Fältarbete i Midnattssolens land

Bild

Dokumentationsarbetet i Kiruna som museet genomför på uppdrag av LKAB pågår som bäst. Förra året dokumenterades Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen och i år är det Järnvägshotellet, Godsmagasinet och Tullhuset (Hotell Rallaren) som står i fokus. Jennie Björklund ansvarar för den byggnadsantikvariska delen och jag för den etnologiska. Det innebär bl.a. att jag får träffa trevliga, mer eller mindre pratglada, personer som vill berätta om sina minnen och erfarenheter från byggnaderna.

Det här är andra veckan vi är i Kiruna och jobbar, men arbetet började redan i maj med research i litteratur, arkivmaterial, diverse forum och artiklar på Internet samt genomgång av olika planlösningsritningar och för min del ”jakten på informanter”. Det sistnämnda innebar många mail och telefonsamtal för att följa upp tips på personer som kanske skulle vara de rätta att intervjua. Detta år var det lite enklare än i fjol för jag kunde börja med att kontakta dem jag träffade förra året och höra om de kunde ge mig några namn på människor som kände till dessa byggnader. En annan metod jag använde i år var att göra en efterlysning på Facebook i några aktiva kirunarelaterade grupper. Främst görs intervjuerna i Kiruna men ibland finns det anledning att åka till andra kommuner i länet eller grannlänet för att träffa utflyttade Kirunabor. Hittills har det blivit en resa till Överkalix och en till Hörnefors eftersom det där har funnits berättelser jag vill ha med i dokumentationen.

Tänkte presentera våra ”hus” lite närmare.

Först har vi det ståtliga Järnvägshotellet som byggdes 1903 och som utvändigt nästan ser ut som det alltid har gjort, men som tyvärr har förändrats en hel del invändigt. Det finns inte särskilt många originaldetaljer kvar eftersom det efter sekelskiftet 2000 gjordes en omfattande renovering och ombyggnad vilket gör att planlösningen förändrades och man målade och tapetserade i nya färger.

Järnvägshotellet Kiruna

Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Idag för hotellet en ganska slumrande tillvaro. Så har det inte alltid varit. I en artikel i Norrskensflamman 24 augusti 1907 kunde man läsa följande:

 ”Vad nu speciellt järnvägshotellet i Kiruna beträffar kunna vi efter noggranna och långvariga iakttagelser och undersökningar till full evidens fastslå att minst 99 procent av de talrika kunder, som dagligen trängas i hotellets tredje klass restaurang för att med aldrig tröttande energi inmundiga av källarmästare Johansson alltid ymniga rusdryckslager, äro inom samhället boende personer.

Det liv, som föres inom järnvägskrogens väggar, särskilt vid tiden för aftontågens ankomst, är sådant att vi hälst såge om vi sluppe skildra det, men de rådande förhållandena äro sådana, att de måste dragas inför offentligenheten på det att länsstyrelsen må bliva underkunnig om att den inför nutid och eftervärld icke kan stå till svars med att låta de uppenbara olagligheter, som i dessa hänseende florera, alltfort pågå.

Sedan serveringslokalens dörrar en kvart timme före tågs ankomst öppnats, dröjer det inte många minuter innan gästerna infinna sig. Den förtänksamme och om tidens dyrbarhet underkunnige hotellvärden har två a tre biträden, som äro förskansade bakom disken, där tillräckligt antal öl-lådor äro tillfinnandes. En febril brådska råder. Biträdena få icke tid att draga korken ur ölbuteljerna utan den slås ned med en särskild för ändamålet förfärdigad tingest. Brickor användas aldrig och någon utbärning till i lokalen placerade borden har man varken tid eller plats för. Tjänsteandarna mottaga betalning, framställa de rekvirerade buteljerna på disken varpå gästerna ombesörja det övriga. De, som lyckas få en plats omkring borden, begagna sig av denna bekvämlighet, och alla de övriga hålla så gärna till godo med att på stående fot och direkt ur flaskan njuta av den välvillige källarmästarens våtvaror.”

