Etikettarkiv: Järnvägsstation

Haparanda stationshus – Haparandabanans krona

Publicerat av
Svara

Från Ystad till Haparanda – och sen vidare till Peking. Ungefär så lät det hos Trafikverket för ett par år sedan då man arbetade för att återetablera tågtrafiken mellan Luleå och Haparanda. Förbindelsen skulle i teorin också knyta ihop järnvägar så att man kunde åka hela vägen till Kina. Järnvägssträckan är allt annat än ny. För över 100 år sedan reste en välbekant person till Ryssland via järnväg, men valde att stanna där fastän möjligheten att resa vidare ner mot Peking fanns.

Lenin på genomresa i Boden, 1917. © Wikimedia.

Just Haparanda blev ett spännande inslag i svensk järnvägshistoria. Som den sista utposten mot Ryssland ritade Folke Zettervall upp en monumental stationsbyggnad. Här var det viktigt att påvisa den svenska statsmakten och tydligt markera vår position för våra östliga grannar. Innan stationshuset invigdes hann dock Finland förklara sin självständighet så det blev kanske inte riktigt den markör mot Ryssland man hade tänkt sig.

Haparanda stationshus uppfördes efter ritningar av arkitekten Folke Zettervall. Han föddes 1862 i Lund och som son till den mycket framgångsrika arkitekten Helgo Zettervall var det kanske inte konstigt att även Folke skolade sig till arkitekt. Folke Zettervall ritade allt från sommarvillor till kyrkor och läroverk. Mest känd var han dock för det arbete han gjorde under sin tid som chefsarkitekt på Statens Järnvägars arkitektkontor, vilket han var i drygt tre decennier under 1900-talets början. Under den här perioden byggdes det enormt mycket järnväg och då blev det också en hel del stationshus. En stor del av norra Norrlands stationshus är uppförda under Zettervalls ledning. För den som rest med tåg i Norrland är det ingen nyhet att stilarna på byggnaderna är makalöst olika, fastän de alla kan betecknas som någon form av nationalromantisk stil.

Folke Zettervall © Wikimedia
Boden station © Wikimedia
Vassijaure station © Wikimedia

Stationshuset i Haparanda kan ses som kronan på verket vid Haparandabanan. I etapper, med start i Boden 1902, byggdes järnvägen ut och nådde fram till Haparanda år 1915. Stationshuset stod klart år 1917. Haparandabanan var Sveriges enda järnvägsförbindelse österut och hade för avsikt att stärka handel och kontakt med öststaterna. Även stadshotellet i Haparanda byggdes med dessa avsikter.

Eftersom Ryssland och Sverige hade (och fortfarande har) olika spårvidder kunde rälsarna inte kopplas ihop. Skulle man resa över gränsen var man helt enkelt tvungen att byta tåg helt. Väntetiderna mellan tågbytena kunde bli långa och Haparanda stationshus fick bli som ett litet metropol för att kunna husera resenärerna, ungefär som en modern flygplats. I stationshuset fanns bland annat kontor, vänthallar, hotell och automatrestaurang. Stationshuset rustades också med andra funktioner så som passkontroll, tullexpedition och en läkarstation. Det sistnämnda gör sig bäst förstått om man tänker på att det byggdes under första världskriget med flyktingströmmar och krigsoffer.

Stationshuset är speciellt då det har plattformar på två sidor. Det svenska spåret går på den södra plattformen och det finska spåret går på den norra plattformen. För att man inte skulle springa över spårområdena förlades entrén under den finska plattformen. Även detta är ett tämligen udda drag för en stationsbyggnad.

Den underjordiska entrén murades igen i samband med andra världskriget för att undre plan skulle fungera som bombskydd. Då var man istället tvungen att anlägga en trappa bredvid så att resenärer fick korsa det finska spåret för att komma till stationsbyggnaden. För att komma upp på perrongen byggdes en liten trappa i perrongkanten. Ännu ett udda inslag för en stationsbyggnad.

Förutsättningarna för tågtrafiken blev sämre under 1900-talets andra hälft och trafiken stagnerade. Det tekniska skicket försämrades och persontrafiken upphörde år 1992. Annan trafik fanns dock fram till år 2000. Idag är stationshuset ett byggnadsminne då det besitter synnerligen höga kulturhistoriska värden. Sällan kan man utläsa så mycket historia bara på en byggnads märkvärdigheter.

