Operation Paul

eller

Hur Sverige kunde ha blivit indraget i andra världskriget

Andra världskriget i norr har ofta betraktats som en avlägsen sidoarena. Men var det verkligen så?

När väl den tysk/sovjetiska invasionen av Polen var avslutad i oktober 1939, hände det till en början inte så mycket. Låtsaskrig, Phoney War, drôle de guerre eller Sitzkrieg var några termer som användes i de krigförande länderna. Till exempel genomförde det brittiska flygvapnet inledningsvis mest räder där man, i stället för bomber, enbart fällde flygblad.

Men kriget tog återigen fart, och det gjorde det här uppe i norr. Sovjetunionen anföll Finland i slutet av november 1939. Striderna pågick under vinterns kallaste månader och Finland gjorde en oväntat stark insats. Sovjetiska trupper besegrades i Suomussalmi och längs Raatevägen, men övermakten var trots allt för stor. Fred slöts i mars 1940, innan vårvärmen hann ge de sovjetiska trupperna, av vilka många var ukrainare, ytterligare fördelar, utöver den numerära överlägsenheten.

Rysk krigsmateriel på Raatevägen 1940. Foto: Raatteenporti museum.

När vinterkriget väl var avslutat, var det Norges tur att hamna i det tyska kikarsiktet. Det fanns flera skäl till detta. Den tyske marinchefen Erich Raeder ville gärna få tillgång till norska hamnar för att kunna underlätta de tyska krigsfartygens handelskrig på Atlanten. Ett annat skäl var en möjlighet att anlägga väl skyddade ubåtshamnar i Norge.

Ett tredje skäl, som eventuellt var det viktigaste under 1939, var den svenska järnmalmsexporten och malmhamnen i Narvik. I september 1939 lär hela 82 % av Tysklands järnmalmsimport ha kommit från Sverige. I denna siffra ingår då både malmtransporter via Luleå och via Narvik. Till skillnad från Luleå är Narvik isfritt under vintern och malmtransporterna därifrån kunde alltså ske året runt, utan avbrott för vintrar och isbeläggning. Vid den här tiden bröts det nämligen inga isrännor för vintriga malmtransporter i Bottenviken. Det kan dock också påpekas att malmen från malmfälten i Norrbotten, med sitt höga fosforinnehåll, inte är lämplig till pansarplåt, utan i stället fick användas till järnvägsräls och annat.

Å andra sidan var Narvik lättillgängligt också för den brittiska sidan. Avståndet mellan den brittiska flottans huvudbas, Scapa Flow, på Shetlandsöarna och Norge är ju inte särskilt stort. Och britterna hade fortfarande den största flottan i världen. De tyska malmtransporterna längs den norska kusten var alltså möjliga att angripa. Och det var också troligt att detta skulle ske. Med andra ord var malmtransporter från Luleå bättre ur tysk synvinkel.

Ett malmfartyg för ankar i Luleå hamn i december 1942. Norrbottens museums bildarkiv, acc.nr. 1988:26, Fotograf: Börje Berglund.

Aktioner mot den svenska malmexporten hade diskuterats i det brittiska krigskabinettet redan den 16:e december 1939. Det första alternativet för britterna innebar sabotage, men om detta inte lyckades kunde man eventuellt tänka sig en väpnad aktion utförd av Royal Navy.

Under vinterkriget hade även en brittisk-fransk plan på att utnyttja malmbanan för att störa malmexporten utarbetats. De allierade tänkte sig ockupera eller kanske rent av förstöra järngruvorna i Kiruna och i Malmberget, och möjligen också malmhamnen i Luleå. Detta skulle, så att säga, kunna ske i förbifarten, under transport av soldater, från Narvik till krigsskådeplatserna i Finland. Det fanns nämligen också planer på att sätta in brittiska och franska soldater i vinterkriget, på den finska sidan. Vinterkriget tog dock slut innan dessa planer kunde sättas i verket. I skotska hamnstäder fanns dock dessa soldater tillgängliga.