I ett dokument riktat till Jukkasjärvi kommunalstämma daterat 23 september 1907 får vi mera information om den första källmästaren:

Det skulle här meddelas att innehavaren av härvarnade järnvägshotell hr Anton Johansson f.n. står under åtal för överträdelse av bestämmelserna i § 26 mom. 2 av gällande vin- och maltdrycksförordning. Likaså är en uppasserska, som i hotellinnehavarnas ställe ansvarar för serveringen i tredje klass restaurangen åtalad, dels för det hon under innevarande år tillåtit personer förtära öl inne i utskänkningslokalen å otillåten tid, dels ock för det hon likaledes under 1907 utlämnat maltdrycker till rusiga personer.”

För hotellets del slutade det med att hovmästaren N.B. Berggren tog över verksamheten 1908 och kanske blev det mera ordnade förhållande då. Fram till 1936 drevs sedan hotellet av fyra kvinnor: Vera Bylin (1915-18), Hilma Nordström (1919-23), Emma Öijen (1924-29) och slutligen Anna Nilsson (1930-36). Efter 1936 tog Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag över och det som sedan blev TR (Trafikrestauranger). TR drev verksamheten fram till slutet på 1960-talet. Under den tiden var det såväl lunchservering som en lite finare restaurang med bordsbetjäning och vita dukar. Några jag har pratat med har nämnt att de var kända för sina lövbiffar med pommes samt räkmackor med tillägget ”grädde blandat med kaviar”.

På 1970-talet övergick hotellverksamheten åter i olika privata aktörers drift men byggnaden ägdes fortsättningsvis av SJ. Då blev det trubadurkvällar som med artister som bland annat Stefan Demert o Jejja Sundström, Bengt Sändh, Björn Arabh och Björn Ehrling. Järnvägshotellet blev då ”Järnis” i folkmun och ibland kunde kön ringla lång utanför. På 1980-talet blåste förändringens vindar och vid ett ägarbyte bytte man namn till ”Hotell Fyra Vindar” och det var slut på såväl trubadurkvällar som ölförsäljning. Det skedde också förändringar inom SJ och de tidigare ganska gynnsamma avtalen ersattes med nya som gjorde det svårt att få lönsamhet i verksamheten och i slutet av 1990-talet var konkursen ett faktum. Då såldes allt lösöre på en öppen auktion så i många kirunabors hem kan det finnas en och annan pryl från Järnvägshotellets glansdagar.

Småningom köpte fastighetsfamiljen Jacobsson hotellet och började renovera men sålde det vidare till Per-Erik Niva som slutförde renoveringen och öppnade hotellet igen. Efter ytterligare ett ägarbyte köpte LKAB fastigheten 2008 eftersom hotellet står inom den zon som först kommer att drabbas av markdeformeringen. Hotellet har sedan dess drivits av Bella Salah El-Din som hyr av LKAB.

Det finns naturligtvis många spännande berättelser om möten med spöken eller mystiska ljud från tomma rum, gäster med såväl humor som humör. Kanske finns det de som vunnit stora vinster på de enarmande banditerna, men troligen finns det mera minnen om hur man har spelat bort sina pengar i hopp om ”storvinsten”. Gäster från när och fjärran – vissa har gillat den gamla stilen och andra har vänt i dörren då de insett att det inte finns dusch på rummen. Huset har onekligen bevittnat mycket under sina 111 år som det sett människor komma och gå.

Järnvägshotellet Kiruna

Entren, Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

 

Godsmagasinet ska också dokumenteras. Ett hus som kanske inte bär på riktig lika spännande berättelser som hotellet men som vittnar om godstransportens historia. Huset ser ut som ett lapptäcke och är tillbyggt och ombyggt i olika omgångar utifrån att behoven som funnits. Den sista stora tillbyggnaden gjordes i slutet av 1960-talet då ASG:s kontorsutrymme och lastkaj byggdes.

