösningen förändrades och man målade och tapetserade i nya färger.
Idag för hotellet en ganska slumrande tillvaro. Så har det inte alltid varit. I en artikel i Norrskensflamman 24 augusti 1907 kunde man läsa följande:
”Vad nu speciellt järnvägshotellet i Kiruna beträffar kunna vi efter noggranna och långvariga iakttagelser och undersökningar till full evidens fastslå att minst 99 procent av de talrika kunder, som dagligen trängas i hotellets tredje klass restaurang för att med aldrig tröttande energi inmundiga av källarmästare Johansson alltid ymniga rusdryckslager, äro inom samhället boende personer.
Det liv, som föres inom järnvägskrogens väggar, särskilt vid tiden för aftontågens ankomst, är sådant att vi hälst såge om vi sluppe skildra det, men de rådande förhållandena äro sådana, att de måste dragas inför offentligenheten på det att länsstyrelsen må bliva underkunnig om att den inför nutid och eftervärld icke kan stå till svars med att låta de uppenbara olagligheter, som i dessa hänseende florera, alltfort pågå.
Sedan serveringslokalens dörrar en kvart timme före tågs ankomst öppnats, dröjer det inte många minuter innan gästerna infinna sig. Den förtänksamme och om tidens dyrbarhet underkunnige hotellvärden har två a tre biträden, som äro förskansade bakom disken, där tillräckligt antal öl-lådor äro tillfinnandes. En febril brådska råder. Biträdena få icke tid att draga korken ur ölbuteljerna utan den slås ned med en särskild för ändamålet förfärdigad tingest. Brickor användas aldrig och någon utbärning till i lokalen placerade borden har man varken tid eller plats för. Tjänsteandarna mottaga betalning, framställa de rekvirerade buteljerna på disken varpå gästerna ombesörja det övriga. De, som lyckas få en plats omkring borden, begagna sig av denna bekvämlighet, och alla de övriga hålla så gärna till godo med att på stående fot och direkt ur flaskan njuta av den välvillige källarmästarens våtvaror.”
I ett dokument riktat till Jukkasjärvi kommunalstämma daterat 23 september 1907 får vi mera information om den första källmästaren:
”Det skulle här meddelas att innehavaren av härvarnade järnvägshotell hr Anton Johansson f.n. står under åtal för överträdelse av bestämmelserna i § 26 mom. 2 av gällande vin- och maltdrycksförordning. Likaså är en uppasserska, som i hotellinnehavarnas ställe ansvarar för serveringen i tredje klass restaurangen åtalad, dels för det hon under innevarande år tillåtit personer förtära öl inne i utskänkningslokalen å otillåten tid, dels ock för det hon likaledes under 1907 utlämnat maltdrycker till rusiga personer.”
För hotellets del slutade det med att hovmästaren N.B. Berggren tog över verksamheten 1908 och kanske blev det mera ordnade förhållande då. Fram till 1936 drevs sedan hotellet av fyra kvinnor: Vera Bylin (1915-18), Hilma Nordström (1919-23), Emma Öijen (1924-29) och slutligen Anna Nilsson (1930-36). Efter 1936 tog Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag över och det som sedan blev TR (Trafikrestauranger). TR drev verksamheten fram till slutet på 1960-talet. Under den tiden var det såväl lunchservering som en lite finare restaurang med bordsbetjäning och vita dukar. Några jag har pratat med har nämnt att de var kända för sina lövbiffar med pommes samt räkmackor med tillägget ”grädde blandat med kaviar”.
På 1970-talet övergick hotellverksamheten åter i olika privata aktörers drift men byggnaden ägdes fortsättningsvis av SJ. Då blev det trubadurkvällar som med artister som bland annat Stefan Demert o Jejja Sundström, Bengt Sändh, Björn Arabh och Björn Ehrling. Järnvägshotellet blev då ”Järnis” i folkmun och ibland kunde kön ringla lång utanför. På 1980-talet blåste förändringens vindar och vid ett ägarbyte bytte man namn till “Hotell Fyra Vindar” och det var slut på såväl trubadurkvällar som ölförsäljning. Det skedde också förändringar inom SJ och de tidigare ganska gynnsamma avtalen ersattes med nya som gjorde det svårt att få lönsamhet i verksamheten och i slutet av 1990-talet var konkursen ett faktum. Då såldes allt lösöre på en öppen auktion så i många kirunabors hem kan det finnas en och annan pryl från Järnvägshotellets glansdagar.