Men dessa planer hade snappats upp av Tyskland och Hitler kom nu att beordra planläggning för ett anfall mot Norge, via Danmark, som också skulle angripas. Britterna planerade å sin sida att inom kort minera norskt farvatten för att provocera fram en tysk motåtgärd. Denna åtgärd skulle då göra det möjligt för britterna att ockupera Narvik och även andra norska städer.

Och det blev britterna som tog det första steget genom att den 8:e april 1940 lägga ut minor på norskt farvatten (operation Wilfred). Detta gjordes för att tvinga ut malm-transporterna på internationellt vatten, där de sedan skulle kunna angripas av brittiska flott- eller flygstyrkor. Endast ett mindre minfält, i Vestfjorden innanför Lofoten kom att läggas ut denna dag, men stridigheter med tyska fartyg förekom.

Operation Weserübung
Men egentligen var ju redan de tyska trupptransportfartygen på väg. Tyskarna hade nämligen redan den 2:a april inlett operation Weserübung, anfallet mot Danmark och Norge. På morgonen den 9:e april rullar så tyska stridsvagnar över den danska sydgränsen och tyska trupper landstiger samtidigt också i Oslo och i flera andra norska städer. Den tunga tyska kryssaren Blücher sänks dock i infartsleden till Oslo vilket gör att såväl regering, som hov, hinner fly, vilket bland annat fick stora konsekvenser för den norska handelsflottan.

Malmhamnen i Narvik ses som ett viktigt anfallsmål och staden är en av de norska orter som angrips. Det stora avståndet gör dock att endast små styrkor, i huvudsak transporterade på jagare, kan avdelas för detta mål. Försörjningen av dessa trupper blir också problematisk. Två äldre (byggda 1899) norska pansarskepp, Eidsvold och Norge, löpte ut för att försvara staden, men de sänktes omgående av de moderna tyska jagare som ingick i anfallsstyrkan.

Karta över operation Weserübung, det tyska anfallet mot Danmark och Norge den 9:e april.

I anfallet mot Narvik deltar delar av en tysk bergsjägardivision, sammanlagt knappt 2 000 man. Striderna i Narvik blir hårda och en i all hast insatt expeditionsstyrka, bestående av de soldater som varit på väg till Finland, återtar tillsammans med norska styrkor, så småningom staden efter en intensiv beskjutning från brittiska fartyg. Samtliga tio tyska jagare som hade deltagit i invasionen sänktes av de brittiska flottstyrkorna i fjordarna runt staden. De tyska sjömän som nu blev av med sina fartyg kom att användas som infanteri under smeknamnet ”Gebirgsmarine”, [Bergsflottan]. Men den lilla och svårförsörjda tyska styrkan tvingas efter hand retirera i riktning mot Sverige.

Narvik i juni 1940 efter striderna. Fotograf: Franz Hollerweger/Kepplinger, Arkiv i Nordland.

Katarina och Paul
Brittisk marinminister under Norgefälttåget var den ständigt initiativrike och alltid lika aggressive Winston Churchill. Han hade också varit marinminister under en del av det första världskriget och bland annat varit ansvarig för det misslyckade fälttåget till Gallipoli i nuvarande Turkiet år 1915. Under Norgefälttåget avgick så premiärministern, Neville Chamberlain. Han ersattes av Winton Churchill den 10:e maj 1940. Churchill ville gärna sprida ut krigshandlingarna och han såg Nordkalotten som en synnerligen viktig krigsskådeplats, vilket även var Adolf Hitlers åsikt. Både Churchill och Hitler betraktade, så länge kriget varade, Nordkalotten som en av de allra viktigaste krigsskådeplatserna. Vid krigsslutet var till exempel fortfarande omkring 300 00o tyska soldater förlagda i Festung Norwegen [fästningen Norge].

Winston Churchill och hans företrädare, Neville Chamberlain, 1935. Wikimedia Commons.

Churchills första plan för att störa malmtransporterna till Tyskland skulle ha ägt rum i Östersjön, och den skulle ha kallats för operation Catherine, döpt efter Katarina den stora, Rysslands Tsarevna eller kejsarinna under slutet av 1700-talet. Planen innebar en expedition med äldre och överflödiga, men dock fortfarande slagkraftiga, slagskepp till Östersjön, för att där sänka malmfartyg och störa transporterna. Denna, något sjörövaraktiga plan föll dock bort redan i januari 1940.