Godsmagasinet Kiruna

Godsmagasinet, juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Godstrafiken förändrades och omorganiseringar inom SJ under 1980-90-talen gjorde att man flyttade personalen till andra byggnader och småningom slutade godsmagasinet att användas. För att inte huset skulle stå tomt hyrdes lokalerna ut till andra företagare och bl.a. Kiruna Bilfrakt hade sin verksamhet en längre tid här. De nuvarande och sista hyresgästerna som huserar i huset är hantverkaren Lena Gustavsson som har sitt snickeri i det som tidigare var godsmagasinets expedition och kontor. Det andra företaget är BMT, en bygg och målerifirma som just nu håller på att flytta till andra lokaler.

Den tredje byggnaden vi dokumenterar är Tullhuset eller Hotell Rallaren som det också kallas. Från början var det ett boställshus åt SJs anställda. Boställshus var de hus som byggdes åt de högre tjänstemännen och betjäningshus kallades de hus som byggdes åt arbetarna. I detta hus bodde troligen Stinsen (stationsinspektören) och Baningenjören i varsin stor lägenhet, en med fem rum och en med sex rum.

Tullhuset

Tullhuset (Hotell Rallaren), juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Småningom försvann förmånen att ha tjänstebostad inom SJ och under 1960-talet gjordes delar av huset om till kontor åt SRF Tal och punkt. På 1980-talet flyttade istället Tullverket in och då gjordes det ytterligare ombyggnationer och det byggdes ett garage i anslutning till huset. Den senaste ansiktslyftningen var under 2000-talet då Jan Grönberg öppnade Hotell Rallaren med inredning influerad av den samiska kulturen. Men precis som de övriga byggnaderna i området löstes huset in av LKAB så småningom och hyrs idag av MTab (Malmtrafik) som har iordningsställt övernattingsrum åt de norska lokförarna som kör malmtågen mellan Kiruna och Narvik.

Förra gången vi var här uppe kom vi inte in i Tullhuset så det skulle bli lite spännande att få se hur det såg ut invändigt. Med tanke på hur mycket som var omgjort i Järnvägshotellet var förväntningarna inte så höga, man hade ju ändå byggt om det till hotell för ca 10 år sedan. Men vi blev överraskade. Visst det är ombyggt och moderniserat med t.ex. toa och dusch i alla hotellrum men man kan ändå se spåren av den tidigare planlösningen och känna den historiska närvaron eftersom finns många originaldetaljer bevarade. Gamla fönster, den orörda yttervinden och små garderober inbyggand i lämpliga skrymslen och vrår. Vi hittade också två målningar som väckte vår nyfikenhet, en i en gammal garderob och en på murstocken uppe på yttervinden. Vem har målat dem och hur gamla är de? Den på vinden är daterade till 1922 – stämmer det? Tullhuset väckte många roliga frågor och tänk man kunde göra en tidsresa till 1920-30-tal och få vara med en dag och ta del av livet i huset då.

Tullhuset Kiruna

Ett av rummen på våning 2. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Målning på murstocken

Bakom ett hörn på murstocken gömde sig denna målning. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Det var några ord från Kiruna, där midnattsolen delvis har lyst men också gömt sig bakom regnmoln och idag ser vi inte ens toppen på Kirunavaara på grund av de tunga regnmolnen.

/Sophie Nyblom

 

Staden i närbild

 

Ett tydligt vårtecken när solen börjar värma är att man helst vill vara utomhus. Och en skön dag i slutet av mars fick jag och min byggnadsantikvarie-kollega Jenny Vestlund ett sådant tillfälle när det var premiär för årets första stadsvandring i Luleå.

Att stadsvandra är ett utmärkt sätt att lära känna sin stad och dess skiftande miljöer. Vår inriktar sig åt barn, och denna gång var det 20 glada barn från en lågstadieklass. En nyhet är att vi innan vandringen ger ut bilder på detaljer som vi fotograferat från byggnader vi kommer att passera och berätta om. Bilderna får de sedan försöka hitta igen under vandringen. Lite som att barnen blir husdetektiver!

Testa själva!

Vad vaktar dessa lejon?

Vad vaktar dessa lejon?

Vem är denna man, och var finns han?

Vem är denna man, och var finns han?