Järnvägsstationen i Haparanda, 1940-tal. © Järnvägsmuseet. Fotograf okänd. Identifikationsnummer JvmKAFF01194.

Den 80 meter långa byggnaden är uppförd i rött, slaget tegel murat i ett 4-skifts munkförband. Sockeln består av granit. Byggnaden har ett monumentalt uttryck fastän det endast är tre våningar i suterräng. Sadeltaket i kopparplåt har litet takutsprång förutom över perrongerna. Byggnaden består av tre tvärställda huskroppar sammankopplade med längsgående volymer. Längst västerut finns en säregen takryttare klädd i takspån. Fönster och dörrar är tillverkade i trä och är rödmålade. Perrongerna kantas av formgjuten betong i kassettmönster.

Interiört skiljer sig byggnaden kraftigt åt. I bruksdelarna hittar vi enklare väggpaneler och grå vinylgolv medan de publika ytorna har högkvalitativa material så som polerat stengolv, blåglaserat kakel, snickerier i ek och smidesjärn.

En del anpassningar fick göras. Trappan mitt i perrongen plockades bort av säkerhetsskäl medan kassettmönstrade betongen kunde återskapas (ingen exakt kopia). Några trappor fick byggas till och höll då en stil som inte skulle gå emot befintlig. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

I samband med att tågtrafiken återupptogs uppstod även ett behov av att sänka plattformarna som byggts på med tiden. När perrongerna sänktes behövdes trappor och ramper till befintliga dörrar och då var man även tvungen att leda om stråken invändigt. Även ljud och ljus, taktila stråk, skyltar och en massa var tvunget att ses över för att uppfylla de krav som ställs på en modern tågstation. Norrbottens museum har varit involverade i detta kolossala arbete, lett av Trafikverket. Resultatet är vi nöjda med och vi kan varmt rekommendera en tågtur till Haparanda. Väl där är det väl värt att besöka – förutom stationshuset – kyrkan, stadshotellet och stadens relativt unika venetianska torg av vilket det bara finns 6 stycken i hela Sverige.

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie vid Västerbottens museum (tidigare vid Norrbottens museum)

Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

Publicerat av
1

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

Vårt hem under fältarbetet 2013 fanns på Ullspiran som till stora delar var tömt på hyresgäster redan då. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Fältarbete i Kiruna sommaren 2013. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Vårt fältkontor på Bromsgatan. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Skrivbordet i Hjalmar Lundbohms kontor. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Hjalmar Lundbohmsgården sommaren 2013. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Anteckning ur en av gästböckerna på Hjalmar Lundbohmsgården. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
En gammal skylt hittades i stationens källare. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Deltagande observation i väntsalen. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Sista sommaren stationen var i funktion. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Sista avgången från Kiruna Järnvägsstation 30 augusti 20. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.3

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

Fältarbetskontor sommaren 2014. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Fältarbetskontor sommaren 2014. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Skylt i trappan ner till källaren. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Slitna fönster. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Vindstrappan i Tullhuset. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum.
Dolda budskap från det förflutna. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
En vy som inte längre finns. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Ett övergivet fikarum i godsmagasinet. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Minnen från en svunnen tid. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Fynd på godsmagasinets vinden. Foto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum
Minnen från en svunnen tid i godsmagasinet. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Minnen från en svunnen tid. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Korridor på Järnvägshotellet. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Järnvägshotellets restaurang sommaren 2014. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Skafferi i hotellets källare. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Ledtrådar till informanter. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Bortglömda skyltar. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Järnvägshotellet sommaren 2014. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Ny skylt på järnvägsstationen. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
En övergiven järnvägsstation sommaren 2014. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

Ny utställning i hallen hösten 2015. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Endast i Kiruna? Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Vackra vyer från stadshusets rum. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Inför Kirunagalan 2016. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Festförberedelser. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Studentbalen 2016. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Tidiga mornar på stationen. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Kommunfullmäktiges sammanträde april 2016. . Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Luossavaara 2016. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Stadshuset i morgonljus. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Stadshuset i morgondimma. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Vissa morgnar gick tågen tidigt. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Stadshuset som hall för utställningar. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum
Unika stolar i stadshusets bibliotek. Foto: Sophie Nyblom ©Norrbottens museum

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog