Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog

Etnologiska tillbakablickar

Året närmar sig sitt slut och i mitt sista blogginlägg känns det naturligt att summera det gångna arbetsåret. 2014 har varit ett intressant år med utmaningar och nya kunskaper. De tre stora projekten jag har arbetat med har varit utställningen Hosta – en sjuk historia, dokumentation av kulturmiljöer i Kiruna och projektet Eco Local in a global world. Och det är dessa tre jag tänkte titta tillbaka på.

Hosta – från visioner till invigning av utställningen

I mina anteckningar från ett planeringsmötet i januari och hittar följande:

Vilken berättelse är det vi ska berätta? 

  • Spår 1: Sjukdomen: fakta, då och nu, behandling/vård, kampen.
  • Spår 2: Livet med sjukdomen – urberättelserna med kärlek, sorg, saknad, rädsla, skräck, glädje och förälskelse och vänskap.
  • Spår 3: Sandträsk sanatorium – koppling till Norrbotten och även lyfta fram barnkolonier.
  • Staten, samhället och individen olika konsekvenser.
  • Dödens närvaro men även livet med sjukdomen, hoppet.
  • Livet i dödens väntrum.
  • Enskilda berättelser/livsöden. Drabbade, personal.
  • Tilltala känslor: SAKNAD, KÄRLEK, RELATIONER, SORG, SKRÄCK, RÄDSLA, HOPPET, SKAMMEN

Min roll var att intervjua människor som kunde berätta om sjukdomen på olika sätt. Några hade varit sjuka själva och andra hade genom sitt arbete mött tbc. Det blev en del resor inom länet men även utanför länsgränsen.

Jag åkte till Matfors utanför Sundsvall för att träffa Elli-Karin Rosfjäll som drabbades av tbc i skelettet som 4-åring och fick tillbringa 8 år på sanatoriet i Vejbystrand. Hon var 12 år när hon fick återvända hem till sina föräldrar och syskon. Foto: Björn Grankvist, Murberget.

Jag åkte till Matfors utanför Sundsvall för att träffa Elli-Karin Rosfjäll som drabbades av tbc i skelettet som 4-åring och fick tillbringa 8 år på sanatoriet i Vejbystrand. Hon var 12 år när hon fick återvända hem till sina föräldrar och syskon. Foto: Björn Grankvist, Murberget.

 

Ann Åkesson var en av informanterna i Hosta-projektet 2014. Bild inlånad av Ann.

Jag fick också se västkusten för i Halmstad hittade vi Ann Åkesson. Hon är infektionsläkare i Halland och har även arbetat åt Läkare utan gränser i många år. I olika projekt har hon mött tbc:n i andra delar av världen. Den här bilden är tagen från det senaste projektet hon deltog i som riktade sig till barn med multiresistent tbc i Tadzjikistan. Bilden är lånad av Ann.

I september invigdes utställningen och det var spännande att efter många månaders arbete få se resultatet. Visst den kanske inte blev precis så som vi såg den framför oss på det där mötet i januari. Utformningen förändrades under resans gång. Vissa idéer blev verklighet och andra inte. Nu då jag läser anteckningarna tycker jag ändå att vi lyckades få med det mesta.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

I ”Black-boxen” rullar projektioner som vittnar om sjukdomens framfart i det förflutna och nuet.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

I Sanatorierummet hittar du bland annat föremål från Sandträsk sanatorium och berättelser från den tid när tuberkulosen härjade som värst i Norrbotten.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

Du får möta Elli-Karin och lyssna till hennes berättelse. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Detta var några glimtar från utställningen och den är värd ett besök.

 

Järnvägshotellet, Boställshus 9 G1 och Godsmagasinet – årets Kirunaobjekt

Jag återvände också till Kiruna och den fortsatta dokumentationen av Järnvägsstationsområdet. Nya objekt och ny kollega när bebyggelseantikvarien Jennie Björklund började jobba hos oss och med projektet i Kiruna. Måste erkänna att Järnvägshotellet och boställshuset (även kallat Tullhuset och Hotell Rallaren) var intressantare än Godsmagasinet. Järnvägshotellet har en över 110-årig historia som hotell och det är mycket som har hänt under de åren som jag har fått höra om i intervjuer och kunnat läsa om i arkivmaterial.