Något som påverkat hur Luleå ser ut idag är den sista stora stadsbranden. Den 11 juni 1887 brann på bara 5-6 timmar kyrkan och 75 av stadens drygt 150 gårdar ner… Detta är en av anledningarna till att det inte finns alltför många äldre byggnader kvar idag i Luleå, eftersom den i det närmaste totala ödeläggelse av de centrala delarna gjorde att en ny stadskärna måste planeras och byggas upp. Stadsplanen som arbetades fram för Luleå innehöll breda esplanader och raka linjer, allt för att katastrofen som branden orsakat inte skulle upprepas. Storgatan blev stadens nav. Under 1890-talet kom byggruschen så igång ordentligt och arkitekter och byggmästare rekryterades från andra delar av landet för att bygga upp staden. Flertalet byggnader i Luleå uppfördes vid denna tid, och det är i denna historia som stadsvandringen kan sägas ta sin avstamp.

Just konstraster tycker jag är spännande, mellan gammalt & nytt, olika material, stort & litet. Ett tydligt sådant exempel hittar vi vid första stoppet, på Köpmannagatan.

Gammalt & nytt, litet & stort. Bostadshus med uppåt 200 års skillnad

Gammalt & nytt, litet & stort. Bostadshus med uppåt 200 års skillnad

Den s.k Rödlundska gården tillhör en av de allra äldsta byggnaderna i staden, kan vara uppförd så tidigt år 1716. Den klarade sig från branden och har sett staden förändras. Granne åt ena hållet ligger numera en av stadens nyaste byggnader. Ett bostadshus uppfört i tegel, alldeles nybyggt och klart 2013. Här samspråkar alltså ett av stadens äldsta hus, med ett av de nyaste! De bildar en pedagogisk och slående kontrast till hur man bodde förr, storleken på byggnaderna, material mm.

Bergströmska gården i Luleå

Bergströmska gården i Luleå med sin rika panelarkitektur

Granne åt andra hållet ligger Bergströmska gården, ett pampigt handelshus från 1826 som är ett av stadens byggnadsminnen. Med en jämförelse med Rödlundska gården, som i det närmaste ser lite malplacerad ut och nästan gömmer sig, pockar denna på uppmärksamhet, i en vilja att maninfestera rikedom och makt. Hur ser man detta? Särskilt spännande är här byggnadsdetaljerna och materialen. Vi har för barnen berättat hur materialen kan luras och låtsats vara något det inte är, för att byggnaderna ska framstå som finare och dyrare. Hörnkedjorna ser ut att vara av sten, men är av trä. Barnen tyckte det var bäst att gå fram och känna, så man är riktigt säker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kyrkan hette först Oscar Fredriks kyrka, uppkallad efter den dåvarande kungen Oscar IIs fullständiga namn, men sedan Luleå stift grundades 1904 går den istället under benämningen domkyrka

Kyrkan har sin särskilda plats i Luleå, och är mycket viktig för stadssiluetten. Det är den tredje på platsen, eftersom de båda första brann ner. Den är byggd i tegel och stod färdig 1893. Med sina rosettfönster, takryttare, trepass, vattenutkastare är den ett tydligt exempel på den nygotiska arkitekturen.

För att gå tillbaka till bilderna så är den första från vita Riksbankshuset, uppförd längs Storgatan år 1902. Byggnaden måste vara säker och lejonen längst upp vaktar dess viktiga funktion. Den andra bilden, det uthuggna ansiktet i sten återfinns på en av mina favoritbyggnader i Luleå, gamla landstingshuset som ligger vid stadshuset. Mannen är troligen byggnadens uppförare, arkitekt Aron Johansson.  Till Johanssons mest kända verk hör riksdagshuset och riksbanken i Stockholm och även där smög han in ett minne av sig själv i form av ett ansikte. Byggnaden uppfördes mellan 1899-1903 och påminner lite om en borg. Likt kyrkan uppförd i nygotik men denna är istället klädd med ljusröd granit, och det branta sadeltaket klätt med koppar. Dess allra mest typiska karaktärsdrag är byggnadens trappgavlar, vilka saknar motstycke i staden!

Riksbankshuset

Riksbankshuset

Gamla Landstingshuset

Gamla Landstingshuset

Vid pennan denna vecka / Clara Nyström