I maj 1940 dyker så operation Paul upp i det brittiska krigskabinettets papper. Denna plan var döpt efter Katarinas äldsta son, Tsar Paul I. Planen gick ut på en minläggning i Tjuvholmssundet, det vill säga i inloppet till hamnen i Luleå. Inloppet är relativt trångt, så ett minsprängt fartyg skulle dessutom ha kunnat blockera passagen under relativt lång tid. Inloppet var också grunt, medeldjupet var vid den här tiden endast 25 fot, vilket till exempel gjorde att de största malmfartygen inte kunde lastas helt fulla.

Ursprungligen ingick så många som 60 flygplan från tre olika hangarfartyg (HMS Ark Royal, HMS Furious och HMS Glorious), men ganska snart krympte omfattningen av planen. Och, eftersom den innebar minläggning och farvattnen runt Luleå inte blir isfria förrän mot slutet av maj, måste operationen vänta till juni månad innan den skulle kunna genomföras.

Luleå malmhamn, Svartöstaden cirka 1930. Fotograf: okänd, Statens Järnvägars jubileumsskrift 1931.

Hur skulle då denna operation ha gått till? Vid den här tiden hade britterna ännu inte tillgång till Lancasterbombplan, som senare kom att användas vid långa avstånd, till exempel vid attackerna mot det tyska slagskeppet Tirpitz i Nordnorge 1944. Något annat stort bombplan med tillräckligt lång räckvidd fanns inte heller. Flera olika alternativ diskuterades. Det första av dem innehöll 60 (eller möjligen så många som 78?) stycken flygplan av typen Fairey Swordfish, utrustade med långdistanstankar och baserade på hangarfartyg någonstans utanför Lofoten. Men med tanke på det långa avståndet och inte minst på att tyskarna kanske kunde ha baserat jaktplan i Bodö, på Skaanland eller i Bardufoss, fruktade man att förlusterna skulle bli mycket stora. Ett alternativ som övervägdes var också att flygplanen skulle kunna fortsätta till Finland för att där bli internerade och i och med det, förstås förlorade för britterna.

Flygvägarna till Luleå. Flygvägen mellan Narvik och Luleå är ungefär 380 km.

Fairey Swordfish var vid denna tid ett tämligen omodernt hangarfartygsbaserat attack- eller torpedflygplan. Det var, trots att det togs i bruk så sent som 1936, en ålderdomlig dubbeldäckare med tre mans besättning (pilot, observatör och radiooperatör/skytt). Observatören fick dock stanna hemma när långdistanstankar var installerade. Trots utseendet blev dessa plan kvar i tjänst under hela kriget och de blev också ganska populära bland sina besättningar. Ett smek- eller öknamn var ”Stringbag”, vilket betyder nätkasse och det syftar kanske på alla stagvajrar mellan planets vingar. Eller också på att, likt en nätkasse, kunde flygplanet användas till allt möjligt.

En Fairey Swordfish förses med minlast. Fotograf: okänd.

Norgefälttåget
HMS Glorious löpte ut den 8:e maj. Ombord fanns 12 långdistanstankar för fartygets 12 Swordfishplan. De andra hangarfartygen, HMS Ark Royal och HMS Furious, som också var på väg mot Norge, hade däremot inga sådana tankar ombord.

HMS Glorious till havs 1936. Fotograf: okänd.

Winston Churchill utsågs som sagt till premiärminister den 10:e maj och redan den 14:e beordrade han att operation Paul skulle äga rum inom tre veckor. Den nytillträdde stabschefen, Sir Hastings Ismay, fick besked om hur viktigt det skulle vara att ”plantera grönsaker” i inloppet till Luleå. Grönsakerna syftade i detta fall på de ”gurkformade”, eller cylindriska minor som skulle användas. Churchill var den starkast drivande kraften bakom denna operation.

