Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg “Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog

Skrivkurs – vårens kompetensutveckling

För oss etnologer är det skrivna ordet ett av de viktigaste verktygen i arbetet. När det ska samlas in material behövs anteckningarna från intervjuer och observationer. Och när dokumentationer ska förmedlas vidare sker det oftast genom någon form av text. I det vardagliga arbetet är det lätt att fastna i sitt sätt att skriva och när rapporterna ska levereras finns sällan tid för eftertanke och reflektion kring språket. Efter några år på museet och några rapporter till Länsstyrelsen kände jag att jag behövde få ny inspiration till skrivandet. Så under våren har jag gått en distanskurs i journalistiskt skrivande på Ljungskile folkhögskola. Kursen är nu avslutad och jag är några aha-upplevelser rikare om hur jag kan jobba med mitt skrivande i fortsättningen.

Veckans blogginlägg är en av övningarna vi gjorde. Uppgiften var att skriva ett reportage och skapa närvarokänsla och arbeta med miljöbeskrivningen. Jag tog mig an Kiruna stadshus eftersom det är det jag ägnar mest tid åt för tillfället. Dessutom hade jag många sidor med anteckningar från årets Kirunagala som behövde bearbetas. För att krydda texten extra illustreras den här med några av Daryoush Tahmasebis många foton från kvällen.

Det råkar sig också så att temat passar väldigt bra denna vecka när stadshushallen har dukats för såväl studentbal och Gruvtolvans festligheter.

_NBM4884

Dukningen  på Kirunagalan 2016, undrar hur veckans dukningar har sett ut? Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

 

Från vardagsrum till festsal – Kirunagalan 2016

Till vardags är stadshuset i Kiruna som vilket kommunhus som helst. Där skyndar kommunala tjänstemännen mellan sina möten eller till fiket för att hämta ytterligare en kopp kaffe, besökare strövar in för att se den kända byggnaden, för att se konsten som pryder väggarna eller någon aktuell utställning. Men ibland sker en förvandling och den stora stadshushallen blir den finaste festlokalen i staden. Vi ska få följa förvandlingen genom krögaren Johan Stålnackes arbete inför Kirunagalan 2016.

Tisdag 12 januari

Jag anländer till Kiruna för att följa förberedelserna inför Kirunagalan som går av stapeln andra fredagen i januari. Det är den lokala företagsgalan som ordnas av Näringslivsbolaget Progressum. En kväll då ortens entreprenörer hyllas och priser delas ut till de mest framgångsrika företagarna. I stadshushallen har förvandlingen redan börjat. Sten Nyhlén, från Stars sound, var på plats redan under helgen och monterade upp ljud- och ljusutrustningen.
– Jag brukar försöka rigga upp allt på en helgdag om det är möjligt, det är mycket enklare att göra det då huset är tomt, berättar Sten.

I taket hänger en speciell discokula. Den består av fem klot: ett stort i mitten och fyra mindre som kretsar runt den stora likt planeterna kretsar kring solen. Effekten blir ett oregelbundet mönster på tegelväggarna och i taket. På balkongräckena på de över våningarna står strålkastare utplacerade. Avsatsen i trappan, som går från hallen till första våningen, har förvandlats till scen och där står trumset, mickstativ och på golvet fasttejpade sladdar. Intill avsatsen står två höga bananformade ställningar med högtalare.

Stadshushallen är kanske det som Kiruna stadshus är mest känt för. Utifrån är byggnaden inte desto mer märkvärdig men invändigt överraskas besökaren av ett rymlig hall som skapades för att bli en mötesplats och festlokal för kirunaborna. De bärande väggarna är i tegel och övriga är klädda i en ljusbrun väv. De råa betongytorna, snickerier i furu och ett grått stengolv ger en rustik känsla. Men när du tittar närmare märker du små specifika detaljer i arkitekturen, som finesser som gör att du inser att här lämnades inget åt slumpen när huset byggdes.

Onsdag 13 januari

Den slutliga transformeringen inför fredagens festlighet ansvarar krögarna på SPiS för. Johan Lans och Johan Stålnacke startade företaget för tre år sedan och det här är tredje gången de ansvarar för mat och dukning på Kirunagalan. Johan Lans sköter arbetet i köket medan Johan Stålnacke tar hand om dukning och servering.
– Det ska vara en helhetsupplevelse med mat, dukning och stämning. Kirunagalan kräver lite mer än t.ex. Studentbalen eftersom gästerna är mer erfarna och det krävs mer finess för att imponera, berättar Johan.

Eftersom det är tredje gången de är anlitade vill de också förnya konceptet. I år har de utgått från årstiderna när de planerade menyn. För att stämningen ska bli rätt har de bestämt att det ska vara olika ljussättningar till de olika rätterna och Sten Nyhlén har fått deras instruktioner om färgnyanser.

