Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog

Utan ålderdomlig känsla

Våren knackar på med stormfart här uppe i norr. På bara ett par veckor har vägarna tittat fram, dagarna blivit mycket längre och i helgen har gatorna sopats rena från grus och bekanta bytt vinterdäck till sommardäck. Det har även börjat röra sig i inboxen på mailen, folk som vill ha hjälp med bygglovsansökningar inför sommarens projekt. Jo, våren får gärna komma nu, även för en vinterälskare som mig. 

Kirunadokumentationen

Järnvägshotellets södra gavel, vår/vintern 2015. Järnvägshotellet stod färdigt 1903 och fortfarande idag används byggnaden till det den byggdes för– hotell. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Järnvägshotellets södra gavel, vår/vintern 2015. Järnvägshotellet stod färdigt 1903 och fortfarande idag används byggnaden till det den byggdes för– hotell. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

För ungefär en vecka sedan begav vi oss tillbaka till ett mycket vintrigare Kiruna för att dels starta upp kommande dokumentationsprojekt, men även för att utföra kompletteringar på förra årets objekt för att kunna avsluta rapporterna. Framförallt har det varit Järnvägshotellet som dragit ut på tiden, en byggnad som är välbevarad på ytan, men väldigt omgjord och förvanskad invändigt.

Järnvägshotellets östra fasad, sommaren 2014. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Järnvägshotellets östra fasad, sommaren 2014. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

I somras spenderade jag några varma sommardagar inomhus med Norrbottens museums fotograf Daryoush Tahmasebi för att fota järnvägshotellet. Vi inventerade och fotade i stort sett varje rum och fick många riktigt bra bilder som visade miljön på hotellet idag. I det stora hela kunde vi konstatera att visst finns det en hel del kvar som vittnar om att byggnaden är över 100 år, men mycket av framförallt snickerierna är renoverat så att det är svårt att föreställa sig hur det en gång kan ha sett ut, vilka kulörer väggarna haft och hur golven och dörrar sett ut?! Tyvärr är det en byggnad som rustats upp invändigt för att passa ett modernt hotell, så materialen är inte valda med hänsyn till byggnaden. Masstillverkade tapeter och laminatgolv är inget ovanligt.

Hotellkorridoren på våning 1 i Järnvägshotellet. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Hotellkorridoren på våning 1 i Järnvägshotellet. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Många av hotellrummens dörrar och även flera av golven ser gamla ut, men golven är generellt väldigt släta vilket pekar på att de har slipats och sedan ev. också målats/lackats med något för att se äldre ut. Vi vet också att golvet en tid legat gömt under en matta – plast eller heltäckningsmatta – som också kan ha bidragit till detta. Dörrarna – framförallt på våningsplan 1 (där de flesta hotellrummen finns) – är också väldigt släta och jämt målade, utan skavanker, så känslan blir inte heller här särskilt ålderdomlig.

Den rödmålade huvudtrappan mellan bottenvåningen och våning 1 på Järnvägshotellet. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Den rödmålade huvudtrappan mellan bottenvåningen och våning 1 på Järnvägshotellet. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Det hade varit roligt att veta hur den stora huvudtrappan en gång såg ut. För jag har svårt att tro att den som idag var täckt av ett tjockt lager röd färg som helt eller delvis döljer de svarvade skårorna i trappräcket. Trappan har också mist sin funktion som statussymbol i och med att huvudingången flyttats.

Rummet som byggdes för att vara III-klassens matsal, är idag avstannat mitt i en renovering. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Rummet som byggdes för att vara III-klassens matsal, är idag avstannat mitt i en renovering och har ofrivilligt blivit en förvaringsplats. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

I den norra delen av byggnaden finns det rum som en gång var III-klassens matsal. Detta är ett av få rum där originaltakhöjden fortfarande är bevarad på bottenvåningen, men rummet har stannat av mitt i en renovering som nog aldrig kommer bli färdig. Av den matsal det en gång användes till finns det inte mycket som vittnar.

Intressant historia

Detta till trots så har Järnvägshotellet en riktigt spännande historia som väl speglar tiden den befunnit sig i. Många av ändringarna som skett i byggnaden kan härröras till förändringar i lagar och befattningar, eller till omorganisationer inom företagen som drivit verksamheten. Även den här dokumentationen som vi nu utfört kan kopplas till utvecklingen av verksamheten för företaget som numera äger byggnaden, trots att det i detta fall med all sannolikhet kommer resultera i en rivning. För någonstans känner jag ändå att byggnaden har en potential att bli något fint och bli något bra, om de som sköter om huset bara har intresse för byggnadens kulturhistoriska värde. Kanske finns det någon som vill ta hand om denna byggnad?

Veckans blogginlägg är skrivet av bebyggelseantikvarie Jennie Björklund.