Ett äldre svenskt sjökort försett med ett brittiskt tillägg – de planerade minspärrarna. Ur Operation Paul – Winston Churchills planerade flygangrepp mot Luleå 1940.

Den 17:e maj genomfördes, vad man kanske kan kalla för en liten generalrepetion, operation Bottle, då sex Swordfishplan från flygbasen Hatston, på Orkneyöarna, utrustade med långdistanstankar och minor, minerade hamnen i Stavanger, på 415 km avstånd. Två av planen gick förlorade på återfärden. Detta på grund av oljebrist, men räden ansågs ändå vara lyckad. Dock menade Marinchefen, Dudley Pound, att det maximala avståndet för en lyckad räd mot Luleå kommer att vara 400 km och att förlusterna i värsta fall skulle kunna bli mycket stora.

Alternativa utföranden av den kommande operationen kom nu att övervägas i marinstaben. Startplatser i, eller utanför Porsangerfjord, Varangerfjord eller Petsamo diskuterades. Det brittiska utrikesdepartementet var dock oroliga för reaktionen från den amerikanska allmänheten vid en eventuell attack mot ett neutralt land. De nämner dock ingenting om den svenska allmänhetens reaktioner. Men eftersom de politiska reaktionerna befarades bli svåra, skulle de hur som helst se att malmfartygen torpederades ute i Bottenviken.

En vecka senare, den 23:e maj poängterar Churchill vikten av att minera inloppet till Luleå ”to the maximum possible extent” [till största möjliga utsträckning]. Men samtidigt har den tyska inmarschen i Nederländerna och Frankrike gått så fort att en reträtt från Narvik nu börjar ses som ofrånkomlig. Hamnen, lastkajen och järnvägen till Sverige måste dock förstöras innan trupperna kan dras tillbaka.

Vid ett möte med försvarskommittén dagen därpå beslutas att operation Paul ska inledas snarast, och framför allt innan de allierade soldaterna har hunnit retirera och lämna Narvik och dess hamn till tyskarna. Churchill poängterar än en gång vikten av att största möjliga antal minor ska läggas ut i inloppet till Luleå.

I slutet av maj genomför så Tyskland ett blixtanfall mot Frankrike och de allierade trupperna är snart inringade i Dunkerque och några andra nordfranska städer. Mellan den 27:e maj och den 4:e juni genomförs evakueringen av de inringade soldaterna från norra Frankrike (operation Dynamo) och fler än 330 000 soldater räddas över till England. Men därmed avgörs också Frankrikes öde.

This operation called Paul is indispensable. Make sure we do not find ourselves prevented by any neutrality agreement” [Denna operation vid namn Paul är nödvändig. Se till så att vi inte blir förhindrade av något neutralitetsavtal] säger Churchill till generalstabschefen den 3:e juni. Bakgrunden till detta uttalande var förmodligen ett förslag, som ursprungligen kom från den svenske affärsmannen Birger Dahlerus. Förslaget innebar att en demarkationslinje skulle dras söder om Bodö och att allt land norr därom skulle ses som neutralt. Den norska regeringen var mycket skeptisk till denna, så kallade ”Mowinckelplan” och förslaget gick heller aldrig vidare.

Den 5:e juni tar händelserna åter fart när amiralitetet sänder ett meddelande till de fartyg som befinner sig utanför Narvik. I detta meddelande stakas operationens förberedelser ut. De fartyg som ska användas i den kommande räden är HMS Ark Royal och HMS Furious och flygplan ska, tillsammans med minor tas ombord på flottbasen HMNB Clyde på Skottlands västkust. Dessutom beslutas nu att man inte ska släppa ner några varnande flygblad innan attacken genomförs. Vid den här tiden var det annars fortfarande vanligt att varna civilbefolkningen innan ett luftangrepp skedde.

Ark Royal eller Glorious?
Nästa dag, den 6:e, krymper styrkan från två till ett hangarfartyg, Ark Royal, och från 60 till 18 flygplan. Detta beror kanske på att den brittiska flottan faktiskt inte sägs ha mer än 75 Swordfishplan som är stationerade i Storbritannien vid denna tid. Många av dem lär dessutom ha varit baserade i södra England. Att nu sända 60 av dessa flygplan till Sverige på en operation med befarat stora förluster sågs nog inte som realistiskt. Kanske börjar amiralitet rent av svänga bort från operation Paul? En rapport om att Luleå just har blivit isfritt och öppet för sjöfart inkommer också nu, på den svenska flaggans dag.