Johan känner stadshuset väl. Han vet hur borden ska placeras för att skapa en bra sittning så att alla ser den lilla scenen om finns i mitten av hallen under Kirunagalan. Det är på den scenen priserna delas ut. Arbetet med dukningen börjar på onsdag för att de ska ha tidsmarginal.
– Inget får gå fel såna här gånger. Vi skulle hinna med att ställa i ordning på torsdag men vi väljer att börja redan på onsdag för då behöver vi inte stressa, berättar Johan när han kommer till stadshuset på onsdag eftermiddag.

Han har med sig fyra tjejer som ska hjälpa till. Borden plockas fram och ställs ut i rader, arbetet går på rutin men plötsligt stannar allt. Johan har glömt skissen för uppställningen hemma och han måste ringa sin fru som fotar av den och skickar den åt honom. Arbetet fortsätter.

_DSF4089

Stadshuset är tomt och tyst medan Johan och hans medarbetare lungt och systematiskt dukar inför Kirunagalan. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

När borden är uppställda börjar två av tjejerna lägga ut vita tygdukarna medan de andra rullar ut vagnar med stolar. Bord och stolar finns i stadshuset men porslin och bestick har SPiS däremot med sig själv. Det finns utrustningen i huset men det finns inte så det räcker av samma typ till alla 340 gäster. Och Johan vill att det ska vara klass på dukningen.
– Ibland vill uppdragsgivare pressa priset och tycker att vi kan använda det som finns i huset men det brukar vi inte gå med på, säger Johan medan han ställer fram en plastlåda med gafflar.

Det visar sig att dukningen är lite av en helig procedur för Johan. Glasen plockas fram ur kartongerna med en handduk i handen och sedan lyfts de upp mot ljuset och kontrolleras noggrant. Alla fläckar ska putsas bort, samma moment gäller för besticken. Johan vill att det ska vara raka linjer i serveringen och i fickan har han ett måttband för att kunna kontrollmäta såväl dukningen som avstånd mellan borden.
– Visst vissa gäster bry sig inte eller märker det inte men det har blivit lite av SPiS varumärke och det är de små detaljerna som ger den där extra festkänslan, förklarar Johan.

Fredag 15 januari

Den sista fasen av förberedelser är på fredag och tempot blir plötsligt ett annat. Lugnet är borta och nu är fart och fläkt eller kanske till och med stressigt. Fiket, som ligger i anslutning till köket som de ska använda, får de tillgång till efter klockan 12 och först då kan de möblera om till uppläggningsrum och bygga upp bardisken. SPiS varubil kör många turer och levererar drycker, lådor med snacks och till sist värmeskåpen med den förberedda maten. Under eftermiddagen kommer fler och fler av dem som ska arbeta under kvällen för att hjälpa till. Johan Lans och kökspersonalen anländer och försvinner in i köket för att börja färdigställa maten. Borden dekoreras med ljuslyktor och färska rotsaker.

_NBM4757

Varubilen kör många turer fram till stadshustrappan under eftermiddagen. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vid 17-tiden har alla som ska arbeta under kvällen kommit och de tar på sig sina svarta förkläden.
– Vi har ungefär 40 stycken som ska arbeta ikväll. De flesta tillhör vår eventpersonal och är vana att arbeta på den här typen av arrangemang men vi har också några nya med oss, berättar Johan.

En timme innan insläppet kallar Johan till möte med serveringspersonalen i sammanträdesrummet intill köket. Han går igenom kvällens arbete och serveringsordning av mat och dryck. Stämningen är spänd men samtidigt lättsam och Johan undrar om det finns några frågor. Tystnad.
– Hur ska vi vet vilket glas vi ska hälla dryckerna i, undrar en av de mera rutinerade i gruppen.
Johan ritar upp en skiss på tavlan över glasen och förklara vilket som är vatten-, förrätts- och varmrättsglas. Efter öppningsfrågan kommer fler frågor om allt från hur mycket vin som ska hälls upp till hur man gör när någon vill ha annat att dricka.

_NBM4981

Johan Stålnacke tillsammans med några av de bordsansvariga straxt innan dörrarna öppnas för gästerna. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

_NBM5476

Fiket i stadshuset har förvandlats till serveringsrum. Johan Lans förbereder kvällens förrätt. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Klockan närmar sig 18. Några av servitriserna går runt och fyller på vattenglasen medan andra står vid baren, vissa är nervösa och andra är lugna och har en nästan likgiltig min. Johan går runt bland borden för en sista koll: brinner alla ljusen, är vattenglasen fyllda, står servetterna rätt. I fiket väntar förrättstallrikarna på att bäras ut. Hallen skimrar i grönt och snöbollsliknande ljusbollar från discokulan dansar på väggarna, i bakgrunden spelas en soft jazzmusik. Moderatorn testar ljudet på mikrofonerna och vid mixerbordet en våning upp står Sten och hans kollegor beredda. Förberedelserna är över och nu återstår det bara att vänta på gästerna.

_DSF4492_copy

Stadshushallen är redo för Kirunagalan 2016. Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.