Men boställshuset charmade mig eftersom mycket av det gamla finns kvar även om det är ombyggt och renoverat i omgångar. Vi lyckades dessutom lokalisera två personer som bodde i huset som barn. En av dessa var Peter Hall som bodde i Kiruna 1948-55 och han hade flera fotografier i sitt album från dessa år som vi fått låna.

Peter Hall var en av informanterna i Kirunadokumentationen 2014. Bilden är lånad av honom.

Peter framför den öppna spisen i vardagsrummet. Bilden är tagen av hans far Holger Bengtsson.

Peter Hall var en av informanterna i Kirunadokumentationen 2014. Bilden är lånad av honom.

En till av Peters bilder som visar vardagsrummet i deras lägenhet på den övre våningen i huset. Bilden tagen av hans far Holger Bengtsson.

Det som också var roligt med Kirunaprojektet i år var att vi åkte upp i december för att presentera vårt arbete. På grund av diverse missöden hade inte informationen nått ut om att vi skulle vara där så det blir troligen en repris i vår. Och då vi ska se till att marknadsföra det lite bättre. 🙂

Jennie Björklund berättar om dokumentationsprojektet 11 december 2014. Foto: Sophie Nyblom Ett © Norrbottens museum.

Jennie Björklund berättar om dokumentationsprojektet av Järnvägsstationsområdet. Foto: Sophie Nyblom Ett © Norrbottens museum.

Inland – ett inspirerande samarbetsprojekt i Sune Jonssons fotspår

Det tredje projektet som det nu är bråda dagar med är Eco Local in a global world som kommer att resultera i utställningen Inland. Projektet drivs av Sällskapet Sune Jonssons Vänner och Västerbottens museum och de fyra länsmuseerna i de nordligaste länen har under året gjort fotodokumentationer som ska visas i en gemensam fotoutställning.

De tre dokumentationer Norrbottens museum bidrar med handlar om fyra människor som på olika sätt förverkligar sina drömmar genom sitt företagande. Två av dokumentationerna har jag och Daryoush Tahmasebi gjort och den tredje har Lisa Kejonen Pauker ansvarat för.

Ett av företagen som dokumenterades i Eco Local in a Global World var Nybyns Trädgård som drivs av Roger Nilsson. Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

Ett av företagen som vi har besökt är Nybyns Trädgård. Det drivs av Roger Nilsson som 2012 blev Sveriges första åretruntodlare av tomater. Hans växthus vinterväxthus står invid Kalixälven i Nybyn några kilometer utanför Överkalix och vintertid sprider sig ljuset från specialbelysningen vida omkring. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Ett av företagen som dokumenterades i Eco Local in a Global World var Udda med flit som drivs av Terese och Anders Östling. Foto: Daryoush Tahmasebi  ©

I Sölkäsaari några kilometer norr om Haparanda hittar vi Terese och Anders Östling som driver företaget Udda med flit, ett möbeltapetseringsföretag. De vill skapa möbler med en lite annorlunda och mer personlig karaktär utifrån kundens önskemål och deras egna känsla för design. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Anna-Stina var en av de företagare som ingick i museets dokumentation inom Eco Local in a Global World projektet. Foto: Lisa Kejonen Pauker.

Lisa har dokumenterat Anna-Stina Svakkos arbete och vardag. Anna-Stina är samisk formgivare och den enda i Sverige som har mästarbrev i duodji, samisk slöjd. Hon driver sedan tio år tillbaka företaget Astu Design i Projus. Foto: Lisa Kejonen Pauker.

 

Så summa summarum har det varit ett otroligt roligt år och jag är glad att jag fått möjligheten att prova på etnologjobbet på ”riktigt”. På papperet ser 2015 ut att bli minst lika intressant och utmanande med invigning av utställningen Inland i februari och fortsatta dokumentationer i Kiruna, Norrbottensutställningen och troligen massa annat också.

God Jul och Gott Nytt År!

/Sophie som ser framemot julledigheten