Under natten till den 8:e juni skriver Amiralitetschefen, Sir Dudley Pound, till Churchill att Ark Royal kan ta ombord minor först efter att ha avslutat evakueringen från Norge och att en modifierad operation Paul ska genomföras snarast.

Men av flera skäl verkar det kanske troligare att det i stället var Glorious som till slut fick detta uppdrag. Varken Ark Royal eller Furious hade nämligen minor eller långdistanstankar ombord. Och inte heller några av de flygplansbesättningar som tidigare hade tränat inför operationen. Kanske beslutades det av någon (befälhavande Amiral eller någon ännu högre upp i befälskedjan?) att HMS Glorious var det hangarfartyg som skulle kunna lämna evakueringen och den skyddande konvojen för att snabbt återvända till flottbasen Hatston och där hämta upp minorna, eventuella långdistanstankar, samt de återstående flygplanen och deras besättningar. Det är betydligt kortare väg mellan Narvik och Hatston än vad det är till Clyde, vilket kanske skulle ge en eller rent av flera dagars tidsvinst. I alla fall lämnar den äldre Glorious snabbt evakueringkonvojen i sällskap med två eskorterande jagare medan den nybyggda Ark Royal blir kvar.

I efterhand har det ibland angetts att Glorious hade ont om bränsle och att det var därför hon lämnade konvojen. Men ibland sägs det också att fartygschefen hade bråttom till en krigsrätt i Storbritannien. Dessa skäl brukar dock inte ses som trovärdiga, utan snarare som efterhandskonstruktioner.

På förmiddagen den 8:e juni avslutas evakueringen från Nordnorge och utrymmet för operation Paul krymper fort. Inga flygfält i Norge kommer längre att vara tillgängliga när operationen ska genomföras och det hangarfartyg som används bör också sätta en västlig kurs, mot säkrare farvatten, så snart flygplanen har lämnat det. Planen är nu att alla flygplan ska landa i havet och i och med det, gå förlorade. Besättningarna ska förhoppningsvis kunna plockas upp av mindre örlogsfartyg.

Men på eftermiddagen den 8:e juni sänktes så hangarfartyget HMS Glorious och hennes två eskorterande jagare, HMS Ardent och HMS Acasta, av de tyska slagkryssarna, Scharnhorst och Gneisenau, någonstans mellan Norge och Skottland. Omkring 600 man följde dem till havets botten. Av de 900 som gick i livbåtarna överlevde till slut endast 41 personer detta drama. Dessa räddades så småningom av norska fiskebåtar och av ett tyskt sjöflygplan. Detta sägs ha varit den brittiska flottans största förlust, i människoliv räknat, under det andra världskriget. Även Scharnhorst skadades under striden. Hon träffades av en torped, avlossad från en jagare. Denna träff krävde 48 sjömäns liv och fartygets skador krävde omfattande reparationer.

Bild: Granathylsa (Nbm 28257) från en tysk 28 cm fartygskanon. Scharnhorst och Gneisenau hade just sådana kanoner. Foto: Ola Norén/Norrbottens museum.

Fortfarande den 9:e juni är Churchill märkbart frustrerad över att Operation Paul ännu inte har utförts, men planeringen av operationen fortsätter dock. Senare, under samma dag sänder han ett ilsket brev till Generalstaben där har återigen kräver en militär åtgärd, ju snabbare desto bättre. Mineringen bör dessutom åtföljas av torpedattacker mot malmfartyg. ”If these attacks resulted in sinking neutral ships, we could express our regret in suitable terms.” [Om dessa attacker slutar med att neutrala fartyg sänks, kan vi uttrycka vårt beklagande i lämpliga termer.] Operation Paul var nu godkänd av alla parter och Luleå kunde när som helst bli attackerat från luften.