Småningom köpte fastighetsfamiljen Jacobsson hotellet och började renovera men sålde det vidare till Per-Erik Niva som slutförde renoveringen och öppnade hotellet igen. Efter ytterligare ett ägarbyte köpte LKAB fastigheten 2008 eftersom hotellet står inom den zon som först kommer att drabbas av markdeformeringen. Hotellet har sedan dess drivits av Bella Salah El-Din som hyr av LKAB.
Det finns naturligtvis många spännande berättelser om möten med spöken eller mystiska ljud från tomma rum, gäster med såväl humor som humör. Kanske finns det de som vunnit stora vinster på de enarmande banditerna, men troligen finns det mera minnen om hur man har spelat bort sina pengar i hopp om ”storvinsten”. Gäster från när och fjärran – vissa har gillat den gamla stilen och andra har vänt i dörren då de insett att det inte finns dusch på rummen. Huset har onekligen bevittnat mycket under sina 111 år som det sett människor komma och gå.
Godsmagasinet ska också dokumenteras. Ett hus som kanske inte bär på riktig lika spännande berättelser som hotellet men som vittnar om godstransportens historia. Huset ser ut som ett lapptäcke och är tillbyggt och ombyggt i olika omgångar utifrån att behoven som funnits. Den sista stora tillbyggnaden gjordes i slutet av 1960-talet då ASG:s kontorsutrymme och lastkaj byggdes.
Godstrafiken förändrades och omorganiseringar inom SJ under 1980-90-talen gjorde att man flyttade personalen till andra byggnader och småningom slutade godsmagasinet att användas. För att inte huset skulle stå tomt hyrdes lokalerna ut till andra företagare och bl.a. Kiruna Bilfrakt hade sin verksamhet en längre tid här. De nuvarande och sista hyresgästerna som huserar i huset är hantverkaren Lena Gustavsson som har sitt snickeri i det som tidigare var godsmagasinets expedition och kontor. Det andra företaget är BMT, en bygg och målerifirma som just nu håller på att flytta till andra lokaler.
Den tredje byggnaden vi dokumenterar är Tullhuset eller Hotell Rallaren som det också kallas. Från början var det ett boställshus åt SJs anställda. Boställshus var de hus som byggdes åt de högre tjänstemännen och betjäningshus kallades de hus som byggdes åt arbetarna. I detta hus bodde troligen Stinsen (stationsinspektören) och Baningenjören i varsin stor lägenhet, en med fem rum och en med sex rum.
Småningom försvann förmånen att ha tjänstebostad inom SJ och under 1960-talet gjordes delar av huset om till kontor åt SRF Tal och punkt. På 1980-talet flyttade istället Tullverket in och då gjordes det ytterligare ombyggnationer och det byggdes ett garage i anslutning till huset. Den senaste ansiktslyftningen var under 2000-talet då Jan Grönberg öppnade Hotell Rallaren med inredning influerad av den samiska kulturen. Men precis som de övriga byggnaderna i området löstes huset in av LKAB så småningom och hyrs idag av MTab (Malmtrafik) som har iordningsställt övernattingsrum åt de norska lokförarna som kör malmtågen mellan Kiruna och Narvik.
Förra gången vi var här uppe kom vi inte in i Tullhuset så det skulle bli lite spännande att få se hur det såg ut invändigt. Med tanke på hur mycket som var omgjort i Järnvägshotellet var förväntningarna inte så höga, man hade ju ändå byggt om det till hotell för ca 10 år sedan. Men vi blev överraskade. Visst det är ombyggt och moderniserat med t.ex. toa och dusch i alla hotellrum men man kan ändå se spåren av den tidigare planlösningen och känna den historiska närvaron eftersom finns många originaldetaljer bevarade. Gamla fönster, den orörda yttervinden och små garderober inbyggand i lämpliga skrymslen och vrår. Vi hittade också två målningar som väckte vår nyfikenhet, en i en gammal garderob och en på murstocken uppe på yttervinden. Vem har målat dem och hur gamla är de? Den på vinden är daterade till 1922 – stämmer det? Tullhuset väckte många roliga frågor och tänk man kunde göra en tidsresa till 1920-30-tal och få vara med en dag och ta del av livet i huset då.
Det var några ord från Kiruna, där midnattsolen delvis har lyst men också gömt sig bakom regnmoln och idag ser vi inte ens toppen på Kirunavaara på grund av de tunga regnmolnen.