Dagen därpå, när vetskapen om Glorious öde börjar bli uppenbart, mycket tack vare de tyska radioutsändningarna, är Churchill något mer återhållsam. Nu finns inte längre någon reell möjlighet att snabbt, det vill säga inom någon dag, minera inloppet till Luleå.

Men, oavsett om det var Ark Royal eller Glorious som skulle användas i operationen, och när den hade kunnat genomföras, räddades Luleå slutgiltigt av händelser på andra fronter. På morgonen den 10:e juni bröt nämligen den tyska armén igenom på västfronten, den franska regeringen gav upp Paris och så småningom också landet och Italien förklarade krig med Storbritannien och Frankrike, vilket också gjorde Medelhavet till krigsområde. Men framför allt innebar det tyska genombrottet att man nu fick tillgång till de stora franska malmfälten i Lorraine/Lothringen. Den svenska järnmalmen var inte längre lika viktig. Dessutom var Storbritannien nu självt hotat av invasion. Man behövde alla tillgängliga resurser på hemmaplan. Händelseutvecklingen sprang helt enkelt bra mycket fortare än planeringen!

Så den hastigt hopsatta sista version av operation Paul, skriven efter evakuerings-konvojens hemkomst, och som innebar en räd bestående av 18 flygplan från en plats någonstans utanför Tanafjordens mynning och som räknade med en förlust av alla dessa flygplan, fick nu försvinna i tystnad. Operation Paul var död och begraven.

Kunde då operationen ha lyckats. Ja, definitivt, måste svaret bli, även om förlusterna säkerligen hade blivit stora. Och dessa förluster hade knappast berott på det svenska luftförsvaret.

För på våren 1940 fanns ännu inte Norrbottens flygbaskår, eller ens något färdigt flygfält på Kallaxheden. Fältet öppnades i augusti 1940. Det svenska jaktflyget bestod vid den här tiden av ett trettiotal dubbeldäckade Gloster Gladiator (J8) baserade på Barkarby. De 60 (av beställda 120), något modernare jaktplan av typen Seversky EP-106 (J9) som levererats från USA hade under våren 1940 med stora svårigheter fraktats med lastbilar hela vägen från Petsamo vid ishavet, ner till Haparanda och därefter med järnväg till flygverkstäderna i Linköping för att där monteras och sedan provflygas. Men dessa flygplan var förstås ännu inte i tjänst.

Vilken effekt en minering skulle ha fått, och hur lång tid den skulle ha drabbat sjöfarten och malmtransporterna, är mera osäker. Minor går att svepa, men ett sänkt fartyg mitt i den smala och grunda farleden tar säkert betydligt längre tid att få bort.

Så Luleå 1940 kunde kanske ha hamnat på samma sida i historieböckerna som torpedangreppet mot den italienska flottbasen Taranto i november 1940 (med 21 Swordfishplan!) eller det japanska anfallet mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii i december 1941. Och operationen kunde, i värsta fall ha lett till att Sverige dragits in i det andra världskriget. Till råga på allt på den tyska sidan.

Efter kriget har operationen och omständigheterna kring densamma inte uppmärksammats. Churchill nämner, trots sin uppenbara entusiasm under våren 1940, överhuvudtaget inte operation Paul i sina memoarer, amiralitetsrapporten över sänkningen av Glorious och de två jagarna blev hemligstämplad i 100 år(!) och dokument som berör operationen visar sig ha försvunnit spårlöst ur Churchills privatarkiv. Dessutom anges, som sagt flera tveksamma eller åtminstone svaga skäl till att Glorious lämnade evakueringskonvojen. Många av de historiker eller författare som skrivit om denna period av kriget har inte haft någon kunskap om operationen. Inte ens brittiska flottans officiella historieskrifter säger desto mer om den.

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Källor till detta inlägg har framför allt varit:

Barker, Ben, 18 Aircraft, 18 Mines – Churchill, Operation Paul and the sinking of HMS Glorious, Ardent & Acasta, 2019

Hore, Peter, Operation Paul – Winston Churchills planerade flygangrepp mot Luleå 1940, ur ”I Fred och Örlog”, 2021

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).